KRIS I SVENSK TV

I lördags räddades vår heder. Då vann en glaskrossande ung man, som sagt att han gärna parkerar på handikapplatser svenska folkets hjärtan. Han sjöng om att han vill bli populär och

hamnade på tredje plats av tjugofem deltagarländer.

Vad är det vi håller på med? En antal sångare sjöng, eller skrek, till överröstande musik och 

bländande ljuseffekter. Och Saade gjorde sitt, uppenbarligen.

Svensk TV hade två kommentatorer på plats, som rapporterade i stort sett samma saker hem som vi själva kunde se här hemma i Sverige. En stor del av det de sade var nedskrivet på förhand. Barnkanalen hade ytterligare en reporter på plats för att göra ett kortare program. Jag antar att dessa tre hade sällskap av någon eller några chefer. Varför detta slöseri? Svensk TV klagar över sina ringa medel och kvaliteten är därefter. Humorprogrammen befolkas av halvkändisar som får förinspelade applåder och skratt så fort de säger ett könsord.

Många program går ut på att kränka andra. Samtidigt talas det jämt om kränkning av grupper i samhället. Vissa program anspelar på eller visar sex, samtidigt som vi beklagar sexualiseringen av det offentliga rummet och skärper sexlagstiftningen.

Sex och kränkningar. Vi både hatar och älskar båda. Lika mycket?