Åter en diffus avhandling....

I november 2012 lades denna avhandling fram. Den är skriven institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet och bör därför rimligen ha någon påtaglig relation till skolans och lärandets värld. Men återigen ser vi det ofta förekommande esoteriska, filosofiska och skolfrånvända draget
i dagens skolforskning. Eva-Maria Tebano Ahlquist har skrivit en avhandling, som är välskriven, och som behandlar barns relationer till vad som kallas montessoripedagogikens förberedda
miljö. Frågor som ställs och som författaren försöker besvara gäller vad som karakteriserar miljön med hänsyn till den levda kroppen och det levda rummet, hur miljön kan uppfattas i termer av didaktisk kontinuitet och hur barn och miljö kan mötas i ett meningsskapande sammanhang. Frågorna kan möjligen vara intressanta för en filosofiskt lagd person, men för någon som är verksam inom pedagogikens eller didaktikens livsrum är innehållet lite väl tunt och illa avpassat. Avhandlingen är både fenomenologiskt och existentiellt inriktad och t.ex. Heidegger åberopas och en dualistisk uppdelning av människan förnekas. Miljöns betydelse för lärande och andra aktiviteter betonas kraftfullt.