Vad ska man med betyg till?

-->

Gunnel Thydell skriver i en Newsmillartikel 130214 om ovetenskaplighet i skolans värld. Det är bra att någon tar upp kopplingen vetenskap-skola. Det är nämligen så att om det är något som bedrivs utan forskningsanknytning så är det utbildningsarbete.  Skälen till det är flera och komplicerade men några viktiga bidrag till dessa brister finns i lärarutbildningen, där kunskapsbegreppet urholkas och de nya lärarna därför ofta kommer ut med en förvrängd syn

på metodologiskt tänkande och på vad som är forskning. Dessutom har under flera år kraven på lärarstudenterna varit låga och det har varit mycket lätt att bli antagen till utbildningen.   Till detta kommer en skolforskning som oftast är så esoterisk och skolfrånvänd att ingen yrkesverksam lärare kan dra någon nytta av den. Man kan tydligt se den svaga vetenskapliga kopplingen i lärarkandidaternas examensuppsatser, som ofta är enkla intervjustudier utan klart syfte. Sällan görs där någon mer forskningsliknande insats och det beror just på den ringa

kunskap de erhållit under sin utbildning.

Thydell är emot betyg och mätning men absolut för lärarnas utvärdering av undervisningen. Skälen till betygsmotståndet är att det inte leder till ökad kvalitet och likvärdighet i skolan. Jag skulle vilja hävda att betygssättning varken ska länkas till det ena eller det andra utan främst utgöra en lättbegriplig information för eleven och föräldrarna om hur eleven ligger till kunskapsmässigt. Ibland får jag uppfattningen av vissa pedagoger att dåliga prestationer hos en elev ska hemlighållas för elevens bästa. Jag skulle vilja påstå att Thydells motvilja mot begreppet mätning är egendomlig. När elever utvärderas kommer de ju alltid att i någon mening rangordnas från bäst till sämst i olika avseenden. Men det är inte sådant som Thydell håller på med, menar hon. För henne gäller det ju att utvärdera mer komplex och därmed djupare(?) kunskap. Hur detta görs får man aldrig reda på, men det är tydligen fullt görligt. Begreppet kunskap mystifieras av pedagoger som Thydell och samma sak sker med pedagogisk skicklighet. Thydell menar att skolutvecklingen ska överlåtas på pedagoger så blir allt bra. Pedagoger följer med i forskningen säger Thydell och ger ett exempel på svensk forskning. Hon hänvisar då till en studie av Pia Rosander, men har uppenbarligen inte läst hela avhandlingen utan gått på ytliga presskommentarer och därmed missförstått avvhandlingens poäng. Jag har recenserat Rosanders avhandling på min blogg http://torestad.blogspot.se/2013/01/vad-ger-framgang-i-studierna.html och där pekat på de självklara och förväntade slutsatserna som till synes kopplar samman personlighetsdrag med skolframgång.

För att en sant vetenskaplig skola någon gång ska komma till stånd behövs en avsevärt förbättrad lärarutbildningen, med sund syn på vad kunskap och vetenskapligt tänkande egentligen innebär. Läget nu är katastrofalt om man som mål har att skolan ska vara byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Vad ger framgång i studierna?

Pia Rosander, Lunds universitet och högskolan i Kristianstad har gjort ett gott jobb i sin avhandling som behandlar olika prediktorer för akademisk framgång. Förutom IQ använder hon personlighetsdrag och lärstilar som oberoende variabler. Hennes genomgång av intelligensforskning och personlighetsforskning är verkligen grundlig och nästan heltäckande.

Rosanders förnämsta fynd är att både intelligens och personlighetsfaktorer påverkar en students akademiska resultat. När det gäller personlighet förlitar hon sig helt på den numer dominerande s.k. Big 5-modellen, vilken inkluderar följande personlighetsdrag:  Öppenhet, Plikttrogenhet, Utåtriktning, Vänlighet, Neuroticism.  Det är plikttrogenhet som Rosander finner korrelerar högt med akademisk framgång tillsammans med intelligenskvot. Dessutom befinns studenters lärstilar på ett mer komplicerat sätt vara kopplade till studieframgång.

Rosander bygger sin framställning på den s.k. traitpsykologin (trait= egenskap på engelska), dvs. individers egenskaper på en hög abstraktionsnivå är med i resonemangen. Traitpsykologin bygger på att de beteenden som är nära kopplade till vissa egenskaper är stabila över tid och för varje individ oförändrade över situationer. Detta gör att trait-psykologin i praktiken är en förenkling av verkligheten eftersom externa förhållanden inte räknas som påverkansfaktorer när det gäller beteenden och därmed deras bakomliggande egenskaper. Dessutom har Big 5-modellen den svagheten att den egentligen borde heta Big 30, eftersom var och en av de fem stora egenskaperna består av sex fasetter. Pliktrogenhet, som då Rosander visar har samband med akademisk framgång, bygger i sin tur på följande fasetter: hårt arbetande, välorganiserad, punktlig, ambitiös, noggrann och uthållig. Med ens kanske resultatet då inte framstår som så förvånande. Tanken att en student som är framgångsrik skulle kunna vara motsatsen till dessa fasetter, dvs.  inte komma i tid, oambitiös, föga uthållig, oorganiserad, inte gilla att arbeta och slarvig förefaller ju egendomlig.

Lärstilar är ett omdiskuterat område och de tämligen otydliga resultat som Rosander får fram är inte värda att ta på allvar förrän de har reproducerats. Samma gäller diskussionen om att kvinnor ofta drivs att  prestera på grund av oro och ångest för att misslyckas. Dessa påståenden torde också behöva replikeras.