Absolut sann historia från en pedagogikinstitution i landet:
Det är introduktion på första terminen i pedagogik. läraren ställer en fråga: "Vilka av er är villiga att påverka introduktionskursen?" Efter en viss tvekan räcker knappt hälften av studenterna upp handen. Läraren manar: "Ni som har räckt upp handen kan följa med mig. Ni andra får vänta ett tag."
Efter en timme kommer docenten tillbaka med gruppen och har grovplanerat kursen. På samma institution kunde man i slutet av 1900-talet sätta betyg på sig själv. Idén bakom båda dessa fatala missgrepp var att människor själva förmodas veta vad de kommer att behöva kunna. De antas dessutom veta hur mycket de kan.
Detta är fel.
Det är bara djupt okunniga inom ett ämnesområde, som tror att de behärskar det. Ju mer man känner till om området, desto större är medvetenheten om hur stort och komplext det är.
På ingen nivå i undervisningsväsendet kan studenter vara med och planera innehållet. Synpunkter under och efter en kurs är naturligtvis välkomna.
Det är introduktion på första terminen i pedagogik. läraren ställer en fråga: "Vilka av er är villiga att påverka introduktionskursen?" Efter en viss tvekan räcker knappt hälften av studenterna upp handen. Läraren manar: "Ni som har räckt upp handen kan följa med mig. Ni andra får vänta ett tag."
Efter en timme kommer docenten tillbaka med gruppen och har grovplanerat kursen. På samma institution kunde man i slutet av 1900-talet sätta betyg på sig själv. Idén bakom båda dessa fatala missgrepp var att människor själva förmodas veta vad de kommer att behöva kunna. De antas dessutom veta hur mycket de kan.
Detta är fel.
Det är bara djupt okunniga inom ett ämnesområde, som tror att de behärskar det. Ju mer man känner till om området, desto större är medvetenheten om hur stort och komplext det är.
På ingen nivå i undervisningsväsendet kan studenter vara med och planera innehållet. Synpunkter under och efter en kurs är naturligtvis välkomna.
Rent skrämmande när det praktiseras av någon som ska kunna pedagogik.
SvaraRaderaJag undrar om de som förespråkar sådana lösningar inte har inblick i annat än ämnen där kunskaps- och färdighetsprogressionen är nästan obefintlig.
SvaraRaderaI gymnasiematematiken är det mycket uppenbart att man i praktiken är väldigt låst, eftersom momemt från en viss kurs utgör byggstenar i påföljande kurser. Likaså är det nödvändigt att ha vissa givna kunskaper om man skall kunna läsa matematik eller något matematikkrävande (t ex civilingenjörsutbildningar) på universitetet. När eleverna skall börja en ny kurs har de inga förutsättningar att känna till dessa kopplingar mellan olika moment. Först när de läst kursen och blickar tillbaka kan de se sådana kopplingar. Utan att känna till dem är det en omöjlig uppgift att göra en vettig planering.
Rimligen finns den typen av omständigheter i flera andra ämnen också (och jag vet att fysiken är likartat matematiken i detta liksom i många andra avseenden), men pedagogerna kanske inte har särskilt höga tankar om sitt eget ämnesområde.
Jag tror egentligen att det finns ganska få ämnen där kunskaps och färdighetsprogressionen är obefintlig men det finns förstås ämnen där det är lättare att sticka huvudet i sanden inför att kunskap bygger på kunskap. Jag fascineras och förskräcks av en del lärare och skolutvecklare som hävdar att det är undervisningen som är fel och att matematik inte kräver förkunskaper som bygger på förkunskaper. Signifikant för dessa personer är genomgående att de inte kan någon matematik.
RaderaJa, har läst om den där händelsen sen tidigare och det är verkligen att praktisera studentinflytande in absurdum.
SvaraRaderaOm detta är ett faktum, utgör docentens agerande ett stereotypt paradigm av ihopblandning mellan elevinflytande och elevstyrning där det första utgör en ”fasad” bland annat för:
SvaraRadera• Lärarens bristande kompetens eller/och
• Lärarens bristande vilja att ta itu med betygsproblematiken (som innebär betygsrättfärdigande) eller/och
• Lärarens ambition att vara en fin och pseudoempatisk elevkompis eller/och
• Lärarens strategisk ”listighet” för politisk korrekta argument inför en eventuell löneökning.
Det vore intressant att föreställa oss en likställd situation där den ytterst kvalificerade kirurgen ber sina introduktionselever om råd om vilka operationsregioner ska prioriteras inför upplägget. Samtidigt vore det mindre reflekterande att lägga allt ansvar på docenten, en rigorös analysering (och helst en filosofisk betraktelse) av vad som menas med sådana postmodernistiska skrivelser som ”elevens individuella förutsättningar” liksom ”elevinflytande” vore på sin plats.
Jag ser inte heller som en omöjlighet att en individ kan utvärdera sig själv, men detta skulle innebära en värld där eleverna indoktrineras tidigt i logisk argumentation, uppriktighet, ansträngning till en objektiv bedömning och slutligen faktabaserat omdöme. Och även då skulle lärarens bedömning vara den slutgiltiga .Vår skolvärld är inte mogen för denna radikala attitydförändring än…
konstantin meleounis