torsdag 1 mars 2012

Högskolorna havererar?

Denna artikel finns även på Newsmill från 2/3 -12
http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/01/om-orsakerna-till-h-gskolans-f-rfall
------


Ebba Witt-Brattström ska bli professor i Helsingfors och säger följande om svensk universitetsutbildning:

Nivån har sänkts så mycket att man inte kan
 tala om högskoleundervisning, det är något slags kursverksamhet.

Det ligger mycket i det hon säger. Nu har hon ju verkat på Södertörns högskola, där man har accepterat en rektor som Moira von Wright, som i en skrift om genus kom in på regnbågars beskrivning i en fysikbok:

"När författarna uttalar sig förringande om regnbågen,
och endast godkänner ett 'objektivt vetande' om den,
 förringar man [...] sagan och tusenårig levnadsvisdom."

Det är klart att med en sådan rektor som ämnesföreträdare blir den vetenskapliga utblicken lite grumlad, men i sak tror jag att Witt-Brattströms kritik gäller över hela det akademiska fältet. Detta innebär att svensk utbildning har fått en kvalitetssänkning som inte bara gäller ungdomsskolan och gymnasiet utan även den högre utbildningen. Hur märks då den sänkta kvaliteten på högskolorna och universiteten? Den höga genomströmningen av studenter med avklarade examina, främst på lägre nivåer, har i stor utsträckning en koppling till det resurstilldelningssystem där medelstilldelningen bestäms dels av antalet registrerade studenter men främst av antalet studenter som klarat av studierna. Detta skapar ett mer eller mindre medvetet tryck på institutionens lärare att släppa igenom även svaga elever. Jag har med egna ögon sett hur mediokra studenter släpps igenom av ren utmattning hos lärarna.

Ett annat problem utgör ju lärarna. Assisterande lärare tas ju ofta från studentgrupper som ska till och avlägga sin examen. En myckenhet av undervisningen läggs ut på doktorander. Dessa är ofta oprövade kort och en del visar sig snabbt inte duga som lärare. Under tiden har dyrbar undervisningstid gått förlorad.  På grund av den allmänna nivåsänkningen är ju dessa nu sämre än de brukade vara. Det blir en neråtgående spiral. Många lärare håller sig inte a jour med forskningen i sina ämnen. Detta kanske gäller universitetsadjunkter och främst dem som inte har för avsikt att disputera. På grund av våra trygghetslagar är dessa tillsvidareanställda och kan fortsätta att undervisa fram till sin pension utan kompetenshöjning Jag har själv sett flera exempel på sådana lärare som undervisat med hjälp av läroböcker och annat material från 1970-talet.

Det är också så att på utbildningar med lågt söktryck kommer med automatik kraven att sänkas för godkända betyg. När läraren har en ganska stor grupp, där det bl.a. ingår dyslektiker och individer med dåliga svenskkunskaper går mer tid åt att förklara vad som står i läroböckerna än att entusiasmera eleverna med stoff utanför boken och kanske från aktuell forskning.

Det är också så att lektorstjänsterna är alltför luddigt och liberalt utformade. En lektor ska göra ungefär 200 undervisningstimmar per termin. Varje timme multipliceras med, oftast, tre, för att nå antalet arbetstimmar per termin. Dessutom tillkommer tid för institutionellt arbete, egen kompetensutveckling och tredje uppgiften. Dessa tre delar är det lätt att komma undan och ingen kontroll sker. Undervisningen kommer att ligga så att lektorerna får många lediga dagar i följd, ibland veckor. Det är svårt att tänka sig att för- och efterarbete tar så oerhört lång tid.  Detta innebär att en hel del lektorer jobbar med annat under ledig tid och därför inte har tid att helt engagera sig i undervisningsarbete eller institutionens interna angelägenheter.
Samarbetet med kolleger kring kurser och undervisning försvåras avsevärt.
Professorer förekommer ofta inte alls i grundutbildningen och många forskare köper sig fria från undervisning med hjälp av forskningsanslag. Detta otyg innebär att en myckenhet av
gedigen kompetens inte kommer undervisningen till del.

På en del institutioner råder en mjukare och mer liberal inställning till vetenskap och kritiskt tänkande. Man skulle nästan kunna säga att de förskriver sig till en variant av postmodernistiska idéer. Sanningar anses som relativa och den tradition eleverna fostras i är en värld av upplevelser och inte av fakta. De uppsatser studenterna skriver är oftast intervjustudier där intervjuer med ett fåtal personer ingår. Den vetenskapliga ambitionen är begränsad; det gäller att få förståelse för just dem som deltar i undersökningen. Inga resultat är alltså generaliserbara och kan därför inte hjälpa andra individer i deras liv eller yrkesverksamhet. Det blir en forskning för forskningens egen skull. Det kritiska tänkandet blir här satt på undantag vilket inte är tillrådligt i någon som helst utbildning.

Allt detta medför att studenter kan komma ut med yrkesexamina som sjuksköterskor, psykologer, lärare, socionomer och sociologer utan att ha de nödvändiga teoretiska grunderna i sina centrala ämnen.


82 kommentarer:

  1. Det som slår mig är att så många talar om att nivåerna har sänkts, och att högskolestudier numera är kursverksamhet osv. Men få berättar hur dessa skall vara - hur skall studierna rent konkret se ut på högskola och universitet för att de skall kvala in. Det räcker inte med svar som att de skall ge djupa ämneskunskaper, eller få fram Nobelpristagare eller att studenterna skall kunna svenska mm. På den nivå är det ju tillåtet att få text korrekturläst och att använda sig av stavningsprogram mm. Utan, hur skall undervisningen organiseras för att den inte skall ses som kursverksamhet mm. Vilken typ av tänkande skall råda?

    Jag har min egen bild och jag kan oroa mig över gymnasifieringen, på grund av politiska beslut som på något sätt underminerar den skillnad som universitetsstudier skall utgöra i relation till gymnasiet.

    Men det skulle vara intressant att få veta mer konkret hur du ser på det. Sänkt nivå säger inte så mycket mer än att nivån har sänkts.

    Vad behövs för att du skall bli nöjd och anse att nu är det studier på universitetet det handlar om.

    SvaraRadera
  2. Egentligen behövs då en ordentlig omsvängningen i synen på kunskap även i ungdomsskolan och gymnasiet.På högskolan/universitetet behövs en hårrdare styrning och bättre kunskapskontroll. De dåliga studenterna måste underkännas och får försöka tills de klarar målen. Medelstilldelningen ska inte ske för HÅP och HÅSAR utan till uppdraget som sådant.
    Adjunkter ska i möjligaste mån undvikas. Hemskrivningar ska förbjudas, eftersom man då inte har någon kontroll över prestationerna som göras. Gruppexaminationer förbjuds helt, och studneter måste skriva självständiga arbetet själva.
    Ingen ska kunna köpa sig fri från undervisning (vansinne!!, i utlandet blir de mycket förvånade).
    Det är några åtgärder jag kan tänka mig, Monika, Vad sägs?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ingen förståelse alls för något som har med förbud mot hemskrivningar att göra. Det vore att gå tillbaka i tiden. Vi lever inte i industrisamhället. Detta är en globaliserad värld. Här borde mångfald vara centralt. Att förbjuda lärare på högskolan att använda vissa former av examinationer känns faktiskt direkt oseriöst. Din hårdare styrning och bättre kunskaps kontroll har vi testat förr i tiden. Det funkade då därför att det var brist på information. Men det funkar inte nu. /Fredrik

      Radera
    2. Att studenter inte ska kunna samarbeta vid en examination känns som hämtat från en annan tid. Idag kan vi samarbeta med vem som helst i realtid över hela jordklotet. Vill du tillbaka till 1930-talets metodik? För det verkar nästan så!

      Radera
    3. Hemskrivningar är inte säkra ur fusksynpunkt. Studenter ska visst få samarbeta inför en examination, men inte u n d e r den. Hemskrivninar är examination.

      Gruppexaminationer rätt igenom en kurs är förbjudna.
      Gissa varför? Självständigheten måste garanteras. I dag skrivs uppsatser av två-tre individer. Det är fel! Hur sätta betyg då?

      Radera
    4. Håller med om gruppexaminationer ...
      När det gäller hemskrivningar versus salstentor, får man nog kalkylera med vinst och förlust. Hur mycket värt är det att förhindra att några procent fuskar mot att det endast är en typ av begåvning som värdesätts, dvs. minneskunskaper och förmåga att examineras i en konstruerad situation. Modern forskning har visat att examinationer skall ske i samma "rum" som lärandet sker.
      Min erfarenhet är att få fuskar. Men våra hemskrivningar är konstruerade på ett sätt att det är svårt att göra det.

      För övrigt, vilket jag kommer skriva utförligare på min egen blogg, är en ökad kunskapskontroll, mallifiering, en typ av examination, kontroll över individerna och därmed deras tänkande, något som inte hör till ett universitet. Det är detta jag ser som den ökade gymnasifieringen.

      Men jag vill ändå höra lite mer konkret - hur skulle undervisningen på ett universitet gå till för att det enligt dig Bertil skulle vara en hög kvalitet?

      Radera
    5. Det skulle ta för stor plats att redogöra för ett idealuniversitet. Det är väl bara att vända på de avigsidor jag går igenom i artikeln. Jag tror dessutom
      på lärare som är allmänbildade.

      Vi får ses någon gång och tala om det här!

      Radera
  3. Hej Bertil!
    Jag har följt hur du kommenterar flitigt på skolaochsamhälle.se , samt läst en del utav din blogg här.

    Jag vill ställa två frågor till dig:

    Vad har du för belägg för de uttalanden som du gör här ovan? Specifikt då de som gäller adjunkters undervisning (och implicit att disputerade både är bättre lärare och mer a jour om forskning), timfördelning i tjänster och en minskad kvalitet i utbildning och studenternas arbeten?

    Jag är särskilt intresserad av vad du har för empiriska belägg för dina uttalanden om lärarutbildningens avsaknad av vetenskaplighet och undermåliga kvalitet?

    Mvh
    Gunnlaugur

    SvaraRadera
  4. Hej!

    Jag har undervisat på universitetet i nära 30 år och har hela tiden varit i nära kontakt med lärarutbildningen och dess lärare och studenter. Jag tror ingen har belägg vare sig för hur framstående eller mediokra medeladjunkten har varit, men jag har min erfarenhet att gå på. Den säger mig det jag skrivit och det står jag för.

    Att disputerade är mer intresserade och mer insatta i forskning än icke-disputerade är väl en rent logisk slutsats. Jag tror du underskattar de kunskaper och den utblick som en disputerad får genom kurser, inläsning av litteratur och det omfattande arbetet med avhandlingen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar Bertil.
      Här kommer en sen replik som förmodligen förloras i det hav av diskussioner som har växt till nedan.
      --------
      Du hänvisar alltså inte till någon forskning, inte några data, några utvärderingar eller någon dokumenterad information överhuvudtaget...?
      Du menar med andra ord att dina erfarenheter räcker som grund för de stora generaliseringar du gör. De utgör tydligen en tömmande insyn i en verksamhet på nationell nivå, där tusentals individer arbetar och ännu flera studerar. De utgör grunden för uttalanden om kvaliteten på studenter, undervisning och lärare som bristfälliga, ambitionslösa och till och med undermåliga.

      Jag undrar varför dina erfarenheter är mer värda än någon annans när det gäller att bedöma situationen, särskilt när det inte finns någon forskning eller dokumentation för att stödja det du säger.
      Det är ironiskt då din kritik ofta gäller vetenskaplig kvalitet. Jag tillåter mig, på grund av ditt svar, att tvivla på dina data, din insamling av dessa, din analys och dina slutsatser. Särskilt de av mer generaliserande karaktär. Det mesta i detta aktuella blogginlägg blir därmed bara ogrundade floskler.

      Jag tycker faktiskt att dina kommentarer om disputerade lärare kontra adjunkter är ett utmärkt exempel på ett bristande resonemang. Du menar att det är en "logisk slutsats" att disputerade är mer insatta och intresserade av forskning. Jag skulle snarare kalla det för en slutsats som bygger på "common sense", just ett "common sense" som bekräftar egna fördomar, common sense är farligt på så vis. Som du vet så är avhandlingsarbete en process som tar flera år och det finns med andra ord flera steg på vägen till att disputera. Det samma gäller processen att bli en god lärare. Det finns däremot ingen kausal relation mellan att ha disputerat och att vara bra lärare. (Det finns ju många studenter som beskriver det som att sambandet är negativt, dvs. mer studier = mindre didaktisk kompetens, men de uttalar sig nog inte heller utifrån forskning, bara de egna erfarenheterna).

      En bra lärare är både väl insatt i forskning och i undervisning. Att kunna förstå sina egna erfarenheter, att sätta sig in i andras erfarenheter och möta studenten "där den är" för att kunna komma vidare, är lärarens främsta verktyg. Det innebär också att en bra lärare kan möta en grupp människor, som är på olika nivåer i sin kunskapsutveckling och erfarenhetsinsamling och stötta dem vidare. I de bästa fallen utnyttjas olikheterna som fördel. Disputation kontrollerar inga av dessa färdigheter. Hur intresset för forskning och vetenskap utvecklas efter disputationen har heller inga garantier. Det finns väl många som fastnar där de var då de doktorerade? Som föreläser fortfarande om sitt avhandlingsarbete 10, 20 år senare? Utifrån dina villkor för fastställning av logiska slutsatser så skulle jag väl kunna säga det. Men jag brukar vilja ha något mer än de egna erfarenheterna för att uttala mig så säkert som du gör. Jag menar med andra ord att det finns flera villkor för att vara en bra, väl insatt lärare. Det kräver erfarenhet, praktiska och vetenskapliga kunskaper. Flera av dessa uppfylls av många adjunkter.

      Jag önskar att du fortsättningsvis hjälper oss andra vidare i vår kunskapsutveckling, genom att leva som du lär, och hänvisa till vetenskapligt godtagbara källor då du berättar för oss hur det ligger till i högskolevärlden, och inom lärarutbildningen.
      Mvh
      Gunnlaugur

      Radera
    2. Gunnlaugur, du efterfrågar hela tiden framforskad empirisk evidens för sådant som bl.a. Bertil. Men lånar du dig inte själv till generaliseringar? Du skrev ju t.ex.: "Jag menar med andra ord att det finns flera villkor för att vara en bra, väl insatt lärare. Det kräver erfarenhet, praktiska och vetenskapliga kunskaper. Flera av dessa uppfylls av många adjunkter." Hur vet du att många adjunkter uppfyller detta? Är det din egen erfarenhet som talar? Som student? Som adjunkt? Som doktorand? Om jag får bidra med mina erfarenheter som ger jag Bertil rätt på många punkter. Högskoleundervisning bör utföras av forskningskompetenta lärare, d.v.s. lektorer. Jag har sett alltför många exempel på hur man låter adjunkter, som har obetydligt mer poäng i ämnet än de studenter de undervisar, ansvara för teoretiska kurser.
      Och jag håller med Bertil och Hans om olämpligheten av "fuskfrestande" examinationsformer. Det finns inget som säger att salskrivningar bara behöver mäta ytliga kunskaper. Det beror på hur de är konstruerade.

      Radera
    3. Margareta
      Du kan väl klippa in en salstenta som mäter fördjupning inom något av de områden som jag undervisar i, t.ex. denna typ av områden och ämnen: utbildningshistoria, utbildningssociologi, pedagogisk filosofi, pedagogikhistoria, pedagogisk psykologi, barn- och ungdomsvetenskap, yrkesetik, etiska teorier, vetenskapsteori, utbildningspolitik, läroplans- och ramfaktorteori, mångkulturalism, mm så kan jag undersöka vad studenterna behöver kunna för att klara av en salstenta och hur deras individuella studier måste gå till.

      Radera
    4. Men snälla Monika, jag ska väl inte göra ditt jobb?! Du kan säkert själv tänka utanför ramarna. Dina områden är för övrigt inte nödvändigtvis mer komplexa än många andra vetenskapsområden.
      Man t.ex. ha salskrivningar med komplicerade essäfrågor som studenter har fått fundera på i förväg. Jag har ibland prövat att ge massor av instuderingsfrågor (både av enklare art och av essäkaraktär) som täcker hela stoffet och sedan ligger till grund för skrivningsfrågor. Det har fungerat utmärkt! Dessutom finns det ju inget som hindrar att man inom en delkurs har flera examinationsformer. Förutom salskrivning kan man ju komplettera med någon analys- eller färltarbetesuppgift. Men allt detta visste du väl redan? ;-)

      Radera
    5. Nej du skall inte göra mitt jobb. Men det kan ju vara bra att vi talar om samma sak.

      Men hur kan du säga att salstentor går att använda i rent generellt om du inte kan ge mig exempel i mina ämnen. Det handlar alltså inte om att du gör jobbet åt mig speciellt. Om nu salstentor kan användas i alla ämnen och mäta fördjupningen. Min bedömning är att det inte är möjligt med de krav på examinationerna som vi har.

      Du borde ju faktiskt kunna presentera hur man kan konstruerar en salstenta så att fördjupning kan mätas, om du påstår att de går att använda utan att precisera i vilka ämnen.

      Radera
    6. Att ge instuderingsfrågor på universitetet är ett led i gymnasifieringen. Jag kräver mer av mina studenter. Mina studenter får en seminarieuppgift av essäkaraktär, som innebär att de får möjlighet att tänka till, som jag sen ger en individuell respons på.

      Radera
    7. Monika, på vilket sätt kan instuderingsfrågor vara gymnasifierande? Vad är det för fel på instuderingsfrågor? (Och observera, de ska vara oerhört många och olikartade!) Berätta! Skulle inte instuderingsfrågor kunna ge en möjlighet att tänka till?
      Du leder väl säkert själv in studenterna på vissa frågor och teman i din undervisning? Eller går du bara in och låter vad som helst hända?
      Du styr ju studenterna genom dina hemskrivningsuppgifter. Dessa kan ju verkligen ses som en slags "instuderingsfrågor". Vad är skillnaden? Och du vet säkert lika bra som jag att det är svårt att skapa hemskrivningsfrågor som tillsammans kunskapsprövar allt stoff i en viss delkurs. Dessutom prövar de sällan "minneskunskaper", som du verkar tycka är så föraktliga, men som också de är absolut nödvändiga i kunskapstillägnande.

      Radera
    8. Jag ser inte minneskunskaper som föraktliga - det är en tolkning du själv gör, därför att jag inte ser att man behöver lära sig all fakta utantill. Dock för vissa utbildningar är det nödvändigt att göra det. Vilket jag har skrivit också.

      Jag anser att studenter på universitetsnivå själva skall ställa frågor inte få dem serverade. De skall inte bara kunna svara utan också fråga! Risken med det är dessutom att man uppmuntrar en inlärning av just bara det som instuderingsfrågorna riktar sig mot.

      Skillnaden är att examinationsuppgiften (som lärarlaget beslutar om) bygger på kurslitteraturen i sin helhet. Inte helt och hållet på eventuella instuderingsfrågor.

      Nej, jag låter inte vad som helst hända, men jag utgår från var de befinner sig, och uppmuntrar deras egna frågor, slutsatser och tänkande och de får seminarieuppgifter som de skall diskutera i grupp som förberedelse. Det dom inte själva tar upp, fyller jag i - allt för att båda delarna skall komma med och inte endast den på förhand givna kunskapen.

      Min undervisning är till största delen lärarledd!

      Det här visar ändå hur svårt det är att diskutera om något då det inte ges några konkreta exempel på hur de ser ut. Jag tolkar ju instuderingsfrågor utifrån mina referensramar och du dina. Jag har ingen aning om hur dina ser ut. Liksom jag inte har någon som helst aning om hur du skulle konstruera en salstenta så att det går att mäta fördjupningen.

      Det jag märker är dessutom att det tillskrivs mig en del saker istället för att fokusera på sakfrågorna.

      Och nu måste jag fortsätta jobba, för jag är en hårt arbetande lektor :-)

      Radera
    9. Monika, du efterfrågar hela tiden konkreta exempel. Har ni aldrig någonsin i ditt lärarlag diskuterat möjligheten av olika examinationsformer? Och jag skulle vilja se den examinationsuppgift som kräver att man läser hela kurslitteraturen för att bli godkänd. Men om du har en sådan vore det intressant att få ta del av!
      "Instuderingsfrågor" kan gärna kallas för något annat ifall du får otäcka gymnasievibbar av termen. Du ger ju studenterna diskussionsfrågor - ja, de kanske fungerar utmärkt som tentamensförberedande också? Och varför skulle man inte kunna formulera "instuderingsfrågor" som uppmuntrar att studenterna själva formulerar frågor? (Och besvara dem...)
      Det är lite tråkigt att du är så fast i dina examinationsformer att du (eller ditt lärarlag) inte ens kan fantisera om hur en salstentafråga skulle kunna mäta fördjupning. (Om det senare är omöjligt, innebär det att t.ex. naturvetarnas tentor (jfr. Hans-G. Liljenvalls diskussionsinlägg) aldrig mäter fördjupning? Varför skulle utbildningsvetenskap/pedagogik vara så speciellt?

      Radera
    10. Är jag fast?! Återigen tillskriver du mig någonting istället för att endast diskutera sakfrågan.

      Men jag gör väl likadant.
      Uppenbarligen talar du ju helt för saltentor i alla ämnen. Är inte det att vara fast... Jag är mer flexibel och menar att salstentor i vissa utbildningar är nödvändiga. Och tänk om hemtentor är nödvändiga i andra utbildningar.

      Frågan är alltså vem det är som är fast ...

      Jag diskuterar heller inte på nätet, lärarlaget och hur vi jobbar. Våra diskussioner stannar i mötesrummet. Det enda jag kan säga är att det är lärarlaget och inte den enskilda läraren, som bestämmer examinationsbeskrivningen.

      Radera
    11. Monika, jag diskuterar sakfrågan. Om du exemplifierar med vad du själv gör och anser så är det väl naturligt att man kommenterar detta? Du uppmanar ju mig att konkret uppvisa en salstenta som mäter fördjupning eftersom det verkar som om du själv ser det som omöjligt. På vilket sätt lämnar jag sakfrågan, nämligen den om lämpligheten i olika examinationsformer?

      Mystifiera inte pedagogik eller andra smahällsvetenskapliga utbildningar! Salstentor kan användas i alla utbildningar. Men som jag redan har nämnt finns det inget som hindrar att man på en delkurs också kompletterar med andra examinationsformer - fältarbeten, grupparbeten, analysuppgifter, loggboksskrivande, etc.

      Och är ditt "lärarlag" (= gymnasifierande term?) Hemliga Klubben? Jag antar att ni alla delar samma filosofi när det gäller examination eftersom det är sådan liten variation i era examinationsformer. I mitt kollegium har vi ständigt diskussioner om fördelar och nackdelar med olika former. Hemskrivningar har vissa fördelar, men alltför många nackdelar. Lärarutbildningar har ju tidigare kritiserats för att examinationen varit för slapp, och jag vet att det skett en inriktning mot fler salstentor på många håll. Det måste finnas en logisk anledning till det.

      Radera
    12. Nej lärarlaget är inte hemliga klubben, men det finns något som heter etik. Etiken är en faktor som gör att föreställningar, allt tyckande om lärarutbildningen kan kan gro och växa sig allt större. Därför att det är så mycket man inte kan diskutera som skulle förändra synen.

      Ja, "lärarlag" är en gymnasifierande term!

      Om du vill veta mer om rutiner, vilken filosofi vi har mm på SU får du söka på annat håll än hos mig. Jag representerar bara mig själv, mitt tänkande och vad jag tycker.

      Radera
    13. Etik? Jag begriper inte det du skriver om etik.
      Tack och lov för nätet så att man kan diskutera också utanför de hemliga rummen!
      Och om alla är så rörande eniga inom ett lärarlag så att bara en typ av examinationsform premieras, kan man ju inte annat än undra över om konsensusen är hälsosam.

      Radera
    14. Som jag säger till Bertil ibland - "fortsätt att undra" - det är ju fortfarande tillåtet :)

      Är det så svårt att begripa att man inte talar om andra på nätet, hur de tänker, eventuellt upplever, talar om? Du bloggar ju anonymt. Jag har t.ex. ingen aning om vilka som ingår i ditt lärarlag.

      Men inte ens som anonym bloggare skulle jag tala om andra på nätet.

      Radera
  5. Hans-Gunnar Liljenvall3 mars 2012 kl. 17:41

    Hej

    Det efterfrågas belägg för att kvaliteten i lärarutbildningen försämrats, det efterfrågas förklaring på vad som menas med djupa ämneskunskaper, man hävdar att hemtentamen och grupptentamen - ja t.o.m. att samarbete vid tentamen är modernt, man hävdar att den traditionella formen av tentamen endast värdesätter utantillkunskap, det ifrågasätts om disputerade lärare behövs etc. Man tar sig för pannan och undrar vilka förutsättningar som finns för att återföra lärarutbildningen till en kvalificerad akademisk utbildning om ovanstående synpunkter kommer från verksamma lärare i dagens lärarutbildning – vi får hoppas att så inte är fallet.
    Jag kan ju ge min syn på det hela, men får då hålla mig till mina ämnen (ma, fy och teknik) eftersom jag ogärna diskuterar det jag inte har kunskaper om. Vi kan börja med att jämföra lärarutbildningen och ingenjörsutbildningen. Långt tillbaka hade dessa utbildningar vardera en universitetsutbildning och en gymnasieutbildning. Det fanns en akademisk ämneslärarutbildning och en utbildning vid de s.k. seminarierna för låg –och mellanstadium och det fanns en akademisk civilingenjörsutbildning och en gymnasieingenjörsutbildning. Gymnasieingenjörsutbildningen har övergått i en separat högskoleutbildning – man skiljer alltså fortfarande på utbildningarna. Detta har haft betydelse för att behålla hög nivå och kvalitet vid civilingenjörsutbildningen. När det gäller lärarutbildningen slogs ämneslärarutbildning och de övriga två samman till en enhet med en stor del av utbildningen gemensam. Så kunde man gjort i fallet teknik också, men man insåg att dessa utbildningar hade helt olika mål. Inte ens vid de stora tekniska högskolorna blandar man dessa utbildningar eftersom de teoretiska kraven vid civilingenjörsutbildningen är så mycket högre än vid högskoleingenjörsutbildningen att det skulle leda till en dramatisk sänkning av kvaliteten i civilingenjörsutbildningen. Men det är ju precis det sistnämnda man gjort i lärarutbildningen. Att undervisa vid gymnasiet har så lite gemensamt med att undervisa vid lågstadiet att det inte finns anledning att dessa utbildningar finns under samma tak. Följden har blivit att ämnesteorin för ämneslärarna sjunkit till en så låg nivå att många lärare helt enkelt inte klarar av sitt jobb. Det finns behöriga matematiklärare på gymnasiet som inte klarar av eller vågar undervisa i de mer avancerade kurserna.
    På 60 –och 70-talet ansågs matematikutbildningen för blivande ämneslärare vara djupare och mer avancerad än den matematikutbildning som gavs vid civilingenjörsutbildningen. Framförallt ställdes högre krav på förståelse och förmåga att generalisera. Idag ligger den rent ämnesteoretiska delen på lägre nivå än vid högskoleingenjörsutbildningarna. Granskar man kurserna så är det inte mer än 30p eftergymnasial matematik och denna är i sig gymnasiefierad.
    Vilka undervisade på dessa utbildningar? I den gamla ämneslärarutbildningen var det uteslutande disputerade matematiker i ämnesteori. Idag är det oftast matematikdidaktiker som undervisar i ämnesteori. Även om dessa skulle ha disputerat så är de inte matematiskt tillräckligt utbildade för att ge de eftergymnasiala kurser som skulle behövas.
    Avslutningsvis kan vi jämföra de gamla examinationsformerna med de moderna formerna, hemtentamen och grupptentamen. Vi kan ju då även jämföra rättssäkerheten med tanke på att lärarexamen nu sällat sig till de legitimerade yrkenas skara. I den gamla utbildningen tenterade man på en hel termins utbildning med två skriftliga tentamina som omfattade en dag vardera. Dessutom ingick en muntlig tentamen, oftast för den ansvarige professorn. Man försäkrade sig alltså om att ingen skulle slinka igenom utbildningen utan att ha tillräckliga kunskaper. Man accepterade alltså inte att ”några få procent kunde fuska sig igenom utbildningen”. Det är ett hån mot lärarnas blivande elever att använda en examinationsform där det uppenbart finns möjlighet att fuska i lärarutbildningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag problematiserar ...

      "Hur mycket värt är det att förhindra att några procent fuskar mot att det endast är en typ av begåvning som värdesätts, dvs. minneskunskaper och förmåga att examineras i en konstruerad situation."

      Jag har aldrig sagt att fusk kan accepteras, men hur kommer vi ifrån det. Det finns dem som fuskar på salstentor också. Men vilket är priset att jaga fuskare! Det kanske är för högt?! Sen beror det till stor del på vilken syn man har på kunskap, om den skall vara individuell eller om man delar den med andra. På högre nivåer i utbildningssystemet delar man den ... Man kan ju fråga sig varför det är okey att skriva avhandling hemma på kammaren och inte i en sal ... kan man inte fuska med en avhandling? Och så fall - vad säger att man inte kan se när någon fuskar på examinationerna som skrivs hemma? Det är ju inte så att en hemtentamen är konstruerad på samma sätt som en salstenta! Vi har dessutom haft ett plagiatprogram sen många år tillbaka! Just nu ligger det nere på grund av ett byta av program.

      Men ge gärna argument emot citatet från mitt tidigare inlägg?

      Radera
    2. Bertil skrev något på Newsmill som fick mig att studsa till.

      "Den där typen av fusk är vanligare än man tror. Många universitetslärare har en otroligt naiv inställning till fusk. Hemskrivningar är ju vanliga och där anser många att lärandet genom sådana går före fuskrisken. Jag tycker det är fel sätt att tänka."

      Om nu inte lärandet går före, vad är det då som skall gå före? Jag har i alla år trott att det är därför jag är lärare, inte för att jaga fuskare!

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    6. Jag antar att följande kan ses som hänvisning till mitt tidigare inlägg:
      1)"Det efterfrågas belägg för att kvaliteten i lärarutbildningen försämrats,(...)"
      2)"det ifrågasätts om disputerade lärare behövs etc.."

      och

      3) "Man tar sig för pannan och undrar vilka förutsättningar som finns för att återföra lärarutbildningen till en kvalificerad akademisk utbildning om ovanstående synpunkter kommer från verksamma lärare i dagens lärarutbildning – vi får hoppas att så inte är fallet."

      Jag ska förtydliga vad jag skrev.
      1) Jag begär att man stödjer långtgående slutsatser och uttalanden med något annat än sina egna tankefoster. Jag efterfrågar av Bertil alltså, att han stödjer sina uttalanden med någon slags, och då helst vetenskaplig, dokumentation. Jag kan inte se att det ska vara något att ta sig för pannan över. Det är väl en ganska rimlig begäran som grundar sig i kritiskt tänkande och eftersträvan efter empiriskt belagda kunskaper.
      2)Jag ifrågasätter inte om disputerade lärare behövs. Jag ställer frågan om varför de skulle vara bättre underrvisare. De är helt annan sak. Egentligen ställer jag frågan för att se om mina farhågor bekräftas, dvs. att Bertil inte underbygger sina slusatser på något annat än sina egna erfarenheter och förutfattade meningar.
      3) Ja, nog är det hemskt att folk ställer krav på att bloggskrivare och kommentatorer förtydligar och belägger sina begrepp för att kunna svara på ett rimligt sätt på det de säger.

      mvh
      Gunnlaugur

      Radera
    7. Jag hann se vad du skrev i ditt lång inlägg som du inte längre står för.
      Allt är inte genomforskat som du tror min käre Gunnlaugur.
      Fakta talar för att jag har rätt:

      1) Krav på hög genomströmning ger med automatik lägre standard. Studneterna släpps igenom med högre hastighet för att generera pengar. Tror du att tvärtom gäller?
      2)Sämre utbildade lärare ger en lägre akademisk standrad. Tror du att pedagogik hjälper när kunskaperna fallerar? Eller gäller tvärtom?
      3)Lågt söktryck gör att fler studenter med sämre betyg kommer in. Då sker en närmast automatisk anpassning av undervisningen nedåt. Trod du att mtsatsen gäller?
      4) Lektorer har det alltför bra. Jag har själv varit lektor och känner väl till föhållandena, Gunnlaugur.
      5) Vissa utbildningar är besmittade med postmodernism. Se min blogg och recensioner där.
      Postmodernism föder kunskapsförakt. Trod du att motsatsen gäller?

      Radera
    8. Jo då lektorer har det bra, men det är skillnader mellan undervisande lektorer på heltid och på dem som har forskningsanslag. Det är också numera skillnader på vilket lärosäte man är anställd.

      Det går inte att generalisera.

      Radera
    9. Jag har varit lektor av båda slagen. Lektorer inom
      skolvetenskaperna har generellt lättare att diputera, bli docenter och professorer pga de mindre krävande metoder man behöver kunna och bemästra.

      Radera
    10. Det är DET du menar är att lektorer har det alltför bra? Men det är ju inte heller rent generellt så! Om det nu skulle vara så att metoderna är mindre krävande.

      Radera
    11. Jag står för båda mina inlägg. Visserligen har jag, som Margareta påpekar gjort mig skyldig till samma slags generalisering som du Bertil, men jag står för poängen i det jag sa, vilka var två:
      För det första: Jag begärde ett par förtydliganden i mitt första inlägg. Jag har inte ifrågasatt behov av disputerade lärare. Jag har ifrågasatt din generalisering att alla adjunkter (som är en bred kår med olika erfarenheter och utbildning) ska vara undermåliga UNDERVISARE, och jag ifrågasätter motsatsen som följer, att disputerade ska vara bra UNDERVISARE. Vetenskaplig kunskap gör ensam ingen kvalitetshöjning på undervisningen, men förhoppningsvis på stoffet som ska undervisas.
      Min andra poäng är att du kanske har rätt Bertil. Men det kan vi inte veta eftersom ingen har forskat på det, och man kan definitivt inte generalisera så som du gör. Allt är inte beforskat sa Margareta här ovan och det är tur, för annars hade jag inget att göra. Men det borde väl påverka dina utrop som just nu har inget stöd. Här är mina svar på dina frågor:

      Radera
    12. 1) Genomströmningskravet är definitivt ett problem när det gäller finansieringen. Men att anklaga lärare tvärs över landet att släppa på de krav som gäller är att ta sig en ganska stor frihet. Risken finns, men du vet inte mer än vad som gäller ditt universitet (som jag vet inte vad jag ska tro om längre). Så nej, jag VET inte om motsatsen gäller, men det gör tydligen inte du heller.

      2) Du gör en forskarutbildning till synonymt med "bättre utbildning". Utbildning avgörs inte minst av det man själv gör av sina erfarenheter under utbildningens gång. Igen, doktorsutbildning är inte en didaktisk utbildning. Här blandas ihop två lika saker. Den erfarenhetsbas man undervisar ifrån kan vara av ett oerhört stort värde om man t.ex. har bred praktisk erfarenhet. Jag tar hellre in på en kurs, en människa som känner verksamheten ute på skolan och har kunskaper om teorier och vetenskap, än en disputerad människa som har enormt fördjupad kunskap om Strindbergs brevväxling med sin bror. Den med praktisk anknytning kan dessutom förväntas uppskattas av studenterna. MEN du blandar ihop innehållet med undervisningen. Det motsatta kan alltid gälla också. Jag förespråkar gedigna kunskaper, didaktisk kompetens och vetenskaplighet. Så för att svara på frågan: Jag tror att pedagogik och kunskaper ska samspela. Jag tror definitivt inte att "tvärtom" gäller, dvs. att kunskaper kan täcka för bristande didaktisk/pedagogisk kompetens.

      3) De som söker sig till utbildningar, oavsett vilken utbildning, har väl en utvecklingspotential. Jag har sett studenter med skyhöga betyg ge upp under sin utbildning och studenter med bakgrund som enligt alla förutsättningar borde hoppa av första terminen, briljera. Min människosyn tillåter olikheter, och mitt uppdrag är att utbilda. Visst finns det personer som inte kommer vidare, men jag skulle ta mig oerhört stor oetisk makt att peta ut dem på förväg på de grunder du verkar använda. Du gör betyg till synonym för kompetens. Men som diskuteras flitigt här nedan, finns det all anledning att fundera både över "vad" vi testar och "hur". Om den betygsinflation som verkar finnas faktiskt är verklig, hur ska man då välja de bästa studenterna? Är betygen från gymnasiet verkligen den bästa indikatorn för hur kompetent och duktig studenten kommer bli under sin högre utbildning? För då finns det anledning att tvivla på alla förhoppningar om klassresor pga. utbildning. Är det att anpassa sig till sina åhörare dåligt? För det betyder inte att man sänker kraven, utan att undervisningen anpassas så gott det går.

      4) Det är precis det som är min poäng Bertil. Du pratar om DINA erfarenheter. Alla är inte som du och alla har det inte som du har haft det.

      5) Detta är ännu ett exempel på ett uttalande utan grund. Postmodernism är ingen EN sak, utan ett paraplybegrepp för en hel drös med teorier och filosofiska inriktningar där en hel del motstridigheter pågår. Postmodernism föder därför ingenting. Jag antar att du menar, som de flesta kritiker, att det finns ett relativistiskt, och socialkonstruktivistiskt stråk i de flesta av dessa. Det brukar dock variera starkt mellan olika inriktningar hur det ser ut. Du har en mening du upprepar regelbundet: "Berätta om Karl XII:s tid utan att använda dig av fakta". Min fråga är, hur har du konstruerat dina kunskaper och fakta som du tänker dela med dig av, om inte med hjälp av språket, litteratur och kunskaper som andra sammanställt till dig? Tror jag motsatsen gäller? Är alternativen bara ja eller nej alltså? Är världen verkligen så svartvit? Jag tror som sagt att det är mer nyanserat än så.

      Mvh
      Gunnlaugur

      Radera
    13. Jag såg nu att jag tillägnade Margareta, Bertils, kommentar om att allt inte är genomforskat. Det var slarvigt, men poängen består.

      Radera
    14. Tror du att man efter tretttio års verksamhet inte haft kontakt med andra universitet och högskolor. Du skriver som om du är yngre än dina drygt trettio.

      Genomströmningen och medelstilldeninmgens koppling till den ger med automatik en annan rush i utbildningssystemet och därmed sänkta krav.

      Du verkar inte förstå vad en foerskarutbildningen innebär. Du inbillar dig att den bara ger kunskaper inom ett begränsat område. Så är inte fallet. Förutom avhandlingen ingår en mängd poäng läskurser, seminarier, oftast undervisning, vistelse i en forskarmiljö, breddade litteraturstudier mm i utbildningen. Allt detta ger en utblick och en bildning som en adjunkt knappast an nå upp till. Adjunkter hör med sin kunskapsnivå till gymnasiet. Så
      gymnasiefiering och adjunkter ligger således nära varandra.

      Att själv ha varit lektor i trettio år ger mig inte bara erfaranheter utan även en faktabädd att ösa ur vad gäller lektorers arbetsbörda.

      Jag känner postmodernismen utan och innan, Gunnlauger. Självklart har jag fått mina kunskaper genom språket, litteraturen och sådant som andra sammanställt. Är det något att debattera? Du är tydligen relativist och anser dig därmd vara nyanserad. Det finns inget svartvitt säger du. Men det går att via våglängder avgöra exalt var en viss
      "färg" kan kallas rent fysikaliskt. Det finns alltid sanningar bakom påståenden som "det finns inget svartvitt". Postmodernism föder inget, den göder
      misstro mot vetenskapen och därmed vidskeplighet
      och understöder halvsanningar, och blandar samman fakta med otro.

      Radera
    15. Jag känner att jag borde ge dig det sista ordet Bertil, eftersom detta är ditt forum för debatt. Så här kommer mitt sista inlägg (om inte anledning ges att svara på direkta frågor).

      Det är två anmärkningar jag har på ditt svar ovan, som jag ser som direkt fortsättning och förtydligande på mina tidigare inlägg.

      Anledningen till att jag kommenterade, var att få bekräftat det jag misstänkte. Dvs. att du baserar tydligen alla dina påståenden på din egen erfarenhet, som visserligen är gedigen, men ger mig ingen anledning att ta det generella bilden du målar på allvar. Alla bygger vi på våra erfarenheter, därför behöver de sammanställas och analyseras vetenskapligt för att bekräftas. Du grundar dig på enskild människas erfarenheter, och beskriver det DU har varit med om. Ett grundläggande vetenskapsetiskt förhållningssätt är att inte göra anspråk på mer än man kan belägga. Jag försöker leva enligt den regeln, och undviker därmed tvärsäkra uttalanden och svepande generaliseringar om saker som inte har belagts, även om slutsatserna kan te sig logiska. T.ex. detaljrika slutsatser om min och andra av dina opponenters bakgrund, erfarenheter och förhållningssätt.

      Det är intressant att du är så påläst inom postmodernismen. Då vet du att anspråk på kunskap är anspråk på makt. Du gör anspråk på makt, du vet ”hur det är” och det visas i dina svar att jag tydligen har träffat en nerv med mitt ifrågasättande. Men se här: Jag tvivlar verkligen inte på att din erfarenhet är gedigen och värdefull, och att du uttalar dig ärligt om hur du anser att saker ser ut. Jag håller helt enkelt inte med dig i din analys eller slutsatser. Dessutom ser jag nu att du inte grundar dig i ett vetenskapligt förhållningssätt. Nu är det här en blogg, och man kanske inte ska kräva för långt gående referenser, eller ställa krav som en peer review tidskrift men jag tycker att frågan om du har något annat än dig själv att luta på, är en rimlig fråga. Just nu verkar det som att jag ska köpa det du säger för att du har lång erfarenhet. Det faller mig inte riktigt i smaken.
      Till slut:
      Jag respekterar att du tillåter alla kommentarer och svarar på det flesta också. Det är det många som struntar i. Vi är inte överens men jag förväntade mig ju inte det heller, och hade inte det som mål. Men jag tackar för dina svar och anser mig ha mer på fötterna än tidigare för framtida samtal om kunskap och utbildning.

      Radera
    16. Så du söker bekräfta dina misstankar? Vill man det lyckas man nog ofta.

      För att vara lite postmodern; det finns ju olika sanningar, eller hur?

      Jag har noggrant redogjort för vad jag tycker och det har varit givande att debattera med dig. Jag anser att jag med hjälp av logik har kunnat bevisa det mesta av det jag påstått. Som jag sagt finns ingen forskning om vem som är bäst lärare av adjunkter eller lektorer,; där blir det bara spekulationer som bygger på av dig förkastade typer av kunskap som djupa erfarenheter. Kunskap är makt, säger du. Jag tycker mer att det är en förhandlingsfråga i sådana här sammanhang. Jag är inte så prestigefylld. Om du kan visa med vetenskapliga metoder att mina erfarenheter slår slint, så varsågod. Erfaranheter kompletteras och stärks ofta av sådant andra har sammanställt, litteratur och berättelser från andra....eller hur?

      Sista ordet? För mig får du gärna fortsätta. Diskussionen är fri som fågeln.

      Radera
    17. Gunnlaugur, om du förväntar dig att allt som debatteras i bloggar eller i annan offentlighet ska kunna beläggas vetenskapligt kommer du att bli grymt besviken. Du kommer ju själv med påståenden om t.ex. värdet av adjunkters praktiska erfarenhet, etc. Varför är praktikernas erfarenheter så mycket värda, men inte Bertil Törestads erfarenheter efter 30 år som lektor?

      Kan vi inte helt enkelt samtycka i att det är mycket problematiskt att universitetslärare får undervisa på nivåer och i ämnen som de formellt saknar utbildning för? Ty detta existerar på alla universitet och högskolor - det vet vi, även om jag inte här och nu kan bibringa vetenskapligt oantastlig evidens... Å andra sidan kanske Högskoleverkets utvärderingar duger?

      Radera
  6. Monika, fundera lite på varför man skaffat plagiatprogrammen! Varför tror du? Hur kan du veta att det är få som fuskar? Om många fuskare accepetar du innan du ger upp tanken på att läransdet kommer före förfalskningar?

    Jag förstår inte denna förtjusning i hemtentor. Det är klart att studenterna då kan hämta kunskap från många håll men hur vet du att det inte är s.k. "minneskunskap", eller tom avskrivningskunskap. En legitimationsutbildning kan inte acceptera risken att fusk kan finnas med i bilden. Tänk på läkarutbildningen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Därför att fusket har ökat ... Men det betyder inte att det är omfattande.

      Det vet jag, eftersom tentorna inte är konstruerade så att det är möjligt att skriva av eller bara ta fram minneskunskap. De kräver oftast ett tänkande ...

      Läkarutbildningen är en av de utbildningar där det är nödvändigt med att lära sig en hel del fakta. Där går det inte att pröva om det är ett knä eller inte.

      Det jag vänder mig emot är att man inte gör någon skillnad på vilket ämne eller utbildning det handlar om. Det skall vara en examinationsform till allt. Det är ganska absurt egentligen, eller hur?

      Radera
  7. Monika

    Läs även Lijenvalls utmräkta inlägg ovan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har jag gjort och svarat på det också!

      Radera
  8. Hans-Gunnar Liljenvall4 mars 2012 kl. 07:51

    Monica

    Ska vi diskutera examination måste vi väl definiera syftet med en tentamen. Enligt min mening har en tentamen som syfte att individuellt testa studentens kunskaper. Den pedagogiska betydelse en tentamen har är att studenten vet vilken typ av kunskap som testas och vad som krävs för att klara densamma. Detta blir ju en styrning av studierna så därför är det viktigt att en tentamen handlar om rätt saker. Däremot ser jag inte genomförandet av tentan som en viktig del i utbildningen.

    Jag förstår inte vad du menar med att en traditionell tentamen endast mäter minneskunskaper. Det beror väl på vilka frågor som ställs? Fördelen med mina ämnen är att det handlar om förståelse och kreativitet i problemlösning. Eventuell minneskunskap finns med i form av en formelsamling. I de mest grundläggande kurserna strävar man efter att uppgifterna är sådana att de samband som behövs antingen är verktyg som av all problemlösning sitter i ryggmärgen eller kan härledas med enkla resonemang och därmed behövs ingen formelsamling.
    De situationer då det krävs ett alternativ till traditionell tentamen i mina ämnen är när något praktiskt eller experimentellt ska testas. Då använder man sig av laboratoriet, men studenten får på egen hand genomföra experimentet eller mätningen och förklara för sina kamrater.

    Ditt tal om att på högre nivå delar man kunskap i samband med grupptentamen har jag minst lika svårt att förstå. I klassrummet måste läraren klara sig på egen hand. Visserligen ska lärare i sitt samarbete dela kunskap, och det är viktigt, men det hjälper inte när problem uppstår i klassrummet utan då är det den egna förmågan och den egna kunskapen man har att förlita sig till.

    Jag är inte ute efter att jaga fuskare och därför skulle jag inte komma på tanken att ge en hemtentamen – då frestar jag ju studenten till fusk. Om man anser att det är viktigt med vetskap om att blivande lärare har de kunskaper som krävs för att de ska klara av sin undervisning så finns alltid muntlig tentamen som ett alternativ. I de legitimerade yrkena borde muntlig tentamen användas i de viktigaste ämnena för själva yrkesutövningen. Det finns, enligt min mening, ingen annan examinationsform där man så snabbt och säkert kan ta reda på vad en elev eller student kan.

    Du får förklara för mig varför man inte kan testa annat än minneskunskap vid en salstenta. Beskriv gärna vad som skulle vara den tvingande förändring du måste göra om du ger en salstenta istället för en hemtenta – det kan väl inte vara en hemlighet. Jag beskriver gärna hur man i mina ämnen kan testa annat än minneskunskap.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Ditt tal om att på högre nivå delar man kunskap i samband med grupptentamen har jag minst lika svårt att förstå."

      Jag har inte talat om grupptentamen. Den är jag emot och har skrivit detta längre upp i svaret till Bertil. Vi har inte några sen 10 år tillbaka. Jag har aldrig haft det. Jag vill inte att studenter skall skriva en uppsats tillsammans på vare sig grund- eller avancerad nivå, då det handlar om att de skall lära sig hantverket. Därför är det nödvändigt att var och en också lär sig det och att man inte delar upp arbetet. T.ex. att en intervjuar och en transkriberar mm.

      Vad jag menar att kunskapen delas kan inte sammanfattas i några få meningar. Jag menar i vilket fall att kunskap inte är individuell och unik. Vi får den från andra? Då är väl det också att fuska i så fall. Eller är det att man kan komma ihåg andras kunskap som skall examineras. Inte vad man lär sig från den? Jag förstår inte vitsen med att i alla sammanhang använda sig av en enda examinationsform.

      Oavsett vilka typ av frågor man har vid en salstenta, är tiden ofta för kort för studenterna på grund av för korta kurser, för att hinna med att komma längre än till att lära sig fakta. Då de oftast läser in böckerna.

      Du talar utifrån ett enda område. Och i det fallet kanske det är salstentor som gäller. Jag talar rent generellt och beroende av vilket ämne det handlar om. I ett annat ämne är det kanske inte alls lämpligt. Ja, det handlar om kunskap, men hur uppstår den hos en individ - jo genom lärande i stort och inlärning av ett visst kunskapsstoff!

      För mig som lärarutbildare och lärare på magisternivå träffar jag studenter som skall syssla med olika saker, det är blivande lärare som skall undervisa i svenska, samhällskunskaps eller matematiklärare. Jag kan inte förorda en och samma examinationsmetod till alla. Nu är jag inte ämnesdidaktiker, så denna fråga uppstår sällan.

      Radera
    2. forts.

      Jag behöver inte förändra någonting i en salstenta mot vad som gäller i en hemtenta. Men det troliga är att det skulle bli en övervägande skillnad vad gäller hur många som skulle få godkänt och i vad de skulle lära sig. För kraven skulle ju vara desamma. De skall underbygga beskrivningar och analyser med stöd av i första hand momentets litteratur, därefter föreläsningar och seminarier! Sidhänvisningar eller kapitel skall redovisas.

      Därför att de inte skulle hinna skriva den. För de skulle behöva komma ihåg på vilken sida ett innehåll finns.

      Här är ett exempel för nya studenter:

      Texten ska vara språkligt genomarbetad och försedd med korrekta referenser enligt fotnotssystemet. Den totala textmängden bör inte överstiga ca 2500 ord, vilket ungefär motsvarar 4 sidor text skrivet i Times New Roman 12 punkter, enkelt radavstånd. Texten ska vara försedd med försättsblad, där följande ska vara angivet: namn, födelsenummer, kursnamn, seminariegrupp och namn på seminarieledare.
      Texten ska både visa prov på förtrogenhet med kurslitteraturen och din förmåga att föra ett självständigt resonemang. Det ska alltså finnas tydliga och korrekta hänvisningar till kurslitteraturen. Det är tillåtet att även använda andra källor, och i så fall ska dessa anges. Dessa källor kan dock inte ersätta kurslitteraturen. Ett självständigt resonemang innebär att det inte räcker att bara återge vad du finner i litteraturen, du ska också försöka föra en lite mer självständig diskussion kring de frågor som behandlas. Inget allmänt tyckande, utan just en reflekterande diskussion.

      Seminarietiden skulle än mer än nu riktas mot tentan. Hos mig har studenterna fyra veckor på sig att läsa igenom en hel bunt med böcker, följa med på seminarierna och göra en VFU-uppgift som de skall redovisa. Skall de dessutom lära sig böckerna utantill för att ha någon möjlighet att göra salstentan, kan vi ju lägga ner examinationerna. För de skapar allt annat än det lärande av de dom går för att lära sig.

      Men inte ens om studenterna får åtta eller tolv veckor på sig förordar jag salstentor i de ämnen jag undervisar i.

      Frågan är alltså - Vad är det vi skall examinera. Deras lärande av ämnet eller deras förmåga att läsa in ett stort antal text på så kort tid som möjligt och vad de kan prestera i en konstruerad situation. Seminarierna är inte i samma sal och deras inläsning och inlärning har skett hemma på kammaren. Så ... varför då examinationen i en speciell sal under ett visst antal timmar. Det är en gammal tradition som inte är överensstämmande med den tid vi lever i. Kanske i vissa ämnen, men inte rent generellt.

      Så, vad är det vi skall examinera??

      Radera
    3. Jag anser att det är lika ogörligt för mig att förorda hemskrivningar inom det naturvetenskapliga området som det är för dem i det området att förorda deras former av examinationer. Jag skulle inte ens komma på tanken att göra det.

      Det är dom som verkar inom områdena som har kunskapen och vet vad som fungerar och leder till det lärande och inlärning som är målet.

      Radera
    4. Har du alltså aldrig salstentor i några ämnen/kurser du undervisar i? Nu förstår jag ännu bättre det som en del studenter har uttryckt: att det brukar vara så lätt att klara de allmänna pedagogikdelarna inom lärarutbildningen.

      Radera
    5. Anonym

      Nej, vi har inte några salstentor ... men vi har haft i ett moment. Och det är inte jag som bestämmer, det är lärarlaget.

      Jag kommenterar inte studenter och vad de eventuellt tycker eller hur lätt eller svårt det är. Jag talar enbart om hur jag själv lägger upp min undervisning. Och hur jag ser på saker och ting. Därför kan jag inte diskutera hur lätt eller hur svårt studenter upplever att det är att klara de allmänna pedagogikdelarna inom lärarutbildningen.

      Radera
  9. Jag tror att du lite är inne på kollektiv kunskap och där förlorar vi varandra. Som Liljenvall påpekar så är inte en examinerande skrivning först och främst till för att att ge ytterligare ett lärandetillfälle. Det blir det i alla fall.

    Jag har samma inställning till fusk som Linjenvall och förstår inte hur du kan förbise riskerna med fusk så totalt. Denna oförståelse inför att det finnas individer som planer att glida igenom en utbilding (och oftast klarar den!) är oförlåtlig i en akademisk kontext.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du förstår inte, kanske för att jag inte förbiser riskerna med fusk så totalt. Det är din tolkning av det jag skriver. Du lägger på mig åsikter, uppfattningar mm. som jag inte har. Därför att du verkar utgå helt från ditt eget perspektiv.

      Du har läst mitt inlägg på min egen blogg, så du vet att jag inte tar lätt på fusk. Men jag prioriterar lärandet - absolut. Jag behöver inte säga mer om det här än vad jag har gjort i mina senare kommentarer. Det som fungerar i ett ämne gör det inte i ett annat. Hur svårt kan det vara?!

      Radera
  10. Prioritering av fusk och prioritering av lärande är inte helt olika saker. Lärandet kan fortgå som förut men fuskriskerna ska minimeras. Fusk ska inte upptäckas för att en lektor tycker sig känna på sig att den här hemskrivningen är det fel på. Studenterna är mycket smartare än du.

    Jag kommenterar bara det du sagt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, men så är det ju inte heller som du beskriver det, att det skall upptäckas av en lektor som tycker sig känna på sig.

      Men den lösning du förordar - salstentor är inte en lösning som jag ser några vinster med att det lärande som uteblir är värt det.

      Finn en modern lösning så kanske jag är med på tåget.

      Vissa problem går inte att lösa utan att större problem riskerar att uppstå.

      Jag har skrivit spaltmetrar, och ändå tolkar du det på ett enda sätt, ditt eget. Nej, du kommenterar inte vad jag har sagt, utan det du tror att jag har sagt. Så, jag har inget mer att säga!

      Radera
    2. Monika

      Jag kommentarar bara vad du sagt eller konsekvenser av det!

      Radera
  11. Jag läste det här inlägget med stort intresse, Bertil. Det är allvarliga problem du tar upp. Jag har sett en del av det. Jag blir verkligen förvånad när jag läser det här om hemtentor och grupptentor. Vi hade inget sådant i någon del av min utbildning. Men jag kommer ihåg att den jag opponerade på uppenbart hade plagierat i sin C-uppsats. Jag gjorde allt förutom att säga det rakt ut, men handledaren verkade helt obekymrad. Jag minns hur förbannad och kränkt jag kände mig. Fusk ska inte kunna förekomma. Det är inte lärarens sak att jaga fuskare, det är lärarens sak att se till att det inte går att fuska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant nog finns det lärare som tycker att fuskandet får man ta eftersom LÄRANDET går före. En felprioritering tycker jag.

      Radera
    2. Bertil
      Du förenklar det vi har talat om!

      Helena
      Jo, men är du säker på att inte dina elever fuskar och hur kan du i så fall vara det? Visiterar du dem före proven :) (skämtar)

      Radera
  12. Hans-Gunnar Liljenvall5 mars 2012 kl. 16:05

    Gunnlaugur

    Jag borde lagt till att jag uttalar mig om mina ämnen, matematik, fysik och elektroteknik. Att "jag tog mig för pannan" beror på att kvalitetsförsämringen i ämnesteori är så uppenbar att den som är verksam i lärarutbildningen borde se den. Som lärare i lärarutbildningen tar man väl del högskoleverkets inspektioner och av hur kursplanerna ser ut.
    Jag har inget belägg för att disputerade lärare är bättre pedagoger än icke disputerade så länge de undervisar på rätt nivå. Om ämnesteorin håller tydlig eftergymnasial nivå har en disputerad lärare bättre utsikter att lyckas än en icke disputerad. Vi vill inte ha gymnasister som undervisar på gymnasiet lika lite som vi vill ha lärare vid den högre utbildningen som undervisar på sin egen teoretiska nivå - i alla händelser inte i matematik och naturvetenskap.
    De ytliga ämneskurserna i matematik beror ofta på att ämnesdidaktiker, med otillräckliga kunskaper i matematik, leder kurserna. Därför undviker man de mer avancerade kurserna som borde vara självklara för t.ex en blivande gymnasielärare i matematik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med Hans-Gunnar, och jag vill inflika att resonemanget likaväl kan tillämpas på andra vetenskapsområden än naturvetenskap och matematik. Visserligen är goda teoretiska kunskaper och forskningskompetens inte en garanti för att man är en god pedagog, men det går inte att helt separera pedagogik/didaktik och ämneskunskaper. Kan man sägas vara en god pedagog om man har bristande ämneskunskaper? Didaktiska strategier räcker inte långt om man inte har en överblick. Det är kunskaperna som möjliggör sann kreativitet och flexibilitet, också i undervisningen.

      Det är upprörande att man i t.ex. lärarutbildningars teorikurser låter adjunkter undervisa som själva bara har grundutbildning i ämnet! Och detta är verkligen inte ovanligt! Självklart sänker detta nivån.

      Radera
    2. Naturligtvis är det både-och som är viktigt! Men det är inte så enkelt att allt löser sig genom att lärarna har disputerat. Därför kan adjunkter som har arbetat länge vara närmare läraryrkets än vad en disputerad lärare som inte har någon erfarenhet av att lärarutbilda eller själv gått lärarutbildningen har möjlighet att vara. Men kan naturligtvis vara det? Lärarutbildningens teorikurser måste ju också riktas till den verksamhet där de skall tillämpas. En doktor i historia eller filosofi eller ja, vilket ämne som helst, kanske inte i sin doktorandutbildning har fått med sig den kunskapen.

      Men, jag anser av princip att alla som arbetar med lärarutbildning skall vara disputerade.

      Radera
    3. Då verkar vi tre vara åtminstone delvis överens. Dvs. kunskap och didaktik/pedagogik måste gå hand i hand. Sedan kan vi diskutera förhållandet adjunkter/lektorer. Man får påpeka att det är ofta en förutsättning att komma in i universitetsvärlden som lärare eller student innan det blir möjligt att doktorera. Dessutom måste väl doktorander också undervisa för att lära sig den praktiken? Det kommer man inte ifrån med 100% lektorer så någon dispens på den regeln måste väl finnas.

      Radera
    4. Jo, doktorander kan undervisa 20% av tiden, om inte det också har ändrats... Det är en poäng att de får den möjligheten.

      Radera
    5. Frågan är vad de bör undervisa - en hel delkurs/moment eller delar av dylika? "Seniora" doktorander ska naturligtvis få undervisa - de är ju sannolikt betydligt kunnigare i sitt ämne och mer vetenskapligt tränade och intresserade än många adjunkter.

      Radera
  13. Vill citera lektor Alving som 1933 påstod att lektorer
    i kraft av sina djupare ämneskunskaper var bättre peda-
    goger än adjunkter.Som ett genomsnitt för grupperna och
    på gymnasienivå. Adj. såg sig som de bättre pedagogerna
    därför att de ansåg sig bättre kunna hantverket. Utan
    belägg, för adj. hade inte bättre provårsbetyg än
    lektorer.
    Nu har striden om disputationens värde avancerat till
    högskolan. Argumenten är desamma. Greshams lag förutsäger
    att adjunkterna kommer att vinna.

    SvaraRadera
  14. Ja, det är fascinerande att disputationens värde ens diskuteras när det gäller högskolan! Är det en slump att ifrågasättandet kommer från just lärarutbildar-/lärarutbildningshåll? Jag har aldrig stött på liknande tankegångar inom andra sektorer av högskolan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. På SU skall alla vara disputerade! Det går inte att bli anställd sen fyra år tillbaka.

      Jag för min del, ifrågasätter det inte alls.

      Radera
  15. Hans-Gunnar Liljenvall5 mars 2012 kl. 21:00

    Gunnlaugur

    Vad jag borde lagt till är att jag uttalade mig om mina ämnen: matematik och naturvetenskap. Jag kan inte uttala mig om något annat, men man får hoppas att det inte är fullt så illa i andra ämnen. Skälet till att ”jag tog mig för pannan” var att det är så uppenbart med denna nergång i kunskaper, att de som finns i verksamheten borde ha klart för sig att det är så. Har man svårt att se detta kan man ta del av högskoleverkets utvärderingar.

    När det gäller adjunkter i jämförelse med lektorer finns ingen anledning att misstänka att den ena eller andra kategorin är bättre eller sämre pedagoger än den andra om de undervisar på rätt ämnesteoretisk nivå. Håller kurserna eftergymnasial nivå, som borde vara fallet, har lektorn helt andra möjligheter att lyckas. Vi vill inte ha gymnasister som undervisar på gymnasiet lika lite som vi vill ha lärare vid högskolan som undervisar upp till sin egen kunskapsnivå. Den gymnasifiering som skett av matematikutbildningen vid lärarutbildningen är en följd av att matematikdidaktiker leder kurserna till skillnad från disputerade matematiker. Didaktikerna har inte ämneskunskaper för att ge de mer avancerade kurserna.

    Du efterlyser vetenskapliga belägg för att det verkligen skett en markant försämring av ämneskunskaper för dagens lärare. Bertil skriver visserligen även om andra akademikergrupper, men mitt inlägg handlade om lärarutbildningen. Du vill ha empiriska belägg för att en försämring skett. Skolforskarna har inget intresse av att göra en sådan undersökning eftersom de flesta av dem inte delar min uppfattning och ej heller vill riskera att den uppfattningen är korrekt. Att ha undervisat under mycket lång tid innebär att man har ett omfattande statistiskt underlag för att se förändringar. Jag har undervisat vid en teknisk högskola där bl.a. högskoleingenjörer utbildas. Vi varnade redan i slutet på 90-talet för att kunskaperna i matematik och fysik sjönk betänkligt på NV –och T-linjen vid gymnasiet. Det var ingen som lyssnade på detta. Den internationella kunskapsmätningen TIMSS genomförde 2008 en mätning i matematik och fysik för de som läste de mest avancerade kurserna (NV och T). Det visade sig att Sverige hade sjunkit från toppositioner 1995 till sista plats 2008.

    Min första allvarliga indikation på att lärarutbildningen var på väg utför fick jag i början av 2000-talet när söktrycket till lärarutbildningen började bli besvärande. Man ville då vid en lärarutbildning ge komplettering i matematik till våra högskoleingenjörer för behörighet att undervisa i matematik vid gymnasiet. Man utvärderade våra kurser och godkände dem ämnesteoretiskt för undervisning vid gymnasiet – döm om min förvåning! Man ansåg t.o.m. att vi gick längre än vid lärarutbildningen. Dessa studenter hade inte haft en chans att klara av undervisning på gymnasiet, möjligen högstadiet. Sen dess har jag följt utvecklingen mycket noga och har situationen helt klar för mig.

    Vi har idag en katastrofal situation när det gäller gymnasisternas kunskaper i matematik och naturvetenskap. Detta är på sikt ett allvarligt hot mot svenskt samhälle och industri. Hade politiker lyssnat på tidiga signaler från verksamheten vid universitet och högskolor kunde situationen varit annorlunda. Var finns signalerna på att lärarutbildningen befinner sig på ett lutande plan? Definitivt inte vid lärarutbildningarna – där tillbakavisas detta, enligt min mening, faktum. Det är beklagligt att man i lärarutbildningen håller sig i sin bubbla och inte tar del av verkligheten. Man reagerar inte ens på att teknologer vid de tekniska högskolorna, de som ska bli industrins och forskningens spjutspetsar, har brister när det gäller grundskolans matematik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan du förklara hur det kan komma sig att det blir lärarutbildningens fel att ämneskunskaperna har sjunkit, när de flesta faktiskt har läst matematik och andra ämnen i universitetets regi. Detta gäller speciellt "ämneslärarna". Frågan är dock om det är ämneskunskaperna som sjunkit eller om det är andra orsaker till att vi rasat. Kroksmark har på sin blogg skrivit utförligt om detta och han har en helt annan överblick i landet än vad jag har. Men på SU läste studenterna från LHS sina ämnen och det var inte alls lärarutbildare som höll i dessa kurser.

      Radera
  16. Hans-Gunnar Liljenvall5 mars 2012 kl. 21:07

    Gunnlaugur

    Är ledsen att första delen av mitt senaste inlägg kom in två gånger. Jag trodde inte att det korta inlägget kom in så jag skrev ett nytt och "något" längre.

    SvaraRadera
  17. Hans-Gunnar Liljenvall5 mars 2012 kl. 23:45

    Monica

    Jag har vid ett flertal tillfällen försökt förklara hur det ligger till för Tomas, men han vägrar ta till sig fakta. Jag vet inte för vilken gång i ordningen han fört fram detta argument. Chalmers ger också kurser i matematik för lärarutbildningen. Lärarutbildningen beställer en kurs i matematik av Chalmers, som genomför kursen. Det är alltså inte Chalmers som avgör vilka kurser som ska ingå i lärarutbildningen, då skulle innehållet se annorlunda ut. De kurser jag efterlyser i lärarutbildningen kan Chalmers tillhandahålla, men de kurserna beställer inte lärarutbildningen. Jag tror inte många lärarstudenter skulle bli godkända på dessa kurser.

    De tekniska högskolorna har startat upp en kombination av civilingenjörsutbildning och lärarutbildning i t.ex. matematik, fysik och tekniska ämnen. I dessa utbildningar är den ämnesteoretiska nivån så som man skulle önska att den var vid alla lärarutbildningar.


    När det gäller sjunkande kunskaper i matematik och fysik vid gymnasiets NV -och T-klasser så har det skett de senaste 15 - 20 åren. Detta stämmer väl med den tid under vilken ämnesteori kraftigt skurits ner på bekostnad av annat. Under 20 år har utexaminerats lärare med bristfälliga ämneskunskaper. Det är inte orimligt att detta påverkat undervisningen. Det som kanske är mest allvarligt är att man från lärarhögskolorna inte tog till sig varningssignalerna om sjunkande kunskaper från andra högskolor och åtminstone förändrade de vansinniga idéerna att eleverna kunde lära sig matematik på egen hand. Pedagogerna vid lärarutbildningarna lyckades övertyga socialdemokratiska politiker om den ena tokidén efter den andra. Jag hörde skolminister Ylva Johansson mässa om att lärarna skulle ta ett steg tillbaka och låta eleverna sköta lärandet på egen hand.

    SvaraRadera
  18. Hans-Gunnar Liljenvall6 mars 2012 kl. 11:06

    Monica

    Jag förstår nu varför du inte kan examinera dina studenter med en salstenta – uppgiften tar alldeles för lång tid. På min fråga hur du skulle behöva förändra din tentamen för att ge den på traditionellt sätt gav du alltså inte ett seriöst svar när du skrev att du inte skulle behöva ändra den. Du har lagt in en del av lärandeprocessen i examinationen. Ska inte examinationen ske när lärandeprocessen är klar och studenterna har fått sina kunskaper? Den process som dina hemtentor innebär är säkert bra för lärandet, men den kan väl finnas med utan att vara en tentamen.

    Av din kommunikation med Margareta förstår jag att vi inte kommer längre i denna fråga. Det är dock anmärkningsvärt att man just i dina ämnen (de verkar vara många) inte har så väldefinierade mål att det skulle vara möjligt att testa måluppfyllelsen på en rimligt lång tid. Minneskunskaperna kan väl finnas med i litteraturen som ligger på bänken.

    I den gemensamma kärnan av lärarutbildningen verkar hemtentamen vara den dominerande examinationsformen. Finns det någon eller några andra utbildningar på högskolenivå där det är så? Du skriver att jag representerar ett område. Detta område är stort och innefattar viktiga yrken för samhällsfunktionen – läkarutbildning, veterinärutbildning, tandläkarutbildning, apotekare, ingenjörer, meteorologer etc. När det gäller de legitimerade yrkena för samhällsfunktionen är det vid lärarutbildningen hemtentor är dominerande. Jag citerar vad högskoleverket skrev i sin utvärdering 2005: ”Det är även viktigt att det sker en individuell prövning, så att enskilda studenter inte kan "slinka igenom" utan att ha förvärvat nödvändiga kunskaper. Som det är i dag - med utbredd förekomst av hemtentamina och gruppexamination - är den risken uppenbar. Lärarna måste också ha modet att ibland underkänna studenter, även om det innebär merarbete för alla och risk för utebliven ekonomisk ersättning till institutionerna.” Ska man som lärare inte ta till sig sådan kritik?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för svar!
      Om vi skall behålla de vetenskapliga krav som vi har är det inte möjligt att ha en salstenta, som jag kan bedöma det. (Och då bortser jag från min egen personliga uppfattning)

      I tidigare kurser har jag haft olika uppgifter som betygsunderlag för att tentan inte skall bli styrande. Men om det står i kursplanen hur kursen skall examineras, ja då är det detta som gäller. Jag kan inte hävda att en uppgift skall utgöra betygsunderlaget om det är en extra uppgift. Däremot kan jag ge en individuell respons på den.

      Efter utvärderingen 2005 genomgicks ett omfattande kvalitetsarbete på LHS där jag arbetade och vi fick också godkänt av HSV precis året före samgåendet 2008. Tyvärr fick inte detta samma uppmärksamhet i media som kritiken.

      Jag har (eftersom jag bara kan tala för mig) under alla år som lärarutbildare utvecklat undervisningen, genom att konstruera olika uppgifter, förändra sättet att lägga upp undervisningen. Och jag kompetensutvecklar mig på den tid jag har till förfogande, förutom forskningen. Jag skriver kompendier mm som studenterna får ta del av. Tyvärr har jag inte hunnit med detta i nyare kurser, men är på gång. Jag kör inte samma koncept helt enkelt. På grund av samgåendet har situationen för mig som lärarutbildare förbättrats radikalt, iom den teknik vi nu har i undervisningssalarna.

      Men, den nuvarande utbildningspolitiken har dock inneburit en insnävningen. Vi måste ha klart uttalade mål och allt som står i kursplaner mm måste följas. Om ramfaktorer i form av tid och resurser begränsas, måste en bedömning göras om vilken typ av undervisning och examina som är möjlig.

      Jag tar till mig kritiken, men främst utgår jag från mina egna utvärderingar av resultatet och arbetar för att se på vilket sätt jag kan förändra det.

      Det mesta (som jag känner till) sker genom en individuell prövning, men att studenterna skall skriva sitt examensarbete i par (som t.o.m. SU gått med på, vilket jag inte begriper alls) har jag varit emot under alla år.

      Ett examensarbete skall, som jag ser det, skrivas individuellt även om två studenter kan ha samma insamlingsmaterial.

      Radera
    2. Monika

      Jag blir nyfiken: Vad är det för "vetenskapliga krav" ni har som omöjliggör att studenterna tenteras individuellt under kontrollerade former (salstenta)?

      Kursens längd har väl ingenting med examinationsformerna att göra - så detta ditt argument förstår jag inte. Och som jag har påpekat tidigare finns det inget som hindrar att man under en (del-)kurs kompletterar salstenta med ytterligare examinationsformer om man finner det lämpligt. Men det är förstås jobbigare för examinatorn...

      Tack alla kommnentatorer för en spännande debatt! :-)

      Radera
    3. De vetenskapliga kraven är väl desamma överallt i vilken disciplin man än verkar i.

      För övrigt orkar jag inte ta om allt - det går att läsa i mina tidigare kommentarer.

      Tack själv!

      Radera
  19. Hans-Gunnar Liljenvall6 mars 2012 kl. 13:22

    Monika

    Jag ifrågasätter inte ditt arbete som lärare - tvärtom verkar du vara ambitiös och engagerad. Däremot är jag fortfarande kritisk till att ge hemtentor. Det är alltför frestande att ta till otillåten hjälp och det är ju precis vad högskoleverket understryker, men reformarbetet har tydligen inte handlat om att ändra på den saken. Men som sagt, vi kommer nog inte längre i denna fråga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och det är helt okey att vara kritisk mot hemtentor som att vara det mot salstentor. Jag ser ingen skillnad.

      Nej, vi kommer inte längre - det blir bara upprepningar.

      Tack för debatten!

      Radera
  20. Hans-Gunnar Liljenvall6 mars 2012 kl. 13:45

    Bertil

    Det var ett bra tag du tog i sleven när du rörde om i grytan. Gör gärna om det! Enligt min mening är det professorerna i pedagogik dom såväl har huvudansvaret för att lärarutbildningen hamnat där den är som för att det är ett kompakt motstånd mot en förändring.

    SvaraRadera
  21. Bertil är bäst! Det pedagogiska skrået är en samling kunskapsfientliga lekkärringar som gjort akademisk karriär på att skriva rapporter innehållande nyckelord som "lärande", "lärande organisation", "självreflektion" och fan vet resten. Sen examinerar de varandra och vips har vi förskolefolk som vet hur differentialekvationer ska läras ut, även om de själva på sin höjd kan addera två bråk. En blind leder en blind blir resultatet i svensk skola när synen på kunskap dikteras av dessa avträden. Det spelar ingen roll att den förste blinde har 160p i lärande varav 80p i genusbaserad utomhuspedagogik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Riktigt elakt, men med en gnutta sanning.....

      Radera
    2. AA - Anonyma antagonister7 mars 2012 kl. 21:26

      ...och riktigt, riktigt roligt :-)
      En satirisk och träffsäker betraktelse över Nyspråket och moraset i den moderna pedagogikens hegemoni! Som en renande flod genom augiastallet...

      Radera