Vad vet man i skolan om skolan?

 

För några dagar sedan kom jag att samtala med tre aktiva lärarutbildare och jag kom då att tänka på idéerna att människor som inte har överblick och/eller rejäl kunskap inom ett område

ofta själva tror att de har rätt och kan mer än vad de gör. Dessa lärarutbildare var helt övertygade om att katederundervisning var fel väg att gå, att eleverna skulle ta ansvar för sitt eget lärande, att eventuella disciplinproblem i skolan kunde undanröjas med bättre pedagogiska metoder, att bedömningar av elever endast bör göras formativt och helst aldrig utmynna i slutbetyg och att eleven måste ställas i centrum och få mer inflytande över sin utbildning.

Denna syn bland lärarutbildare är nog inte ovanlig. En lärarstudent med dåliga bakgrundskunskaper och dåligt utvecklat kritiskt tänkande blir snabbt ett offer för

sådana idéera och kommer sedan ut i den svenska skolan och hur resultatet har blivit ser vi i en mängd internationella undersökningar. 

Det som behövs i lärarutbildningen är ett fokus på vetenskapligt synsätt och inte på det som nu lite försåtligt kallas beprövad erfarenhet. Verksamheten i klassrummen sägs ofta bygga på denna erfarenhet, men eftersom lärare inte alls är skolade i ett vetenskapligt förhållningssätt

innebär det att man själv har prövat sina egna idéer, och de finner man ofta goda nog. Alternativt bygger man på gamla mycket generella idéer, som en gång framförts av sedan länge bortgångna filosofer som Dewey och Vygotskij.