Denna gång citerar jag helt Hans-Gunnar Liljenvalls inlägg på
tomaskroksmark.se
Liljenvall är en fd gymnasielektor.
Jag instämmer helt i din kritik av P1:s ”den orättvisa skolan”. Med tanke på P1:s förra program, ”kris i skolan”, blev jag ändå positivt överraskad av att man brett diskuterade skolfrågorna.
Vilka är då de avgörande skälen till problemen i skolan? Du anser att skolnära forskning är en ödesfråga för den svenska skolan. Vad grundar du det påståendet på? Enligt min mening är rekryteringen till lärarutbildningen skolans absoluta ödesfråga. Om vi för ögonblicket bortser från att det råder inflation i betygssystemet så kan vi ställa några frågor:
Hur skulle sjukvården fungera om läkarstudenternas betyg låg på den nedre halvan i en NV-klass? Hur skulle industrins konkurrenskraft fungera om teknologerna till civilingenjörsutbildningen hade låga betyg i matematik och fysik? Jag tror att var och en inser följden om så varit fallet. Gåtan för mig är att inte fler inser det faktum att inte heller skolan fungerar om lärarstudenterna inte rekryteras bland toppstudenterna. Löser vi inte detta problem blir alla andra åtgärder till stor del att kasta pengarna i sjön. För de lärare som arbetar i de lägre årskurserna är det möjligt att man med specialpedagogiska insatser kan uppnå en viss förbättring. När det däremot gäller ämneslärarna, framförallt i matematik och naturvetenskap, är ämneskunskaperna hos lärarna så grunda att resultaten i skolan ytterligare kommer att försämras så länge vi inte examinerar nya lärare med lika hög eller högre kompetens än de som går i pension. Att försämringen nu går så snabbt beror, enligt min mening, på att vi under mer än 20 års tid pensionerat högkvalificerade akademiker och nu kommit under den kritiska massa med kompetenta lärare som krävs för att skolan ska fungera.
Min syn kan verka pessimistisk, men man måste se sanningen i vitögat för att lösa problemen. För att förstå vad som lett fram till dagens situation måste man gå långt tillbaka i tiden och granska de reformer som skolan drabbats av. En jämförelse med Finland börjar bli tjatig, men är väl motiverad att använda eftersom den visar på varför vi halkat efter när det gäller mätbara kunskaper. Fram till mitten av 1980-talet såg den svenska skolan och den finska likadana ut. Därefter har systemen gått åt olika håll. I Finland har det gamla systemet vårdats och moderniserats i små steg på ett genomtänkt sätt. Man har bevarat lärarnas status och därför söker sig toppstudenterna till lärarutbildningen. I Sverige har skolan och lärarutbildningen förändrats radikalt av Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Förändringen har varken grundats i forskning eller beprövad erfarenhet och har kunnat fortgå i decennier därför att effekterna av reformerna kommer sakta men säkert.
Lärarutbildningen har smetats ut utan hänsyn till de skillnader i kunskaper som krävs för att undervisa på de olika stadierna. Göran Persson säger själv att han var medveten om att lärarnas status skulle sänkas genom kommunaliseringen. Framförallt ville han plocka bort adjunkts –och lektorstjänsterna, inte konstigt att man tappar toppstudenterna till lärarutbildningen! Kjell-Olof Feldt sa i P1-programmet ”den orättvisa skolan” att tanken med reformerna på 80 –och 90-talet var bl.a. att lärarna skulle kunna undervisa på alla stadier – addition och subtraktion eller differential och integralkalkyl, sak samma för läraren. Man suddade alltså avsiktligt ut lärarnas professionalism och därmed möjlighet att behålla sin status. Lärarförbundet begick ett ödesdigert misstag när man lät sig luras av Göran Perssons erbjudande om ett rejält lönelyft mot att acceptera kommunaliseringen av skolan. Nu finns inte längre de välutbildade akademikerna, adjunkter och lektorer, som draglok för högre lön till hela lärarkollektivet. Efter avskaffandet av dessa väldefinierade tjänster har det varit enkelt för en kortsiktigt tänkande arbetsgivare att se hela lärarkollektivet som en grå massa vars status och lön inte längre behöver jämföras med ledamöter av riksdagen som var fallet långt tillbaka i tiden.
Eftersom ett återförstatligande av skolan endast stöds av folkpartiet och vänsterpartiet avfärdar de flesta debattörerna möjligheterna att staten skulle gå in och påverka lärarnas villkor och på så sätt göra läraryrket attraktivt. Skl kommer att fortsätta göra läraryrket än mer ointressant för duktiga studenter så hoppet står till att staten går in och förändrar såväl arbetsvillkor som löner för lärarna, men då måste skoldebattörerna övertyga politikerna om att detta är den enda möjligheten för att få tillbaka en skola i världsklass.
tomaskroksmark.se
Liljenvall är en fd gymnasielektor.
Jag instämmer helt i din kritik av P1:s ”den orättvisa skolan”. Med tanke på P1:s förra program, ”kris i skolan”, blev jag ändå positivt överraskad av att man brett diskuterade skolfrågorna.
Vilka är då de avgörande skälen till problemen i skolan? Du anser att skolnära forskning är en ödesfråga för den svenska skolan. Vad grundar du det påståendet på? Enligt min mening är rekryteringen till lärarutbildningen skolans absoluta ödesfråga. Om vi för ögonblicket bortser från att det råder inflation i betygssystemet så kan vi ställa några frågor:
Hur skulle sjukvården fungera om läkarstudenternas betyg låg på den nedre halvan i en NV-klass? Hur skulle industrins konkurrenskraft fungera om teknologerna till civilingenjörsutbildningen hade låga betyg i matematik och fysik? Jag tror att var och en inser följden om så varit fallet. Gåtan för mig är att inte fler inser det faktum att inte heller skolan fungerar om lärarstudenterna inte rekryteras bland toppstudenterna. Löser vi inte detta problem blir alla andra åtgärder till stor del att kasta pengarna i sjön. För de lärare som arbetar i de lägre årskurserna är det möjligt att man med specialpedagogiska insatser kan uppnå en viss förbättring. När det däremot gäller ämneslärarna, framförallt i matematik och naturvetenskap, är ämneskunskaperna hos lärarna så grunda att resultaten i skolan ytterligare kommer att försämras så länge vi inte examinerar nya lärare med lika hög eller högre kompetens än de som går i pension. Att försämringen nu går så snabbt beror, enligt min mening, på att vi under mer än 20 års tid pensionerat högkvalificerade akademiker och nu kommit under den kritiska massa med kompetenta lärare som krävs för att skolan ska fungera.
Min syn kan verka pessimistisk, men man måste se sanningen i vitögat för att lösa problemen. För att förstå vad som lett fram till dagens situation måste man gå långt tillbaka i tiden och granska de reformer som skolan drabbats av. En jämförelse med Finland börjar bli tjatig, men är väl motiverad att använda eftersom den visar på varför vi halkat efter när det gäller mätbara kunskaper. Fram till mitten av 1980-talet såg den svenska skolan och den finska likadana ut. Därefter har systemen gått åt olika håll. I Finland har det gamla systemet vårdats och moderniserats i små steg på ett genomtänkt sätt. Man har bevarat lärarnas status och därför söker sig toppstudenterna till lärarutbildningen. I Sverige har skolan och lärarutbildningen förändrats radikalt av Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Förändringen har varken grundats i forskning eller beprövad erfarenhet och har kunnat fortgå i decennier därför att effekterna av reformerna kommer sakta men säkert.
Lärarutbildningen har smetats ut utan hänsyn till de skillnader i kunskaper som krävs för att undervisa på de olika stadierna. Göran Persson säger själv att han var medveten om att lärarnas status skulle sänkas genom kommunaliseringen. Framförallt ville han plocka bort adjunkts –och lektorstjänsterna, inte konstigt att man tappar toppstudenterna till lärarutbildningen! Kjell-Olof Feldt sa i P1-programmet ”den orättvisa skolan” att tanken med reformerna på 80 –och 90-talet var bl.a. att lärarna skulle kunna undervisa på alla stadier – addition och subtraktion eller differential och integralkalkyl, sak samma för läraren. Man suddade alltså avsiktligt ut lärarnas professionalism och därmed möjlighet att behålla sin status. Lärarförbundet begick ett ödesdigert misstag när man lät sig luras av Göran Perssons erbjudande om ett rejält lönelyft mot att acceptera kommunaliseringen av skolan. Nu finns inte längre de välutbildade akademikerna, adjunkter och lektorer, som draglok för högre lön till hela lärarkollektivet. Efter avskaffandet av dessa väldefinierade tjänster har det varit enkelt för en kortsiktigt tänkande arbetsgivare att se hela lärarkollektivet som en grå massa vars status och lön inte längre behöver jämföras med ledamöter av riksdagen som var fallet långt tillbaka i tiden.
Eftersom ett återförstatligande av skolan endast stöds av folkpartiet och vänsterpartiet avfärdar de flesta debattörerna möjligheterna att staten skulle gå in och påverka lärarnas villkor och på så sätt göra läraryrket attraktivt. Skl kommer att fortsätta göra läraryrket än mer ointressant för duktiga studenter så hoppet står till att staten går in och förändrar såväl arbetsvillkor som löner för lärarna, men då måste skoldebattörerna övertyga politikerna om att detta är den enda möjligheten för att få tillbaka en skola i världsklass.
Hej Bertil, jag tycker ditt inlägg väl beskriver problemet. Efter tolv år har jag lämnat läraryrket och läser nu istället en mastersutbildning. Jag tillhörde inte dem som blev lärare för att jag inte kunde bli något annat. Lönen var inte avgörande för beslutet att lämna. Inte heller eleverna, dem saknar jag och brukar till och med få en kram av när vi stöter på varandra. Avgörande blev istället den delen av läraryrket som handlade om att läraren förväntas lösa alla tänkbara problem som uppstår i elevers och deras familjers liv, dygnet runt oavsett om man befinner i sig bland sin egen familj på midsommarafton eller om man sitter i bilen en söndagskväll. Jag har svårt att tro att den typen av allt-i-allo beteende avkrävdes av lärare tidigare. Jag tror också att den känslan av att aldrig kunna få en fri zon, är avgörande för att de som kan lämna yrket också gör det. I sakens natur ligger ju också den ständiga kritiken om "loven" och arbetstiderna som gör gränserna mellan arbete och fritid totalt ihopgrötade. Därför tror jag det behövs en tydligare diskussion om vad vi ska använda lärarna till, för idag verkar det vara vad som helst när som helst. Att lämna denna jourverksamhet och få mer tid för familj utan ständigt dåligt samvete är det bästa jag gjort.
SvaraRaderaHej Bertil
SvaraRaderaKan delvis hålla med dig men inte helt.
Jag tillhör de lärarstuderande som hela mitt liv haft svårt att läsa och skriva (de kallar det visst dysleksi) Jag har aldrig kunnat få de höga betygen. Men min förmåga att inspirera barn, prata med barn och få dem att växa i sitt eget lärande har jag alltid haft. Om jag tittar på min skola så handlar det mycket om att vara en bra ledare i klassrummet inte vara bäst i sitt ämne. Så att det skulle vara toppstudenterna som skulle bli det bästa lärarna vet jag inte riktigt, säker vissa av dem men långt från alla. Kollar man på vad det är för förmågor som de attraktiva företagen söker efter när de rekryterar ny personal så är inte betygen nr:1. Pratade med VD för PRIME PR (världens just nu framgångsrikaste PR firma) så är det ledarskap, innovation, kreativitet, flexibilitet, nytänkande som står högst på listan. De kunskaper som han menar de som spelar Word of Warcraft utvecklar :)
De får studenter från de bästa skolorna i Sverige som söker så på ett sätt så stämmer ju din tes ändå...men. Jag tror att vi måste tänka om hur hela skolsystemet är uppbyggt och fungerar. En intressant tanke är att om det inte funnits någon skola ännu och den "uppfanns" idag, vilka ämnen skulle vi ha då (kommunikations, framtid, hållbar utveckling... )? Vilka förmågor är viktiga i samhället om 10 år? Hur skulle skolan se ut som fysisk byggnad (om det skulle finnas en fysisk byggnad) Vad skulle "de vuxnas" uppgift var? Skulle vi dela upp skolan i för, grund, gymnasie, universitet eller skulle det vara annorlunda? Skulle vi kunna komma på en så orättvis sak som betyg om vi idag inte visste att det fanns?
Ursäkta alla stavfel, meningsbyggnads fel och alla andra fel :)
/En dyslektiker
Andreas,
SvaraRaderaGå inte på vad PR-branschen säger. De som arbetar där är ofta ytlga och hyllar misann inte några djupare kunskaper. De etiketter de anger tycker de sig se hos sig själva och anställer därför bara likar.
Bertil Törestad, du är min nya idol! Håller med dig helt och hållet. Kvasiforskning som ser ned på ämneskunskaper och håller sig med intetsägande termer och definitioner för att framstå "vetenskaplig" ska bort ifrån högskola och universitet. Lågstadielärare som gjort karriär genom att läsa kvasi och sen blir rektorer för ämneslärare (vilka då uppmanas att leka, forska och reflektera sönder sitt ämne) borde också tas bort!
SvaraRadera