Skolan och pedagogisk forskning

Pedagogisk forskning handlar i stor utsträckning om medvetenhet och förståelse av ting, upplevelser av företeelser och data samlas ofta in genom iakttagelser, intervjuer och i vissa fall enkäter. Sammanställningen av resultaten i en avhandling i pedagogik från i år ser ut så här:

Den typiske fysikläraren värdesätter utbildning och högaktar fysikvetenskapen. Han undervisar traditionellt genom en fysikbok, beskriver grundläggande fysikbegrepp och samband samt vägleder genom beräkningar. Den typiske fysikläraren framhåller visserligen allmänbildning och att fysikkunskaper ska sättas i sammanhang men undervisar inte så. En efterföljande klusteranalys resulterar i tre olika fysiklärartyper avseende synsätt, val av ämnesinnehåll och undervisningsstrategier. Typernas habitus rekonstrueras varvid förklaringar till undervisningsstrategier kan skönjas. Resultatet visar hur de konstruerade lärartypernas bakgrund och livsmönster spelar roll för undervisningsval. Avhandlingens slutsats är att lärare och blivande lärare bör reflektera över sin ”ryggsäck”; vad som finns med i form av erfarenheter och livsupplevelser som bidrar till ställningstaganden och strategier. Om man vördsamt värdesätter eller tryggt trotsar … fysiktraditionen.

Susanne Engström: ”Att vördsamt värdesätta eller tryggt trotsa; gymnasiefysiken, undervisningstraditioner och fysiklärares olika strategier för energiundervisning” Mälardalens högskola, 2011.

Den kvinnliga författaren förutsätter att fysikläraren är en man och det hon redovisar är nära nog självklarheter. Frågan är vad i dag aktiva fysiklärare kan lära sig av den blivande doktorns arbete. Indelningen i tre lärartyper är till förväxling likt de förenklande grupperingar som brukar göras av t.ex. ledartyper. Det är ju faktiskt så att dessa förenklingar en gång i tiden kom till för att verkligen pedagogiskt förenkla, nu används de som om de vore en sanning.

Författaren uppger tre handledare för arbetet på minst docentnivå.

När man tittar igenom vad avhandlingarna i pedagogik behandlar blir man besviken. För aktiva lärare finns inte mycket att hämta. Studierna är nästan aldrig hypotesprövande eller utvärderande utan visar bara på förståelseaspekter av lärandeprocessen. Pedagogik har blivit något inåtvänt som allt mer glider iväg från skolans värld. Det är svårt att förstå hur saker och ting har kunnat gå så snett. Jag tror att mycket hänger på den rikliga förekomsten av pedagogikprofessorer som inte vårdar sitt ämne. De har sin anställningstrygghet och har inte längre lust att utveckla sitt ämne eller att verklighetsanpassa det.

Pedagogikämnets kris är bara en del av det större problemträsk som svensk universitetsvärld är inne i. Jag ska upp detta mer omfattande ämne i kommande inlägg.