Ska vi älta gamla olyckor?

Människor råkar med jämna mellanrum ut för olyckor och katastrofer, både på ett globalt och på ett individuellt plan. I samband med sådana händelser talas det alltid om att de drabbade ska få tala ut och bearbeta sorgen för att kunna leva vidare. Detta har nu blivit en så omvittnat sann princip att vi skapat särskilda krisgrupper för sådana tillfällen. Det finns dock forskning som direkt ifrågasätter om det alltid är så fruktbart med den typen av sorgbearbetning. För många tycks det bästa vara att få glömma och gå vidare. Man kan dock vänta sig att en del kan ha nytta av att bearbeta sorgen mer utförligt men alltså inte alla. Detta förändrade synsätt leder till andra tankar som har att göra med olyckor och tragedier: Ska vi verkligen gång på gång ta upp och aktualisera tidigare traumatiska händelser? Vi gör ju det genom minnesdagar, program i radio och teve och uppslag i tidningar. Man säger ofta då att de skickelsedigra händelserna måste hågkommas och aldrig glömmas och därför ska de repeteras i minnet genom ceremonier och liknande. Ett skäl till att hågkomsten måste hållas levande sägs vara att vi ska lära av det förgångna så att samma tragiska händelser inte inträffar igen. Frågan är om vi tänker rätt då? Det kan faktiskt vara så att ständiga påminnelser av det skedda åter rör upp obehagliga och ångestladdade känslor och därmed förlänger lidandet. Sedan är ju frågan om vi lär av tidigare tragiska händelser i mänsklighetens historia. Aldrig mera krig, sade man efter första världskriget. Efter andra världskriget hördes samma tongångar. Händelserna i det gamla Jugoslaven på 1990-talet och i Afrika visar att folkmord ingalunda var en bortglömd praxis trots att förintelsen uppmärksammats ett stort antal gånger i alla media sedan andra världskriget. Någon allmän vaccinerig hos mänskligheten mot folkmord kan alltså inte observeras.

En intressant frågeställning uppkommer då? Kan det vara så att själva uppmärksammande av obehagliga händelser skulle kunna öka eller vidmakthålla förekomsten av liknande beteenden? En hel del psykologisk forskning skulle kunna tyda på det. Människor tenderar att tänka på sådant som är aktuellt för dem. Tankar kring tidigare folkmord, mobbning, övergrepp och andra tragiska mänskliga beteenden gör oss kanske då inte bara mer ångestfyllda utan ger också en öppning, inspiration och spelrum för sjuka idéer hos vissa människor och ledare i odemokratiska stater.

Dessa nya tankar är svåra att beforska av etiska skäl. Man bör dock betänka hur verkligheten ser ut. Ständiga hågkomster av skamliga övergrepp verkar inte minska deras antal. Information om mobbning under många år verkar inte minska mobbningen utan ibland t.o.m. öka den.