Vad vet man i skolan om skolan?

 

För några dagar sedan kom jag att samtala med tre aktiva lärarutbildare och jag kom då att tänka på idéerna att människor som inte har överblick och/eller rejäl kunskap inom ett område

ofta själva tror att de har rätt och kan mer än vad de gör. Dessa lärarutbildare var helt övertygade om att katederundervisning var fel väg att gå, att eleverna skulle ta ansvar för sitt eget lärande, att eventuella disciplinproblem i skolan kunde undanröjas med bättre pedagogiska metoder, att bedömningar av elever endast bör göras formativt och helst aldrig utmynna i slutbetyg och att eleven måste ställas i centrum och få mer inflytande över sin utbildning.

Denna syn bland lärarutbildare är nog inte ovanlig. En lärarstudent med dåliga bakgrundskunskaper och dåligt utvecklat kritiskt tänkande blir snabbt ett offer för

sådana idéera och kommer sedan ut i den svenska skolan och hur resultatet har blivit ser vi i en mängd internationella undersökningar. 

Det som behövs i lärarutbildningen är ett fokus på vetenskapligt synsätt och inte på det som nu lite försåtligt kallas beprövad erfarenhet. Verksamheten i klassrummen sägs ofta bygga på denna erfarenhet, men eftersom lärare inte alls är skolade i ett vetenskapligt förhållningssätt

innebär det att man själv har prövat sina egna idéer, och de finner man ofta goda nog. Alternativt bygger man på gamla mycket generella idéer, som en gång framförts av sedan länge bortgångna filosofer som Dewey och Vygotskij.

Ska skolan ha disputerade lärare?

 Der talas då och då i debatten om att disputerade bör ha mer betalt än andra och jag har dessutom förfäktat att lektorstjänster i ungdomsskolan endast bör besättas med disputerade personer. Skälet till detta är att en gedigen forskarautbildning ger en ökad möjlighet till fördjupad kritiskt tänkande. Skrivandet av en avhandling är både social, kognitivt och fysiskt krävande men ger god utdelning i form av täta kunskaper. De licentiander som produceras i de .sk. forskarskolorna för lärare uppfyller absolut inte kraven för att vara lektorer och därmed ansvariga för det vetenskapliga tänkandet i skolan.Deras kunskaper i metodik är inte sällan snävt begränsade till kvalitativa metoder.

Vi bör dock samtidigt ha i minnet att det förefaller vara enklare att disputera och bli docent och professor i vissa ämnen. Vid meritering anses då t.ex. bidrag till konferenser och bokkapitel vara "referee-granskade", vilket inte alls är praxis inom t.ex. psykologi. Referee-granskning innebär att ett inskickat manus blir föremål för några anonyma experters bedömning innan redaktören för en tidskrift avgör om artikeln ska publiceras eller inte. Sådana åtgärder är mycket sällan tillämpliga när man skriver bokkapitel eller skickar bidrag till konferenser. Det är upprörande att se vissa disputerades, docenters och professorers litteraturlistor. Inom t.ex. pedagogik och didaktik förekommer mycket sällan utländska referenser (utom Dewey och Vygotskij förstås). Och enkla konferensbidrag och bokkapåitel anges också ofta felaktigt som referee-granskade. Detta är en falsk varubeteckning som tydligen accepterats på alltför många håll.

Dewey och Freud - efterföljansvärda?

 

Båda är födda på 1850-talet och har haft ett långtgående inflytande både under sin levnad och därefter. Båda kan anses vara filosofer mer än vetenskapsmän och bägge har fått ett otal efterföljare som antingen helt efterliknat eller något korrigerat sina läromästare.

Jag talar naturligtvis om John Dewey och Sigmund Freud. John Dewey, pragmatismens fader och idag dyrkad som en husgud av de s.k. progressiva pedagogerna och Sigmund Freud, psykoanalysens grundare och fortfarande ihågkommen av en minskande andel av de psykologiskt intresserade.

Deras efterföljare har vissa likheter. De läser in mer än som finns där i den stores skrifter och finner än den ena än den andra kloka idén redan väl beskriven i sin läromästares verk.

Naturligtvis är något fel när så gamla gudar fortfarande åberopas. Så mycket har hänt i gamla och nya vetenskaper sedan dessa stora män levde att man helt måste se förbi denna kunskapspåbyggnad för att ens egen husgud ska kunna stråla och glänsa klart.

Både för Dewey och Freud gäller att senare tiders forskning har lärt oss så mycket om människan att de idéer gamlingarna förde fram helt enkelt inte klarar av den nednötning gamla kunskaper råkar ut för i möte med nya rön.

Ingen av de två var i egentlig mening vetenskapsmän. De byggde sina idéer på egna upplevelser. Man kan tycka att de därigenom nådde långt i förhållande till de övriga tankar som befolkade deras tid. Empiri saknas helt. Efter deras levnad har beteendevetenskaperna exploderat i nya kunskapstillskott, som ju borde inkorporeras i modern pedagogik och psykologi. Men de gamla mästarnas protegéer litar inte till vetenskap i så hög grad. Deras efterföljare sysslar med kliniska analyser i klassrum och i mottagningsrum och tar inte någon större hänsyn till evidens och dylika nymodigheter.

På sätt och vis är det en skam att för många människor pedagogik ska förknippas med John Dewey och psykologi med Freud. De som håller sig med dessa som husgudar borde nog återuppta sina studier ett lite tag.