lördag 28 april 2012

Hur får man vara kritisk i skoldebatten?


Det diskuteras mycket på skolbloggarna  -- ett återkommande inslag handlar om källor och kritik. Frågorna som ställts är bl.a: Hur mycket ska man kritisera namngivna personer för vad de gjort? Och ska man ta upp och föra vidare anonyma men kanske viktiga rapporter om missförhållanden? Själv tycker jag det är viktigt att inget förtigs och vill därför ta upp ett pilotfall där en anonym röst på ett utmärkt sätt kompletterat rena fakta.

En forskargrupp i Jönköping som håller på med ”skolnära forskning” har på skilda sätt demonstrerat en märklig inställning till kritisk granskning. Forskargruppen finns på Högskolan i Jönköping och aktuella i detta sammanhang är professorerna Tomas Kroksmark och Ulla Runesson och lektor Martin Hugo.

Först en anonym rapport som gjordes som en kommentar på Johan Kants blogg från signaturen chas:

Efter att ha läst din blogg så måste jag bara kommentera… Jag är lärarstudent i Jönköping och har haft lit.seminarium med M/artin/ Hugo, vilket skämt! Vi skulle utgå från hans bok och i positiva ordalag skriva om hur aktionsnära forskning kan användas i skolan… Att kritisera kom inte på tal. Jag var så arg att jag hotade med att hoppa av alt byta skola om jag inte fick skriva kritiskt och komma m andra infallsvinklar, efter flertal diskussioner fick jag till slut min vilja igenom.
Nästa skämt är när vi ska öva källkritik o enbart ska studera Jan Björklund, det var inte tal om att prata positivt, för något rätt har han väl ändå gjort?
Det heter att jag går den nya utbildningen men det är samma innehåll på de kurser som de innan mig har gått. Skillnaden är att man använder sig.med andra namn på kurserna.
     chas 27 april 2012 at 09:20”

Frågan är då hur man ska ställa sig till denna anonyma källa? Det hela låter ju illavarslande men hur avgör vi sanningshalten? Jo, bilden klarnar betydligt om man studerar den reaktion som professor Ulla Runesson spontant avgav till (som hon inbillade sig) sina kolleger, när hon fått min recension av en Jönköpingsavhandling (handledd av Runesson och Kroksmark) sig tillsänd. Mejlet gick emellertid även direkt till mig. Ulla Runesson svarade så här ordagrant på min recension av Annica Otterborgs avhandling :

”Kolleger

Min första tanke: vad fan är det för en idiot. Så gick jag in på hans blogg, och fick det bekräftat.
Hoppas att ingen av er tänker svara. Tystnad är bästa försvar här.
Med vänlig hälsning,

Ulla”

Min bestämda slutsats blir nu att inställningen i forskargruppen knappast är öppen för kritisk granskning, varken i forskning eller i undervisning.

Någon med en avvikande åsikt?

13 kommentarer:

  1. Bertil,

    Där jag läst min lärarutbildning (i Halmstad) har man haft raka motsatsen till det du beskriver ovan. Där har verkligen kritisk granskning och sådant som självständig reflektion över den forskning som tas upp betonats.

    Det har inte spelat någon roll om det har handlat om entreprenöriellt lärande, sociokult. perspektiv, bedömning osv. utan det har varit en grundprincip hela tiden att man som student ska få den möjligheten att kritiskt granska och ställa forskning mot annan forskning. En bra öppen miljö enkelt uttryckt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fredrik,
      Glädjande att höra att dina erfarenheter är goda från Halmstad! Men hur speglar kursplanerna olika perspektiv egentligen? Finns det något som utmanar "sociokulturella perspektiv" (vilket tycks vara en slags kanon på lärarutbildningar nuförtiden), liksom det nya modet "entreprenöriellt lärande"?

      Det är naturligtvis viktigt att uppmuntra studenter till kritisk granskning av dominerande perspektiv, men om inte akademin (och kurslitteratur) också bidrar med andra förhållningssätt är det ju svårt att så att säga bjuda in studenterna med armbågen. Hur ska man som student kunna slå hål på en tät mur av konsensus? Detta är inte studenterna ansvar, utan det pedagogiska forskningssamhället - men axlar det detta ansvar? "Jönköpingsmodellen" bådar då inte gott.

      Radera
  2. Det är bra att det är bra i Halmstad.

    SvaraRadera
  3. Att den vetenskapliga kvaliteten ofta är låg i pedagogisk forskning är knappast någon nyhet, men att diskussionstaket dessutom är så lågt ibland är inget annat än motbjudande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är glädjande att allt fler lärare och studenter kritiskt ifrågasätter mycket inom dagen skola. Kanske kan vi få bort de tidigare avarterna inom skoldebatten och i stället basera skolans förändringar på hållbara vetenskapliga data.
      http://home.swipnet.se/StureEriksson/

      Radera
  4. Det finns inte någon anledning att misstro den anonymas kritik då han eller hon med sin text, uttrycker sin egen tolkning av hur något har framförts. Det finns vissa inslag i texten som visar att det är en tolkning, påståenden som inte beläggs mm. Kritikern ljuger inte, och det är viktigt att ha den hållningen.

    Det jag ser som viktigt är vilken tilltro man ger den kritik som förs fram anonymt eller öppet. Det är en bild av det hela, vilken bild har andra studenter och vilken bild har läraren själv av vad som har sagts.

    Jag tror på öppenhet, både irl och på nätet. Den som uttrycker kritik skall kunna göra det med sitt eget namn. Den som blir kritiserad, måste få veta vem det är som gör det. Det kan ju vara rena anklagelserna som förs fram och lärare skall ha samma rättigheter i sin yrkesutövning som de skulle få om de blev anklagade för stöld.

    Kanske vi skulle behöva diskutera den kritiserades rättigheter och hur kritik framförs, istället för att endast diskutera rätten att kritisera anonymt.

    Under min utbildning som är lång hörde jag ofta hur viktigt det var att kunna ta emot kritik. Mycket sällan hörde jag att det var minst lika viktigt att kunna kritisera. Att såga någon vid fotknölarna är inte, som jag ser det, ett bevis på att man kan det.

    SvaraRadera
  5. Monika

    Själv räknar jag inte ett sågande vid fotknölarna som kritik.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, inte jag heller. Men tyvärr händer det att man gör det under förespegling att man framför kritik.

      Radera
  6. Otroligt viktig diskussion som jag hoppas kan utvecklas mycket mer. Det är viktigt att fundera kring hur vi formulerar oss och betydelsen av att vara respektfull i debatten. Det innebär inte att man till och med kan och ibland bör komma med mycket svidande kritik. Det är bra om man kan belägga och det är bra om man inte är anonym, men även dessa saker kan problematiseras. Ibland kan en allmän upplevelse ha en viktig betydelse och det kan vara svårt att belägga olika strukturella fenomen. Det kan handla om en kultur, ja nästan diskurs om man så vill. När det är som allra viktigast att vara kritisk och gå ut med sitt namn har det ofta ett mycket högt pris. Som lärare gäller det att vara lojal mot sin arbetsgivare och att då samtidigt fritt och kritiskt kunna diskutera skolpolitik utan att utgå från den egna vardagen kan ibland vara som att gå på slak lina. Att säga saker som inte är opportunt kan också få direkt kostsamma konsekvenser för den enskilda debattören som att h*n får svårt att få jobb osv. Jag är personligen för yttrandefrihet och genomskinlighet och tycker dessa saker är värda att kämpa för mycket mycket mer.

    SvaraRadera
  7. Som ni säkert märkte så tappade jag bort ett litet inte på ett ställe i texten. Lite omedelbar självkritik skadar ju inte.:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som Gertie påpekar kan det stå en dyrt om man framför kritik öppet. Visst skulle vi önska att allt går att framföra icke-anonymt, men vi måste inse att maktrelationer gör det problematiskt. Av denna anledning är ju t.ex. kursutvärderingar anonyma. Jag tror inte att Monika kräver att hennes studenter ska ståta med namn när de utvärderar kurser. Men visst bör den kritiserade få kunna gå i svaromål. Det står dem helt fritt att göra så på nätet.

      Radera
    2. Nej, det gör jag inte. Och för det mesta behövs det inte, då det handlar om kursutvärdering. Men självklart kan man nå en förändring medan kursen pågår om man framför kritik direkt, vilket också görs.

      Men jag tycker väl inte att studentkritik skall föras på nätet. Det finns studentkårer. Om jag som anställd känner mig förbigången eller orättvist behandlad, går jag väl inte på nätet utan till facket. Det är ju där man kan få hjälp och rättelse om något är fel.

      Radera
    3. Men nu lever vi ju i ett demokratiskt land och har rätten att vara anonyma och hur man vill handla. Man skall väl göra det som känns bäst för sig själv.

      Radera