Kompetitiv och adjacent

Den väsentligt viktigare skillnaden mellan långa och kortväxta människor tas sällan upp till debatt . De båda grupperna får en del olika perspektiv på omgivningen och de personer de där möter. Detta konstituerar deras identitet i sin helhet. Deras livsberättelser kommer att skapa dem genom den reiterativa rörelse som är berättelsens signum. Enär  de korta har en närmare perceptuell yta av golv och väggar kommer dessa att samla mer detaljerade, förfinade saker medan de långa föredrar skrymmande och svårburna ting, vilka ofta kan förknippas med tak.

Fournier har skrivit om stor- och litenlekens betydelse när individer
gör ålder, längd och vikt i en sociolingvistisk kontext i sina identitetsskapande erövringar. Språket och könet har här både kompetitiva och adjacenta föreställningar om livets svårmod och genderisering.

Skolan och kritiskt tänkande

Skolans undervisning ska bygga på vetenskapliga metoder. Det är ett faktum som fastslås så ofta i skoldebatten att man blir lite misstänksam. Är det verkligen så att lärare dels i sina metoder använder vetenskapligt underbyggda ansatser, dels är någorlunda insatta i den senaste forskningen i sina specialämnen? Tillsammans ska ju den vetenskapliga inriktningen ge upphov till ett kritiskt granskande synsätt, som bör genomsyra undervisningen. Denna kritiska hållning ska ju hjälpa den demokratiska medborgaren att orientera sig i en värld fylld av förvirrande budskap.

Men ute i samhället möts eleverna av en massiv påverkan som snarare betonar ett långt ifrån vetenskapligt, kritiskt värderande eller demokratisk synsätt. Låt mig ta några exempel.

I tv-kanalen sjuan körs sedan länge ett program som heter Det okända. Där presenteras på fullt allvar familjer som har problem med spöken! Familjemedlemmarna i de besökta hemmen har olika, ofta diffusa och obehagliga upplevelser av ljud, rörelser i rummen och glimtar av svåridentifierade ”spöken”. Det inkallade mediet förklarar alla problem med andar som går igen av olika skäl och fördriver dem sedan på olika sätt dessa och familjen blir nöjd. Programledaren Caroline Giertz tar det hela på fullt allvar och antecknar flitigt allt mediet kommer fram till. Det är ytterst anmärkningsvärt att en tämligen stor kanal som sjuan använder sin programtid för att föra ut vidskepliga, antiintellektuella och vilseledande information till allmänheten. Förmodligen är deras förklaring att de ger folk det de vill ha. I så fall har skolan och samhället misslyckats i grunden. En annan besläktad irrlära är astrologi som är populär bland delar av befolkningen.  En hel del människor i vårt land låter sig förledas av horoskop, ”på skoj” som de säger, men många tidningar excellerar i horoskop för olika stjärntecken. Säkert är där motivet också att man vill ge folk vad de vill ha.

Det är faktiskt inte ofarligt när extremt osannolika och vilseledande sätt att betrakta världen sprids. De falska idéerna marknadsförs ofta med en kvasivetenskapligt synsätt och med

ett glidande och förföriskt  språk. Upplevelser får företräde före fakta.

Vissa marknadsförare och tyvärr också vissa forskare befinner sig på olika vis farligt nära gränsen till den dunkla verklighetens värld. Reklam består ofta av halvsanningar och diffusa formuleringar som ”kliniskt testad” och försök att spela på människors delvis omedvetna behov. Bland behov som ofta brukas är sex, önskan att bli omtyckt och status. Försök har inom branschen gjorts med subliminala budskap (sub limen = under tröskeln) som presenteras visuellt eller auditivt så snabbt eller förvrängt att människors kritiska tänkande inte hinner kopplas på utan budskapet går direkt in i vårt medvetande. Det är okänt i hur grad detta knep används i dagens reklam men att det har gjort det har jag själv sett exempel på.

Viss forskning har färgats av postmodernistiska strömningar. Dit hör bl.a. feministisk forskning och pedagogik och didaktik. Postmodernism kännetecknas av ett i grunden sympatiskt relativistiskt synsätt, som säger att det inte finns några sanningar. Detta är ju i viss mening sant. Men drivet så långt som att påstå att alla upplevelser och erfarenheter är lika sanna gör att vi hamnar i en form av värdeanarki. Inom skolforskningen leder detta till att man gärna genom intervjuer söker ta reda på hur en viss grupp människor känner och upplever vissa bestämda fenomen. Denna inriktning på individers självrapporterade känslor och erfarenheter leder oss bort från en mer objektiv syn på människors livs och utveckling och försvårar därmed kraftigt utvärderingar av reformer av olika slag.

Det är bedrövligt att se att den begynnande satsningen på s.k. modellskolor i landet helt låtit sig lånas till de mer diffusa idéströmningarna. Så är t.ex. fallet hos de s.k. modellskolorna i Gränna och Karlstad. När man där ska introducera forskning för aktiva lärare så satsar man just på den undanglidande upplevelseforskningen, som visserligen kan vara intressant och rolig att utföra men sällan leder till några användbara resultat.

Så sluts cirkeln.

Skolan ska stå för ett kritiskt och vetenskapligt tänkande, men ute i samhället finns flera rörelser som arbetar emot sådana synsätt. Bl.a. via media och propagandabranscher, som reklamindustrin motarbetas kritiskt tänkande och den forskning som står skolan nära är på väg att gå samma trista väg. Skolans mål att stå för ett riktigt ifrågasättande och kritiskt tänkande måste stärkas och inte bara i ord hylla demokrati och demokratiska värden. Den kanske viktigaste uppgiften för den demokratiska medborgaren är just förmågan att genomskåda dunkla budskap från demokratin dödgrävare och att lära dem att uppskatta ett rakt, ärligt och distinkt språk.

Lärarstudenter och kravnivåer

 Skolverket stöder en blogg som är avsedd att locka fler till lärartbildningen (fordetvidare.se). En av bloggarna där är Anne-Marie Körling, som  riktar dessa  ord till förhoppningsvis blivande lärarstudenter:

Jag har lärt mig en sak om lärarutbildningen. Det svänger ganska rejält. Om några år är läraryrket attraktivt igen och då kommer söktrycket öka och man kommer att få slåss om de platser som finns. Varför inte passa på att söka nu?

Läget på lärarfronten är just nu bedrövligt. Skolresultaten försämras. Utbildningen till lärare har så låga krav på förkunskaper att nästan alla sökande kommer in. I ett sådant läge har Körling mage att uppmuntra studenter att passa på innan det blir för höga krav igen.

Kan man göra läraryrket och skolan en större björntjänst?

Är pedagogik en vetenskap?

Djupa kunskaper i  e t t  ämne kan aldrig ersättas eller ens till dels kompletteras med pedagogisk kompetens.
Pedagogik är i mångt och mycket ett hantverk, inte  en vetenskap (som den gamle pedagogikprofessorn Torsten Husén så riktigt påpekade). Pedagogik har ämnefierats helt felaktigt; det finns inget sådant som en pedagogisk vetenskap värd namnet. Ämnet hämtar och lånar från sociologi, psykologi mm och lämnar mycket övrigt att önska vad gäller sin vetenskapliga status. Inom ämnet förekommer så många olika motstridiga uppfattningar så kompetens kan innebära så  skilda ting. Jag tror att kritiskt tänkande och vanligt sunt förnuft kan klara av ett ledarskap i skolan. Det gäller där att inte ge efter för lärares krav och dessutom införa ett sant kritiskt tänkande hos lärarna, att ta hänsyn till sin personal och inte tro att man själv kan avgöra allas pedagogiska kompetens, whatever that might be...

Om man tittar på de lärare som bloggar så kan man se vilka ofantliga skillnader det finns i konkretion och precision i skrivandet. Jag tror att man kan utgå ifrån att sättet att skriftligt presentera sig till stor del avspeglar hur man är som person. Vi har på nätet lärarbloggare som bidrar med kaskader av ord, i en förmodad avsikt att vara litterära, där divergent tänkande fritt får ange ordvalet  till precisionsuppfyllda, klart tänkande, distinkta bloggare vars budskap tydligt framgår. Att leda dessa disparata figurer till någon enhetlig pedagogisk metod låter sig knappast göras.

Det är en ofantlig professionell brist hos de lärare som tillåter sig applådera och hylla den första  sortens postmodernistiskt smittade bloggare, vilka är totalt främmande för  vetenskaplighet i dess ursprungsbetydelse, utan snarare står för det som gemenligen kallas flum.

Att försökas vara en Tomas Tranströmer i en lärarblogg är kanske inte så eftersträvansvärt.  Att låta sig imponeras av sådant dömer både  utövaren och disciplerna.

Om lärares sjunkande standard

 Denna gång citerar jag helt Hans-Gunnar Liljenvalls inlägg på
tomaskroksmark.se
Liljenvall är en fd gymnasielektor.


Jag instämmer helt i din kritik av P1:s ”den orättvisa skolan”. Med tanke på P1:s förra program, ”kris i skolan”, blev jag ändå positivt överraskad av att man brett diskuterade skolfrågorna.
Vilka är då de avgörande skälen till problemen i skolan? Du anser att skolnära forskning är en ödesfråga för den svenska skolan. Vad grundar du det påståendet på? Enligt min mening är rekryteringen till lärarutbildningen skolans absoluta ödesfråga. Om vi för ögonblicket bortser från att det råder inflation i betygssystemet så kan vi ställa några frågor:
Hur skulle sjukvården fungera om läkarstudenternas betyg låg på den nedre halvan i en NV-klass? Hur skulle industrins konkurrenskraft fungera om teknologerna till civilingenjörsutbildningen hade låga betyg i matematik och fysik? Jag tror att var och en inser följden om så varit fallet. Gåtan för mig är att inte fler inser det faktum att inte heller skolan fungerar om lärarstudenterna inte rekryteras bland toppstudenterna. Löser vi inte detta problem blir alla andra åtgärder till stor del att kasta pengarna i sjön. För de lärare som arbetar i de lägre årskurserna är det möjligt att man med specialpedagogiska insatser kan uppnå en viss förbättring. När det däremot gäller ämneslärarna, framförallt i matematik och naturvetenskap, är ämneskunskaperna hos lärarna så grunda att resultaten i skolan ytterligare kommer att försämras så länge vi inte examinerar nya lärare med lika hög eller högre kompetens än de som går i pension. Att försämringen nu går så snabbt beror, enligt min mening, på att vi under mer än 20 års tid pensionerat högkvalificerade akademiker och nu kommit under den kritiska massa med kompetenta lärare som krävs för att skolan ska fungera.
Min syn kan verka pessimistisk, men man måste se sanningen i vitögat för att lösa problemen. För att förstå vad som lett fram till dagens situation måste man gå långt tillbaka i tiden och granska de reformer som skolan drabbats av. En jämförelse med Finland börjar bli tjatig, men är väl motiverad att använda eftersom den visar på varför vi halkat efter när det gäller mätbara kunskaper. Fram till mitten av 1980-talet såg den svenska skolan och den finska likadana ut. Därefter har systemen gått åt olika håll. I Finland har det gamla systemet vårdats och moderniserats i små steg på ett genomtänkt sätt. Man har bevarat lärarnas status och därför söker sig toppstudenterna till lärarutbildningen. I Sverige har skolan och lärarutbildningen förändrats radikalt av Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Förändringen har varken grundats i forskning eller beprövad erfarenhet och har kunnat fortgå i decennier därför att effekterna av reformerna kommer sakta men säkert.
Lärarutbildningen har smetats ut utan hänsyn till de skillnader i kunskaper som krävs för att undervisa på de olika stadierna. Göran Persson säger själv att han var medveten om att lärarnas status skulle sänkas genom kommunaliseringen. Framförallt ville han plocka bort adjunkts –och lektorstjänsterna, inte konstigt att man tappar toppstudenterna till lärarutbildningen! Kjell-Olof Feldt sa i P1-programmet ”den orättvisa skolan” att tanken med reformerna på 80 –och 90-talet var bl.a. att lärarna skulle kunna undervisa på alla stadier – addition och subtraktion eller differential och integralkalkyl, sak samma för läraren. Man suddade alltså avsiktligt ut lärarnas professionalism och därmed möjlighet att behålla sin status. Lärarförbundet begick ett ödesdigert misstag när man lät sig luras av Göran Perssons erbjudande om ett rejält lönelyft mot att acceptera kommunaliseringen av skolan. Nu finns inte längre de välutbildade akademikerna, adjunkter och lektorer, som draglok för högre lön till hela lärarkollektivet. Efter avskaffandet av dessa väldefinierade tjänster har det varit enkelt för en kortsiktigt tänkande arbetsgivare att se hela lärarkollektivet som en grå massa vars status och lön inte längre behöver jämföras med ledamöter av riksdagen som var fallet långt tillbaka i tiden.
Eftersom ett återförstatligande av skolan endast stöds av folkpartiet och vänsterpartiet avfärdar de flesta debattörerna möjligheterna att staten skulle gå in och påverka lärarnas villkor och på så sätt göra läraryrket attraktivt. Skl kommer att fortsätta göra läraryrket än mer ointressant för duktiga studenter så hoppet står till att staten går in och förändrar såväl arbetsvillkor som löner för lärarna, men då måste skoldebattörerna övertyga politikerna om att detta är den enda möjligheten för att få tillbaka en skola i världsklass.