Det sägs att vi
lever i ett alltmer individualistiskt samhälle. Var och en sin lyckas
smed är den sanning som gäller. Människor uppmuntras att ta itu med sina
liv och bli egna företagare, ”att bli sina egna”. Undervisningen bör
vara individanpassad och varje elev ska vara i centrum.
Alltmer fjärran skulle alltså allt kollektivt tänkande vara; det är individen som ska gå före gruppen. Självhjälpsböcker och andra media hjälper till med goda råd hur man uppnår inre balans och blir ”sig själv”. Program där man blir omgjord för att bättre passa sin personlighet sänds i TV och tävlingar där det gäller att vinna, eller i alla fall sticka ut och bli populär genom sin personlighet, är ofta förekommande.
Kändisar uppmärksammas, egendomligt nog, av enskilda människor ofta just för att de har blivit kända. Varför detta behov av ”idoler” uppstått är svårt att förklara, men man måste nog se det som en medieprodukt; ett lönande samspel mellan kommersialism inom tidningar och andra media. Småsaker om deltagare i TV-program lyfts fram, de kända personerna följs genom sitt dagliga liv i spalter och deras närvaro förstärks genom ytterligare medieexponeringar.
Detta fokus på individen borde ju ge oss givande och tätt uppblossande debatter om skilda företeelser i vår verklighet, eller hur? Individer borde tävla om att ge oss sin version av skeenden och personer, eller hur?
M e n i c k e
Det finns något som effektivt dövar individernas lust att träda fram offentligt med egna synpunkter: Den politiska korrektheten. När det gäller åsikter i vissa frågor är vi nästan som en enad kollektiv front. Ett ord i en viss riktning och du är omedelbart stämplad som rasist, feminist, sexist, odemokratisk, flummare, SD-sympatisör, kommunist eller antisemit. Efter denna snabba kategorisering upphör ofta diskussionen eller så urartar den till verbalt slagsmål.
Vad styr då den relativa åsiktslikriktningen?
Ja, en sak är det säker. Det är inte det individualistiska, självständiga draget i oss som härskar då. Vi går in i fållan med vår grupp och blir konforma. Enstaka röster som trots allt försöker trotsa den osynliga åsiktsmuren blir utfrusna eller opublicerade.
Till syvende og sidst är det den trygga konforma famnen som tystar oss. Där får vi lugn och ro för att förbereda oss inför nästa sensationella deltagare i någon tävling i tv.
Alltmer fjärran skulle alltså allt kollektivt tänkande vara; det är individen som ska gå före gruppen. Självhjälpsböcker och andra media hjälper till med goda råd hur man uppnår inre balans och blir ”sig själv”. Program där man blir omgjord för att bättre passa sin personlighet sänds i TV och tävlingar där det gäller att vinna, eller i alla fall sticka ut och bli populär genom sin personlighet, är ofta förekommande.
Kändisar uppmärksammas, egendomligt nog, av enskilda människor ofta just för att de har blivit kända. Varför detta behov av ”idoler” uppstått är svårt att förklara, men man måste nog se det som en medieprodukt; ett lönande samspel mellan kommersialism inom tidningar och andra media. Småsaker om deltagare i TV-program lyfts fram, de kända personerna följs genom sitt dagliga liv i spalter och deras närvaro förstärks genom ytterligare medieexponeringar.
Detta fokus på individen borde ju ge oss givande och tätt uppblossande debatter om skilda företeelser i vår verklighet, eller hur? Individer borde tävla om att ge oss sin version av skeenden och personer, eller hur?
M e n i c k e
Det finns något som effektivt dövar individernas lust att träda fram offentligt med egna synpunkter: Den politiska korrektheten. När det gäller åsikter i vissa frågor är vi nästan som en enad kollektiv front. Ett ord i en viss riktning och du är omedelbart stämplad som rasist, feminist, sexist, odemokratisk, flummare, SD-sympatisör, kommunist eller antisemit. Efter denna snabba kategorisering upphör ofta diskussionen eller så urartar den till verbalt slagsmål.
Vad styr då den relativa åsiktslikriktningen?
Ja, en sak är det säker. Det är inte det individualistiska, självständiga draget i oss som härskar då. Vi går in i fållan med vår grupp och blir konforma. Enstaka röster som trots allt försöker trotsa den osynliga åsiktsmuren blir utfrusna eller opublicerade.
Till syvende og sidst är det den trygga konforma famnen som tystar oss. Där får vi lugn och ro för att förbereda oss inför nästa sensationella deltagare i någon tävling i tv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar