söndag 15 juli 2012

En gymnasielektor skriver artikel


I Didaktisk tidskrift, volym 22, No 2, 2012, s. 359-373 har Roland Jakobsson skrivit en artikel om hur skönlitterära texter påverkar undervisningen i naturvetenskap. Det är något förvånande att artikeln har publicerats eftersom man uppger att tidskriftens syfte är att ”…sprida praktikgrundad vetenskaplig kunskap om didaktik…”. Vetenskaplighet är nämligen något man får leta efter i Jakobssons artikel.

Jakobsson har tagit sig före att undersöka om läsning av litteratur upplevs som värdefull av elever och därmed på sikt kan underlätta lärandeförmågan. Han bygger då på neuropsykologiska idéer om att stimulans ökar förmågan att lära, vilket i sig är ett sant men mycket förenklat påstående. Jakobsson hänvisar till ett helt grundlöst uttalande av Martin Ingvar i ett TV-program om att färgglatt målade gångbroar i Västerås skulle stimulera bilförare och därmed höja deras förmåga att köra bil. Det korrekta är att allmän aktivering av hjärnan kan ge upphov till ett förenklat lärande. Så t.ex. anses introverta människor ha en för hög habituell aktiveringsgrad och därmed har de också lättare att lära in vissa ting, som rädsla för t.ex ormar etc., dvs. bli fobiker. Men bilisterna i Västerås blir nog snarast distraherade av alla färgglada målningar omkring dem än bättre bilister.

Roland Jakobsson tar Palmemordet som exempel på hur emotionell stimulans ger oss bättre minne. Alla minns ju var de var när mordet skedde. Detta har nog dock snarare att göra med att händelsen var så sensationell och avvikande från det normala.  Det är att förenkla verkligheten alltför mycket att tro att vårt tydliga minne av den händelsen enbart har att göra med hur upprörda vi blev.

Jakobsson låter elva personer (25 – 40 år, jämn könsfördelning) svara på en enkät om hur litteraturläsning i skolan påverkar dem. Två dagar innan har läraren läst ur boken Descartes misstag av Damasio. Den handlar om hur filosofen började skilja på kropp och själ i det mänskliga tänkandet. Dessutom intervjuar han en (!) 29-årig kvinnlig elev om samma tema. Redan här blir den vetenskapligt någorlunda insatte läsaren brydd. Är den vunna kunskapen ur denna påstådda forskning av den vetenskapliga halt som tidskriften anger sig företräda?

Författaren finner att flera elever blivit intresserade och stimulerade av uppläsningen. De upplever att de blivit uppmuntrade av läsningen och författaren finner att metoden nog bidragit till att på sikt underlätta elevernas kritiska tänkande. Denna slutsats är minst sagt djärv. Det är uppenbart att Jakobsson har blandat ihop intresse och psykisk aktivering  eller stimulans. Hans tolkningar går långt bortom det hans torftiga data tillåter.

Författaren brister i vetenskaplighet på ett sätt som kanske är lite förvånande i en tidskrift som redigeras av professor Tomas Kroksmark och lektor Mikael Segolsson. Båda är  vana lärare och forskare, men de har också tyvärr fallit i en fälla som alltför många skolforskare gjort, nämligen ”upplevelsefällan”. Det viktiga för dessa forskare är inte människors handlingar och orsaken till varför människor gör som de gör utan hur dessa upplever och tänker kring saker och ting. De är en del av det postmodernistiska arv som vi fortfarande dras med. Dessutom använder de mycket få undersökningsdeltagare med den motiveringen att de inte är intresserade av att generalisera kunskapen utan bara av att förstå. När de sedan diskuterar sina forskningsresultat glöms denna brist på generaliseringsförmåga lätt bort.

Roland Jakobsson är lektor vid Åsö vuxengymnasium i Stockholm. Han har en licentiatexamen bakom sig från Stockholms universitet. Jakobsson har studerat vid en forskarskola för lärare vid nämnda universitet. Tyvärr finns hans avhandling enbart tillgänglig i bokform vilket avsevärt hindrar den insyn som jag anser nödvändig även i vidareutbildningen av våra lärare



8 kommentarer:

  1. I den artikeln kunde jag inte hitta något som kan anses vara vetenskapligt hållbart. Får redaktionen inte in bättre bidrag?

    SvaraRadera
  2. Nej, det förefaller inte så. Eller också har man en förvänd syn på kvalitet.

    SvaraRadera
  3. Ända sen lågstadieelevers egna arbete kallades "forskning" har det funnits en sorglig sjuka i skolsverige att urvattna alla viktiga begrepp till ingenting.

    Jag filosoferar kring att det finns något slags underlig överambition som drabbat den pedagogiska forskningen och att detta ständigt gör att de hoppar över det viktiga grundarbetet. I ett logiskt resonemang måste varje steg vara underbyggt med tidigare forskningsresultat med hög giltighet annars faller helheten. Att frågeställningen är intressant är inte tillräckligt för att resultaten ska bli det.

    SvaraRadera
  4. Min forne lärare,

    Jag undrar om det överhuvudtaget kan vara värt att lägga för mycket fokus på en artikel som innefattar sitt eget erkännande om otillräckligt metodologiskt redskap och individuell applicerbarhet. Frågan om denna artikel ska publiceras i ett forum som förespråkar ”praktikgrundad vetenskaplig kunskap” är av en annan natur. Jag kan t.ex. tycka att även i ditt eget, enligt min mening, seriösa forum uppstår en del oetiska (och långtifrån vetenskapliga) inslag där anonyma insändare uttalar sig med kränkande karakteriseringar gentemot personer som professor Tomas Kroksmark. Det tar jag starkt avstånd från.

    SvaraRadera
  5. Denna artikel är accepterad av Segolsson och Kroksmark i en nätbaserad tidskrift som ligger öppen för alla. Kroksmark har nått sin position med hjälp av halvvetenskaplighet och visar själv upp det här. Ska inte sådant förfarande kritiseras?

    SvaraRadera
  6. Jag förstår din frustration och jag kan försäkra dig att all form av pseudovetenskaplighet ska både granskas och kritiseras, men även kritikens etik - och värdegrundsaspekter ska kunna belysas. Du vet mycket väl om vår konsensus med avseende på postmodernism och politisk korrekthet, men jag tror att vi gör charlatanismen en björntjänst i fall vi möter den med samma mynt. Metod, saklighet, tankestruktur och främst argumentationssaklighet fordras. Att tillåta någon eller några anonyma att ”spotta” ut kränkningar är däremot inte vetenskapsrimligt.

    Jag hyser aktning för dina ståndpunkter och ditt explicita förhållningssätt, men jag önskar mig att du behåller din intellektuella ”artilleri” åt ännu större granskningsfälten. Jag skulle t.ex. gärna vilja vara med och delta i en diskussion där vi granskar den befintliga systemvaliditet i frågor som rör kompetensutvärderingar och omdömen, d.v.s. vad är det som brister i systemet och som gör att bra kompetenser utvärderas av mindre bra sådana? Vilka är de som bedömer oss, på vilka grunder och utifrån vilka egna preferenser? Varför har meritokrati en sekundär betydelse i dagens anställningsinstanser? Varför är de personliga kontakterna så viktiga? Och flera andra frågor som kan belysa vår uppfattning om kausalitetssamband bakom begreppet kompetens.

    SvaraRadera
  7. Jag tycker att ditt förslag om ytterligare diskussion om validiteten i bedömningar är utmärkt. Angående kritiken av Kroksmark m fl så har jag i flera omgångar framfört kritiken direkt till honom och även varit i mail-kontakt med honom. Tyvärr så vägrar Kroksmark att bemöta mina många sakliga argument. Vad gör man då? Vad tycker filosofen?
    Lägger man bara ner vapnen?

    Sedan har vi en distinktionsfråga. Jag tycker inte att kritiken är kränkande när den inte direkt är personlig. Och kritik kan väl aldrig jämställas med kränkning? Du är ett offer för vår tids kränkningskultur.

    SvaraRadera
  8. Att lägga ner ”vapnen” vore en filosofisk blasfemi och är ingenting att rekommendera, men man bör sikta ”vapnet” åt rätt håll och dessutom ser jag som en fördel om man använder rätt ”ammunition”. Med rätt håll menar jag kompetensproblematiken (man utrota väl inte alla fattiga för att bli av fattigdomen…) och systemvaliditeten och med rätt ammunition menar jag att man undviker ”luftkulor”. Med luftkulor menas de eller den anonym som spottar ut affektiva uttryck som kränker en annan individ. Ett representativt exempel på detta är en anonym i ditt forum som kallar Kroksmark för ”pajas” och ”kunskapsfientlig”.

    Du behöver inte tveka om min aktning till dig min forne lärare (jag skriver väl i ditt forum och inte i Kroksmarks), men att tillåta sådana uttryck leder enbart till en björntjänst för charlatanismen (som jag påpekat). Och du förstår väl att dessa karakteriseringar inte utgör någon kritik.

    Det är en självklarhet att en kritik som bygger på argument, är saklig och har en logisk koherent struktur ska icke jämställas med kränkning. Men vi ska inte blanda ihop våra kort nu, faktum att det finns en överkänslighet mot ”kränkningar” i vårt samhälle innebär ej att kränkning som sådan inte existerar. Vare sig jag är en offer för kränkningskultur eller du en offer för acceptanskultur. Med acceptans menas att du accepterar en anonyms personliga påhopp.

    Bertil, om Kroksmark inte vill besvara dina sakliga argument vore det inte mer effektivt att acceptera hans vilja och fokusera oss på den problematiska kärnan?

    Jag ser verkligen fram emot en öppen diskussion om kompetensaspekten (se tidigare inlägg) och jag ställer upp som moderator i fall du och Kroksmark bestämmer sig att mötas för en konstruktiv och argumenterande dialog.

    Jag föreslår att vi startar detta kompetensgranskningsprojekt och upplysning omedelbart.

    SvaraRadera