Skämmer skolan bort eleverna?

I slutet av 1900-talet - saligt i åminnelse! - gjorde jag en undersökning som rörde vad barn i olika kulturer var rädda för. Det var svenska, Jemenitiska, indiska och ungerska barn och ungdomar i åldrarna 12, 15 och 18 som ganska fritt fick beskriva vad de var rädda för. Separation var något som främst flickorna fruktade, medan pojkar i olika kulturer var lite rädda för auktoriteter av olika slag. Sverige skilde ut sig på en punkt. De svenska barnen beskrev inga situationer alls från skolans värld. Och det var ju ett bra resultat.

Hur är det i svenska skolor nu? Kan det vara så att vi är alltför rädda för att låta barnen uppleva att de har misslyckats? Vissa pedagoger tar uttryckligen avstånd från en rätt-felkultur. Vi uppmärksammar gärna negativa aspekter av barnens skolgång och våndas över den stress de känner, att skolan tröttar ut dem. Kan det vara så att vi helst skulle vilja att barnen inte möter några motgångar alls? Ska vi bara berömma dem och inte rätta några fel? Barnen kan ju bli modfällda. I nättidningen Huffington Post tar psykologen Peggy Drexler upp denna fråga. Kan det vara så att det inte är Drontens devis som ska gälla för barnen? Läs om detta i  artikeln här.