Ansvar i skolan: Lärarnas, rektors eller SKL:s?

 

När det händer saker och ting vill vi människor hitta förklaringar till det skedda. Orsaker söker vi i både det lilla och det stora. Skeenden av olika slag äger förstås rum även i skolvärlden. I alla sammanhang försöker vi alltför ofta hitta en syndabock. Det blir då gärna den högsta chefen, någon myndighet eller en ansvarig minister som får den rollen och när denna person har fått avgå anses friden vara återställd. I den lilla världen blir det någon kollega eller någon elev eller vår partner som får ta på sig hela skulden för att något har gått snett. Att placera orsaker till händelser och förhållanden hos olika aktörer behandlas utförligt inom socialpsykologin inom området attributionsteorier. Orsaker attribueras således till olika faktorer som kan vara människor, organisationer eller staten.

Eftersom människor är bräckliga ting som har svårt att hantera all inkommande information

på ett korrekt sätt förekommer systematiska felaktigheter i vårt sätt att hitta orsaker. Ett vanligt fel är det s.k. fundamentala attributionsfelet. Det är ett misstag som alla som har med människor att göra i sin dagliga verksamhet bör uppmärksamma. Detta innebär i korthet att vi med lätthet bedömer att när andra gör något som vi tycker är fel så lägger vi gärna hela skulden hos dem. Om vi däremot själva gör något som inte är så lyckat så har vi betydligt lättare att se förmildrande omständigheter kring det skedda. Ett av skälen till att det blir så här bakvänt är att vi ju har mer information om oss själva och den arbetskrets vi tillhör och därmed lättare att hitta bortförklaringar. Andra människor eller institutioner vi inte tillhör har vi ingen direkt erfarenhet av och därför tycker vi att dessas göranden och låtanden är någonting de själva måste ta ansvar för. Till saken hör också att vi inte gärna i vardagslag tycker oss se komplicerade orsakskedjor till sådant som hänt utan vi föredrar modellen en

orsak > en händelse.

Människor bildar lätt grupperingar. Man samlas fysiskt och mentalt kring sitt yrke, sin hobby, sin bostadsförening etc. Eftersom det ofta finns flera grupper som verkar inom samma domän blir det lätt en mer eller mindre uttalad konkurrens. Den egna gruppen anser ju sig som bättre och man kan lätt räkna upp dess fördelar. Andra grupperingar som man vet mindre om kan man lätt börja se ner på eller rentav förakta. Dessa motsättningar ser vi också i det stora såväl som i det lilla. I det forna Jugoslavien såväl som i utbildningsvärlden.

I skoldebatten är en av de många tvistefrågorna ansvarsfrågan. Hur stort ansvar har lärarkåren i sin helhet, eller delar av den, för förhållandena i dagens skola? Eller ligger ansvaret högre upp, hos regeringen eller hos Sveriges kommuner och landsting (SKL)?

Enligt modellen ovan bör lärarkåren se orsaken hos, säg, SKL, medan SKL bör anse lärarkåren som ansvarig för tillståndet i skolorna. Så är också fallet. Här kan grupper sägas stå emot varandra, lärarkår mot högre instanser. Inom båda lägren håller man tätt samman och hyser inte någon högre uppfattning om den andra parten. Någon större hänsyn till att komplexa orsaker kan tänkas finnas både hos lärarna och SKL ser man knappt till i debatten.

Hur löser man nu detta? Ja, det är inte lätt utan det blir en klassisk förhandlingssituation. Båda parter får svara på frågor om varför de ser som de gör på tillståndet i den svenska skolan och utifrån de behrättelserna möjligen de blinda fläckarna vad avser orsaksbilden redas ut. För den fortsatta debattens skull bör parterna uppnå en mer nyanserad bild av läget.

Behövs rektorer i skolan? Del II

 

En skolledare bör besitta många talanger, men mycken internationell forskning har visat att ledarbegåvning ifråga om att vägleda och inspirera ett lärarkollegium är en begränsad resurs i samhället. Inte sällan är rektorers kännedom om och/eller erfarenhet av lärandeprocessen

dessutom bristfällig och behöver kompletteras. En hel del forskning tyder på att vilken ledning en skola har bara inverkar till en liten del på elevernas skolprestationer. Då är att märka att detta i sig utgör 25 % av alla relevanta faktorers inverkan på eleverna betygsnivå, näst efter läroplanen och lärares insatser. Det mesta är alltså okänt om vad som skapar skilda skolbetyg.

Allt detta talar för att rektor behöver assistans. Denna hjälp finns till hand i form av det lärarkollegium och övrig personal som rektor är chef över. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är en lösning på rektorernas orimliga arbetsbörda att fördela ledarskapet över medlemmarna i personalkollegiet. Vilka uppgifter och kompetenser behöver då överflyttas från rektorsrollen till det delade ledarskap som jag här förespråkar?

Traditionellt har i rektorsrollen legat ett behov av att visa sig trovärdig gentemot sina anställda. Detta kunde åstadkommas på olika sätt men i chefsrollen finns alltid något upphöjt och distant. Man kan fråga sig om denna mystiska del av ledarrollen är nödvändig. Om ledarskapet delas försvinner i ideala fall denna ofta irriterande aspekt av chefskapet. Rektor skulle också se till att relationerna mellan de anställda på skolan är goda och dessutom ingripa när konflikter uppstått, eller helst innan. Med ett delat ansvar för relationerna och konflikterna förs allting ner på verkstadsgolvet. Detta kan ha med sig både gott och ont. Relationerna blir tätare och därmed bättre, men kanske ibland mer spända och konflikterna kommer då närmare inpå personalen, men chanserna att upptäcka dem uppstår tidigare. Rektor ska också som ledare påverka  sin personal i positiv riktning genom att stimulera och engagera mot ett gemensamt mål. Vid ett delat ledarskap gäller det att inom personalgruppen hålla entusiasmen vid liv. Här kan en av de möjliga nackdelarna med delat ansvar och ledarskap visa sig. Vissa individer kanske hellre överlåter en del av det delade ansvaret på de andra och faller ur ramen. I sämsta fall kan det gå som i det värsta scenariot vid ett klassiskt grupparbete; det blir bara ett fåtal som drar hela lasset. För att förhindra detta måste vissa bestämda regler utformas innan ansvaret börjar delas upp. Rektor ska också se till att tillvarata

alla kompetenser hos sin personal. Detta görs ju sedan bäst direkt av personalen själv.

Behövs rektorer i skolan?

 

I ett tidigare inlägg här ifrågasatte jag den centrering på ledarskapets betydelse som ofta framhävs inom pedagogikens område. Att ständigt tala om ledarskapets roll antyder för mig en slags aning om att ordnar sig ledarfrågan så blir allt bra: pedagogiken, disciplinen och elevernas lärande. Jag tycker vi har haft nog med diskussioner kring ledarfrågan och kanske bör vi därför fråga oss vad vi själva, vi anställda, vi medarbetare, eller hur vi nu ser på oss själva, skulle kunna bidra med. Det finns faktiskt en tämligen omfattande forskning kring s.k. delat ledarskap (distributivt ledarskap).  I den typen av organisation, t.ex. en skolas lärarkår, är chefens roll kraftigt nedtonad. I stället framträder gruppen av medarbetare som de viktiga aktörerna. I medarbetarkåren finns en hel del kompetenser som sällan tas till vara i en hierarkisk organisation. Olika skeenden i skolans verksamhet kräver olika förmågor. Det är inte bara rektor som ska klara allt. Det är visserligen bekvämt att ha rektor att skylla på, men arbetet blir troligen mer givande om alla kan vara med och påverka och bestämma. Detta låter ju ovant och man frågar sig om en sådan omvälvning skulle kunna fungera. Visst behöver vi en rektor! Jo, men en mindre viktig sådan. Kanske kan rentav en ny formell eller informell ledare naturligt träda fram i våra gemensamma aktioner för en bättre skola?

Några punkter måste dock vara uppfyllda för att ett delat ledarskap ska kunna fungera.

1) Enstaka individer i lärarkollektivet måste av alla tillåtas att träda fram och visa upp sin kompetens. Endast med en tillåtande och liberal atmosfär kan allas kunnighet komma till användning. Genom denna frihet att verka kan också ur lärarkåren naturliga, informella  ledarfigurer få en chans att framträda och accepteras av alla.

2) Ledarskapets ofta rigida regler och gränser måste luckras upp. Är rektors uppgifter så

speciella och viktiga att endast en person kan utföra dem? Säkerligen inte. Men en förändring mot ett delat ledarskap måste komma antingen uppifrån eller nerifrån. Kan rektor gå med på att dela med sig av uppgifter? Eller kommer lärarkåren fram till att man vill ha ett större inflytande än att bara tillfrågas i enstaka ärenden? På något sätt måste en förändring av det tidigare ledarskapet komma till stånd.

3) Insikten om att expertis och kompetens finns hos alla måste etableras.  Det elitistiska

tänkandet kring chefsrollen måste försvinna. Man måste förstå att i oväntade situationer kan de bästa förutsättningarna finnas hos en oväntad person i kollektivet.

Kort sagt, en uppluckring av rektorsrollen behövs. Ingen kan vara den stora ledaren. Alla måste vara med och bestämma. Frågan är om alla vill.

För den som vill läsa mer om distributivt ledarskap hänvisar jag till www.scirus.com

På den adressen finns bara vetenskaplig information. Sök på distributive leadership