Båda är födda på 1850-talet och har haft ett långtgående
inflytande både under sin levnad och därefter. Båda kan anses vara filosofer
mer än vetenskapsmän och bägge har fått ett otal efterföljare som antingen helt
efterliknat eller något korrigerat sina läromästare.
Jag talar naturligtvis om John Dewey och Sigmund Freud. John
Dewey, pragmatismens fader och idag dyrkad som en husgud av de s.k. progressiva
pedagogerna och Sigmund Freud, psykoanalysens grundare och fortfarande ihågkommen av en minskande andel av
de psykologiskt intresserade.
Deras efterföljare har vissa likheter. De läser in mer än
som finns där i den stores skrifter och finner än den ena än den andra kloka
idén redan väl beskriven i sin läromästares verk.
Naturligtvis är något fel när så gamla gudar fortfarande
åberopas. Så mycket har hänt i gamla och nya vetenskaper sedan dessa stora män
levde att man helt måste se förbi denna kunskapspåbyggnad för att ens egen
husgud ska kunna stråla och glänsa klart.
Både för Dewey och Freud gäller att senare tiders forskning
har lärt oss så mycket om människan att de idéer gamlingarna förde fram helt
enkelt inte klarar av den nednötning gamla kunskaper råkar ut för i möte med
nya rön.
Ingen av de två var i egentlig mening vetenskapsmän. De
byggde sina idéer på egna upplevelser. Man kan tycka att de därigenom nådde
långt i förhållande till de övriga tankar som befolkade deras tid. Empiri
saknas helt. Efter deras levnad har beteendevetenskaperna exploderat i nya kunskapstillskott, som ju borde
inkorporeras i modern pedagogik och psykologi. Men de gamla mästarnas protegéer
litar inte till vetenskap i så hög grad. Deras efterföljare sysslar med kliniska analyser i klassrum och i
mottagningsrum och tar inte någon större hänsyn till evidens och dylika
nymodigheter.
På sätt och vis är det en skam att för många människor
pedagogik ska förknippas med John Dewey och psykologi med Freud. De som håller
sig med dessa som husgudar borde nog återuppta sina studier ett lite tag.
