När elever bedöms...

 

Säg att ni sitter i lärarrummet och diskuterar en elev. Några lärare är inbegripna i diskussionen

och alla är överens om att det behövs extra åtgärder för att elever ska få styrfart genom skolarbetet. Eftersom ni är överens är det mycket lätt att tro att ni i någon mening också har rätt. Men så är det ju inte alltid. För att tala i statistiska termer har ni då en mycket hög grad av medbedömarreliabilitet.  Om ni senare får reda på ytterligare ting som mer objektivt stöder ert beslut då kan ni säga att ert beslut också var valitt, dvs. med sanningen överensstämmande.

Att vara överens betyder alltså inte med naturnödvändighet att ni har gjort en riktig bedömning.

Speciellt i grupper av läkare, lärare och andra personalgrupper där människor arbetat länge tillsammans blir det gärna så att man blir överens väldigt lätt. Det är skönt att vara överens, eller hur? Man behöver inte vara orolig, för alla tyckte ju som jag. För att motarbeta denna önskan att ständigt vara överens kan man låta en person vara djävulens advokat i viktiga frågor. Den personen ska då försöka sticka hål på den gemensamma fasaden så att den eniga gruppen tvingas uppbåda argument för sin hållning. Det är ofta en lärorik och chockerande övning.