En gymnasielektor skriver artikel

I Didaktisk tidskrift, volym 22, No 2, 2012, s. 359-373 har Roland Jakobsson skrivit en artikel om hur skönlitterära texter påverkar undervisningen i naturvetenskap. Det är något förvånande att artikeln har publicerats eftersom man uppger att tidskriftens syfte är att ”…sprida praktikgrundad vetenskaplig kunskap om didaktik…”. Vetenskaplighet är nämligen något man får leta efter i Jakobssons artikel.

Jakobsson har tagit sig före att undersöka om läsning av litteratur upplevs som värdefull av elever och därmed på sikt kan underlätta lärandeförmågan. Han bygger då på neuropsykologiska idéer om att stimulans ökar förmågan att lära, vilket i sig är ett sant men mycket förenklat påstående. Jakobsson hänvisar till ett helt grundlöst uttalande av Martin Ingvar i ett TV-program om att färgglatt målade gångbroar i Västerås skulle stimulera bilförare och därmed höja deras förmåga att köra bil. Det korrekta är att allmän aktivering av hjärnan kan ge upphov till ett förenklat lärande. Så t.ex. anses introverta människor ha en för hög habituell aktiveringsgrad och därmed har de också lättare att lära in vissa ting, som rädsla för t.ex ormar etc., dvs. bli fobiker. Men bilisterna i Västerås blir nog snarast distraherade av alla färgglada målningar omkring dem än bättre bilister.

Roland Jakobsson tar Palmemordet som exempel på hur emotionell stimulans ger oss bättre minne. Alla minns ju var de var när mordet skedde. Detta har nog dock snarare att göra med att händelsen var så sensationell och avvikande från det normala.  Det är att förenkla verkligheten alltför mycket att tro att vårt tydliga minne av den händelsen enbart har att göra med hur upprörda vi blev.

Jakobsson låter elva personer (25 – 40 år, jämn könsfördelning) svara på en enkät om hur litteraturläsning i skolan påverkar dem. Två dagar innan har läraren läst ur boken Descartes misstag av Damasio. Den handlar om hur filosofen började skilja på kropp och själ i det mänskliga tänkandet. Dessutom intervjuar han en (!) 29-årig kvinnlig elev om samma tema. Redan här blir den vetenskapligt någorlunda insatte läsaren brydd. Är den vunna kunskapen ur denna påstådda forskning av den vetenskapliga halt som tidskriften anger sig företräda?

Författaren finner att flera elever blivit intresserade och stimulerade av uppläsningen. De upplever att de blivit uppmuntrade av läsningen och författaren finner att metoden nog bidragit till att på sikt underlätta elevernas kritiska tänkande. Denna slutsats är minst sagt djärv. Det är uppenbart att Jakobsson har blandat ihop intresse och psykisk aktivering  eller stimulans. Hans tolkningar går långt bortom det hans torftiga data tillåter.

Författaren brister i vetenskaplighet på ett sätt som kanske är lite förvånande i en tidskrift som redigeras av professor Tomas Kroksmark och lektor Mikael Segolsson. Båda är  vana lärare och forskare, men de har också tyvärr fallit i en fälla som alltför många skolforskare gjort, nämligen ”upplevelsefällan”. Det viktiga för dessa forskare är inte människors handlingar och orsaken till varför människor gör som de gör utan hur dessa upplever och tänker kring saker och ting. De är en del av det postmodernistiska arv som vi fortfarande dras med. Dessutom använder de mycket få undersökningsdeltagare med den motiveringen att de inte är intresserade av att generalisera kunskapen utan bara av att förstå. När de sedan diskuterar sina forskningsresultat glöms denna brist på generaliseringsförmåga lätt bort.

Roland Jakobsson är lektor vid Åsö vuxengymnasium i Stockholm. Han har en licentiatexamen bakom sig från Stockholms universitet. Jakobsson har studerat vid en forskarskola för lärare vid nämnda universitet. Tyvärr finns hans avhandling enbart tillgänglig i bokform vilket avsevärt hindrar den insyn som jag anser nödvändig även i vidareutbildningen av våra lärare