Bedömningar av skilda slag äger rum inom en mängd sektorer
av samhället. Förutom i skolan så sker det i näringslivet inför rekryteringar
och befordringsprocesser. Många av de bedömningar som görs har inslag av
psykologi. Vid rekryteringar används ofta psykologiska sätt att tänka för att
få fram de bästa kandidaterna. Man är då ofta ute efter kandidater med de bästa
personliga egenskaperna. Det finns faktiskt påtagliga paralleller mellan
bedömningar eller skattningar av människors personlighetsdrag (en mängd sådana
utgör ju individers s.k. personlighet)
och de olika slag bedömningar av kunskap som görs i den svenska skolan. Det kan
låta långsökt, men låt mig förklara.
När det gäller människors personlighetsdrag så talar man om
dem på två vitt skilda sätt. Dels finns de allmänna generella drag, t.ex. generell oro och ängslan. Sedan finns det mer
situations- eller kontext-bundna
manifestationer av dessa drag, kontextuella drag, t.ex. hur en människas oro och ängslan visar sig specifika situationer. Inom psykologin
menar man att om man betraktar en individ över en mängd olika situationer och
bedömer eller mäter hennes kontextuella oro så kommer medelvärdet av dessa
orosbedömningar att hamna mycket nära den generella orosnivån. Inom psykologin brukar
man använda engelsk terminologi; trait för de generella dragen och state för de kontextuella, situationsbunda. Man kan således tala om
trait-oro versus state-oro.
Likadant förhåller det sig, eller borde förhålla sig, mellan
de många formativa bedömningar som görs
över en tidsperiod (kanske en termin) och de slutliga summativa
bedömningar, som utgörs av betyg eller
nationella prov. Genomsnittsvärdet av de formativa bedömningarna
borde rimligtvis hamna på samma nivå som den summativa
bedömningen, oberoende om man har gjort kvantitativa eller kvalitativa,
formativa bedömningar. Även om vissa lärare inte vill sätta siffror på eleverna
när dessa bedömt formativt så rangordnas säkert eleverna i lärarens
huvud i fråga om förståelse av det aktuella lärostoffet.
Samma rangordning bör sedan i stort återfinnas i betyg och nationella prov.
Så motsättningen mellan formativa och summativa bedömningar är på ett plan skenbar.
De handlar förmodligen mest om att de formativa
bedömningarna är mer kvalitativa och flytande och inte kan fångas in klart och
tydligt med ord eller siffror medan de summativa är mer definitiva och på sina
håll anses som alltför slutgiltiga och summariska för att utgöra en samlad
uppskattning av elevers förståelse och kunskap. Men om de olika bedömningarna i
slutändan visar sig mäta samma fenomen vad gör man då? Borde inte snittet av
samtliga formativa bedömningar i ett ämne hamna på samma nivå som ett betyg
eller resultat på det nationella provet? Och om inte, vad gäller då?