VISST LYDER LÄRARE OCH ELEVER !

Inspirerad av Eva-Lotta Hyltén i Göteborgsposten kom jag att fundera på begreppet lydnad. Det är ju liksom lite ute nuförtiden, men fortfarande används begreppet, fast i omskriven form. Nu ska alla ha en gemensam värdegrund, och diskutera denna. Det låter demokratiskt, men i själva verket är det nog mycket liknande värden som förr, som man förskriver sig till.

Det finns flera skäl till varför människor, och därmed även elever, lyder, anpassar sig, fogar sig, följer strömmen och allt vad man säger.

För det första så lyder man osynliga regler, eller normer, som ingen alls tvingar en att följa. Dessa normer har ofta att göra med hur man normalt anser att folk ska uttrycka sig, klä sig eller bete sig. Detta att vilja följa normer, konformitet, är säkerligen ett arv från långt förgångna tider då sammanhållningen i små grupper var väsentlig. Vissa människor kan vara överkonforma, dvs. ängsligt följa alla skrivna och oskrivna regler, medan andra är underkonforma, dvs. bryter mot alla möjliga normer. Det föregående gäller t.ex. socialt ängsliga människor, som helst inte vill märkas. Det senare gäller t.ex. s.k. psykopater, som inte känner skuld när de bryter mot hävdvunna sätt att föra sig.

När det gäller samhälleliga normer är reglerna mycket strikta och komplicerade för när ett beteende anses inte följa normen, inte vara normalt. Om du med hoppsa-steg tar dig nerför Storgatan kommer du säkert att väcka visst uppseende. Men om ett gäng småtjejer gör detsamma, anses det normalt. En bra diskussionsfråga är då under vilka omständigheter hoppsa-steg är normalt.

Man anpassar sig också när man får likvida medel för att göra det. Folk kan stå böjda över ett ritbord hela dagen och konstruera hus åt andra bara för att få lön helt enkelt. När människor sedan fått in rutinen i det som de gör, så går det av bara farten, utan tankemöda. En annan bra belöning som kan få folk att hjälpa till, kanske mot sin vilja egentligen, är att smickra. ”Du som gjorde det här så bra förra gången, du kan väl ta det här nu med?!” In parentes ska vi dock komma ihåg att om jag får svaret att personen inte har tid, så betyder det att h*n inte har lust.

Människor anpassar sig också av inställsamhet. Om jag varje vecka helt frivilligt åker hem till chefens trädgård och klipper gräsmattan, så kan olika motiv förmodas ligga bakom. Kanske rentav en önskan att ställa sig in.

Den potentiellt farligaste formen av lydnad eller anpassning är den gradvisa. När man ger ett löfte. om att engagera sig i något, så bör man tänka efter före: Vart kan det här leda. Ju längre man sedan håller på och binder upp sig i handlingar, som är på ett eller annat sätt förkastliga, desto svårare är det att ta sig ur sammanhanget. Det här kan förklara, men inte ursäkta, varför människor ger sig in i fruktansvärda illdåd och efteråt inte kan förstå hur det har gått till. Man har helt enkelt gradvis komprometterat sig.  Sådana människor är ofta ett slags offer för omständigheterna, medan omgivningen vill se dem som helt igenom onda.

Man kan ju fråga sig vart människors fria vilja tog vägen.

I ETT KOMMANDE INLÄGG BERÄTTAR JAG OM NÄR MINA STUDENTER VAR UTE PÅ STAN FÖR ATT BRYTA MOT NORMER.