söndag 3 februari 2013

Myten om privata aktörer i skola och omsorg


Inom basketboll och längdhopp finns en myt om att vissa idrottsmän har förmåga att hänga kvar i luften längre än andra. I ett tv-program häromdagen punkterades den myten ordentligt och på ett vetenskapligt suveränt sätt. Ingen människa kan på grund av tyngdkraften hoppa upp och vara kvar i luften längre än knappt en sekund. Inte ens den bästa höjdhoppare.

Inom andra områden har vi också en mängd myter eller falska föreställningar. Så sägs t.ex. konkurrens inom näringslivet ge upphov till högre kvalitet, gynna kreativitet, ge lägre priser och bättre kundservice i allmänhet. Detta skulle då ske genom att genom konkurrensutsättningen så kommer folk att välja den aktör som är bäst för kunden och därmed kommer kvalitet att höjas, priser sjunka och kunderna bli allt mer nöjda.  Men stämmer detta?

Låt oss se på bensinhandlarna. Där sker ingen kamp om priset, produkterna är i stort desamma, någon större kreativitet (utom i marknadsföringen möjligen) kan knappast märkas.
När det gäller bensinpriserna ligger förhållandena faktiskt nära kartellbildningens idé.

Men i skola, vård och omsorg ska väl konkurrensen göra aktörerna allt bättre? Genom valfriheten kan ju människor själva välja vilken operatör som är bäst?  Problemet är här att kunderna främst måste lita till skolornas och vårdgivarnas egen information. När det gäller skola kan man ju också se vilken skolenhet som gett de högsta betygen. Där måste ju den bästa undervisningen finnas! Men det går ju inte att byta aktör lika lätt här som i dagligvaruhandeln. Det är mer komplicerat att byta skola eller sjukhus om man inte finner det först valda tillfredsställande än att byta bensinstation, livsmedelsbutik eller frisör. Valfrihet på det ena området är inte direkt överförbart till det andra. Detta borde var och en inse. Men varför omhuldas då det nya valfrihetstänkandet? Uppenbarligen är det inte medborgarnas önskan att snabbt kunna byta till en ny skola som ska tillgodoses utan något helt annat. Den omtalade friheten som främst tillmötesgås är snarast friheten för dem som är sugna på att etablera sig i penninggivande verksamheter. Folket får det inte bättre genom konkurrensen.

Ett annat dagligt exempel på hur konkurrens snarast likriktar än berikar är tv-utbudet på alla kommersiella kanaler. Det är fantasilöst och enahanda. Och eftersom alla kanaler vill söka tillfredsställa samma tänka medelsvensson så blir programmen vid samma tidpunkt ofta intill förväxling lika.

Slutsatsen blir att höjdhoppare inte är bättre att hoppa högre än andra och att privata aktörer inte heller når högre än andra i något avseende.




3 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Du är på rätt spår Bertil, men jag är lite mer skeptisk till din slutsats.

    Det är inte riktigt konkurrensen i sig som är fel på, utan vilka metoder som används för att konkurrera ”bort” en eventuell konkurrent. Det är till exempel lämpligt att en organisation/företag bestämmer sig av att sänka prisnivåerna på en materiell produkt för att öka sin marknadsattraktivitet (om detta sker på bekostnad av produktkvaliteten så ska konsumenten informeras om detta). Dessbättre är studenterna inga materiella produkter där man kan följa upp samma procedur och antingen höja eller sänka deras betyg för att nå ”konsumenten” och det borde det politiska etablissemanget ha förstått för länge sedan.

    Vad gäller konkurrenskraften som sådan är det ytterst förekommande att i vårt land Sverige bildas alldeles för många konkurrenssynergier (egen term). Förmodligen har flera VDar och styrelsemedlemmar kommit fram till att ”det finns pengar” åt alla! Detta i kombination med en portion konflikträdsla, beröringsskräck och listighet har gett upphov till dagens dystra verklighet.

    konstantin meleounis

    SvaraRadera
  3. Det är väl i och för sig bevisat att konkurrens ökar effektiviteten men det gäller bara på en ideal marknad med fullständig information etc. Hur man tror att det ska vara möjligt när "kunderna" är barn och där beställarens (huvudmannen/staten) uppföljning av det viktigaste är helt undermålig är för mig en gåta. De pilotskolor som gick i bräschen kunde ibland ha något spännande nytt att pröva ut men den friskolexplosion som följt borde ingen kunna vara glad åt.

    Sen hävdar jag att vägen till detta fiasko beretts av en skola som inte mött elevernas behov i alls tillräckligt stor utsträckning. Räkna om samma tal, långa genomgångar av det elever redan förstått, oerhört liten valfrihet av innehåll för eleverna osv. Rätten att kunna rösta med fötterna har blivit oerhört viktig för mängder av föräldrar när de upptäcker att deras barn inte får det de behöver.

    SvaraRadera