I diskussionerna i skolbloggarna talar det ofta om kunskap och fakta. En del tycker att kunskap är något flyktigt som snabbt förändras med tiden, och därför inte ska pluggas in i form av fakta. I stället ska elever tillägna sig ett sätt att lära sig som är relevant så att de själva kan söka få kännedom om olika företeelser i omvärlden. Att lära sig Sveriges städer, och var de ligger, eller Sveriges kungalängd är därför död kunskap, som man inte ska ödsla tid på.
Är detta en hållbar tanke? Jag tror inte det. I viss utsträckning är det så att vissa kulturbundna sanningar förändras med tiden eller med geografin på jorden. Men blott det faktum att man talar om en värdegrund i skolan, pekar på att det trots allt finns övergripande ting man är någorlunda överens om. Om man inte har basfakta om de nuvarande förhållandena i sin kultur, hur ska man då förstå förändringens vind, när det blåser. Skulle uppfinnare för hundra år sedan inte tillägnat sig djupa kunskaper i kemi, för att de anade att ämnet snabbt skulle utvecklas? Skulle geograferna vid den tiden ha låtit bli att utforska jorden och ge namn till nya platser och berg, bara för att senare upptäckter skulle komma att överglänsa deras?
Jag tror vi behöver betrakta kunskapsbitar, och fakta, som viktiga beståndsdelar i vårt arbete med att bygga upp faktabäddar inom olika områden för att senare kunna komplettera med nyvunna fynd. Att slå sig till ro med tanken att allt förändras i alla fall är ett svårartat fall av nonchalans och slapphet, som leder till en osund inriktning av själva lärandeprocessen utan något egentligt innehåll.
Låt oss upphöra att tala om lärande i sig, som kunde det inträffa utan något bärande innehåll.
Vad innebär egentligen ett lärande i sig?
Låt oss istället tala om visdomens byggstenar; kunskap och fakta.
De sanningar som gäller här och nu måste man väl känna till för att förstå sin egen plats i världen och kunna förhålla sig till andra människors villkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar