När det händer saker och ting vill vi människor hitta
förklaringar till det skedda. Orsaker söker vi i både det lilla och det stora. Skeenden
av olika slag äger förstås rum även i skolvärlden. I alla sammanhang försöker
vi alltför ofta hitta en syndabock. Det blir då gärna den högsta chefen, någon
myndighet eller en ansvarig minister som får den rollen och när denna person
har fått avgå anses friden vara återställd. I den lilla världen blir det någon
kollega eller någon elev eller vår partner som får ta på sig hela skulden för
att något har gått snett. Att placera orsaker till händelser och förhållanden
hos olika aktörer behandlas utförligt inom socialpsykologin inom området attributionsteorier.
Orsaker attribueras således till olika faktorer som kan vara människor,
organisationer eller staten.
Eftersom människor är bräckliga ting som har svårt att
hantera all inkommande information
på ett korrekt sätt förekommer systematiska felaktigheter i
vårt sätt att hitta orsaker. Ett vanligt fel är det s.k. fundamentala
attributionsfelet. Det är ett misstag som
alla som har med människor att göra i sin dagliga verksamhet bör uppmärksamma.
Detta innebär i korthet att vi med lätthet bedömer att när andra gör
något som vi tycker är fel så lägger vi
gärna hela skulden hos dem. Om vi däremot själva gör något som inte är så lyckat så har vi betydligt lättare
att se förmildrande omständigheter kring det skedda. Ett av skälen till att det
blir så här bakvänt är att vi ju har mer information om oss själva och den
arbetskrets vi tillhör och därmed lättare att hitta bortförklaringar. Andra
människor eller institutioner vi inte tillhör har vi ingen direkt erfarenhet av
och därför tycker vi att dessas göranden och låtanden är någonting de själva
måste ta ansvar för. Till saken hör också att vi inte gärna i vardagslag tycker
oss se komplicerade orsakskedjor till sådant som hänt utan vi föredrar modellen
en
orsak > en händelse.
Människor bildar lätt grupperingar. Man samlas fysiskt och
mentalt kring sitt yrke, sin hobby, sin bostadsförening etc. Eftersom det ofta
finns flera grupper som verkar inom samma domän blir det lätt en mer eller
mindre uttalad konkurrens. Den egna gruppen anser ju sig som bättre och man kan
lätt räkna upp dess fördelar. Andra grupperingar som man vet mindre om kan man
lätt börja se ner på eller rentav förakta. Dessa motsättningar ser vi också i
det stora såväl som i det lilla. I det forna Jugoslavien såväl som i
utbildningsvärlden.
I skoldebatten är en av de många tvistefrågorna
ansvarsfrågan. Hur stort ansvar har lärarkåren i sin helhet, eller delar av
den, för förhållandena i dagens skola? Eller ligger ansvaret högre upp, hos
regeringen eller hos Sveriges kommuner och landsting (SKL)?
Enligt modellen ovan bör lärarkåren se orsaken hos, säg,
SKL, medan SKL bör anse lärarkåren som ansvarig för tillståndet i skolorna. Så
är också fallet. Här kan grupper sägas stå emot varandra, lärarkår mot högre
instanser. Inom båda lägren håller man tätt samman och hyser inte någon högre
uppfattning om den andra parten. Någon större hänsyn till att komplexa orsaker
kan tänkas finnas både hos lärarna och SKL ser man knappt till i debatten.
Hur löser man nu detta? Ja, det är inte lätt utan det blir
en klassisk förhandlingssituation. Båda parter får svara på frågor om varför de
ser som de gör på tillståndet i den svenska skolan och utifrån de behrättelserna
möjligen de blinda fläckarna vad avser orsaksbilden redas ut. För den fortsatta
debattens skull bör parterna uppnå en mer nyanserad bild av läget.
