Det finns för många kvinnor i skolan

 

Det talas mycket om snedrekrytering vad gäller kön på universitet och högskolor. På t.ex. Göteborgs universitet har man bestämt att inom varje yrkeskategori måste varje kön vara representerad till minst 40 %. Kompletterande rekryteringsåtgärder rekommenderas annars starkt. Jag tycker det låter som en hållbar vision. Det talas ofta om att kvinnor behövs på högre positioner för att de har annan syn på verksamheter av olika slag än män. Det kan vara sant och är ju ett ytterligare argument för att utjämna sneda könsfördelningar.

Men hur väl uppfylls detta i ungdomsskolans värld? Nästan alla skolpsykologer och kuratorer är kvinnor och minst 70 % till över 90 % av lärarna från förskola och upp genom den obligatoriska skolan är också kvinnor. Kan denna kvinnliga dominans påverka eleverna på något sätt? Det vi vet är att kvinnor som grupp är bättre på sociala relationer än män som ofta är mer inriktade på prestationer. Nu får man ju inte hårdra sådana här skillnader men rent generellt existerar de faktiskt. Kvinnor är ofta dessutom mer verbala än män och redan tidigt kan man spåra en ökad verbal förmåga hos flickor, jämfört med pojkar. Pojkar är på gruppnivå bättre än flickor på rumslig uppfattning. Om nu kvinnors särskilda begåvningar slår igenom när de arbetar som lärare så borde detta rimligen gynna flickor i högre grad än pojkar. Om så är fallet kommer skolan att uppmuntra verbalitet på bekostnad av spatialitet och logiskt tänkande. Det finns också en myckenhet av studier som visar att verbal förmåga är den överlägset bästa egenskapen för att nå framgång i alla teoretiska skolämnen, alltså även matematik (se t.ex. Smedler & Törestad, 1996, en studie en kollega, Anne-Charlotte Smedler, och jag gjorde på ett mycket stort antal ungdomar i en mellansvensk stad; Verbal intelligence: A key to basic skills?, ur Educational Studies, vol 22, s. 343-356).

Om vi drar ut ovanstående resonemang lite längre så kan flickornas överlägsna skolresultat till okänd del faktiskt förklaras med att det intellektuella klimatet i den obligatoriska skolan präglas av just verbalitet och relationsinriktade aktiviteter. Pojkar får alltså i betydligt mindre utsträckning sina förmågor uppmuntrade. Det är således mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan. När sådana synpunkter har framförts framförs ofta motargumentet att om man bara är lärare så räcker det. Lärarnas kön skulle då alltså inte ha någon betydelse. Detta är en intressant synpunkt, särskilt när den framförs från vanligtvis feministiska debattörer, vilket faktiskt händer.

När det talas om att anställa fler män som lärare är det ofta förskolan som är på tapeten. Detta arbete är naturligtvis oerhört viktigt. Men samtidigt får vi inte glömma tillståndet i åk 1 – 9,där eleverna således möter till övervägande del kvinnor. Det viktiga arbete som lärarna bedriver i skolan för att motverka stereotypa könsroller torde i eleverna ögon motverkas av den majoritet av kvinnor de dagligen möter.

Låt oss därför satsa stora resurser på att få fler män att söka läraryrket. Ett sätt att göra detta är att satsa mer på vetenskaplighet i lärarutbildningen och på så sätt komma bort från den kvinnlighetens subkultur som nu alltför starkt präglar skolans värld.

Är det Kroksmark igen...? JA

Först Kroksmarks text den 16 november.
Tredje försöket till svar:

Törestad bygger sin kritik på två texter, som han säger är från lärarnas forskning vid Modellskolan. Redan här blir det fel. Den ena texten är skriven av Wennergren & Åman – som inte är lärare vid nämnda skola. Det framgår med all önskvärd tydlighet av artikeln. Jag har inte med ett enda ord kommenterat den texten annat än att det är ovärdigt av Törestad att försöka förkrympa den genom att synonymisera praxisgemenskaper och samkväm. Den andra texten som Törestad lämnat synpunkter på är en av hittills ca 20. Här bygger kritiken och slutsatserna av HELA Modellskolan på rapsodisk evidens. Något som jag tycker mig förstå att Törestad i alla anda sammanhang underkänner. Tankeröran och inkonsekvenserna blir här för stora för att vi ska kunna föra en bra diskussion. Å andra sidan kan det hedra Törestad att han jämför den texten (som är på C-nivå) med forskning som görs av disputerade forskare. Det är att ta verksamheten på fullt allvar. Det tycker jag är bra.
Det som emellertid oroar mig i Törestads sätt att bemöta verksamheten är hans fäbless för att försöka ringakta oss andra genom övertydliga retoriska knep. Törrestad har försökt förkrympa mig också personligen – trots att han utan anledning påpekar att han inte gjort det. I hittills stilenlig retorik kallar han mig för Torsten… Så gör man när man vill ge intrycket av att den man diskuterar med är så obetydlig och oansenlig att man inte ens vet vad vederbörande heter. Jag tror att jag kan leva med att Törestad av och till inte riktigt vet vad jag heter men jag har svårare med att förstå den här nivån i retoriken. Samkväm och Torsten? Det blir inte lika motiverande att diskutera på allvar när Törestad återkommande sätter sig själv i en sådan självutnämnd och överlägsen position. Jag måste medge – kan vara ett svaghetstecken -– att jag tappar lusten i sådana lägen.
Vad jag emellertid och till sist kan konstatera är att Törestad och jag har delvis olika uppfattningar av vad som utgör de grundläggande kraven på vad som är vetenskapligt arbete (trots att den bestämningen aldrig är utlagd av honom explicit). Även om dessa uppfattningar inte skiljer sig åt på detaljnivå är det stora paradigmatiska olikheter i våra respektive vetenskapsbegrepp. Det gör att diskussionen aldrig kan komma till en punkt där vi kan diskutera just vetenskapliga essenser. Den här situationen är inte alls ny. Minns devisen: ”det som är sant i Jena är bara ett dåligt skämt i Berlin.” Eller läs Thomas Kuhns paradigmteoretiska och epokgörande bok The Structure of Scientific Revolutions.
Learning studies och fenomenografi är vetenskapliga möjligheter för lärare i en lokal skolpraktik som fyller alla de krav på vetenskap som vetenskapssamhället ställer. Jag begär inte att Törestad ska vara helt förtrogen med dessa metoder/ansatser (han tillhör en helt annan disciplin) men att mot bättre vetande såga hela teori- och metodskolningen vid Modellskolan är oseriöst.
Därför: Välkommen till Ribbaskolan i Gränna. Jag kan visa dig runt, du kan få läsa de 20-talet texter som finns, du kan delta i den examination av nya texter som sker i mitten av december och du kan tala med lärarna där. Alltid bra att försöka sätta sig in i saker och ting innan svingandet blir alltför famöst.

Sedan mitt svar till Kroksmark den 16 november 2011:
Det börjar brännas och Kroksmark anlägger dåligt siktad moteld från oväntat bakhåll. Jag har vid ett tillfälle råkat kalla honom Torsten och sedan sagt att båda artiklarna är från Modellskolan. Båda artiklarna ÄR från Modellskolan. Den ena är skriven av lärare där, den andra presenterar Modellskolans inledningsskede. Kroksmark fördrar att spilla krut i stället för att ladda och söka träffa. Torsten HETER Tomas.
Kroksmark har nu manövrerat sig in iett önskat läger; han kan säga att han inte vill diskutera längre.
Ännu har han inte försvarat den forskning som bedrivs och besvarat min huvudfråga om vad man som lärare kan få ut av den forskning som bedrivs vid Modellskolan i Gränna.
Du inbjuder mig till examinationerna i Ribbaskolan i Gränna. Jag kommer med glädje dit och tar del av den nya forskningen. Ge mig bara tid och plats.

Svara