I ett tidigare inlägg här på bloggen tog jag upp professor Ulla Runessons obehagliga svar på kritik från mig (där finns också en recension och annat bakgrundsmaterial som ingick i min kritik). Nu har jag från många skilda håll fått mail och telefonsamtal från fd studenter och andra som visat på Ulla Runessons oförmåga att hantera krtitik mot de hållningar hon intagit i forskarsamfundet.
Det är en skandal att professorer kan fortsätta sin gärning utan att gå i polemik med kritiker.
Här är ett utdrag från ett av de många mejlen i frågan:
Man "indoktrinerades" med ideer som bl.a. fenomenografin som skulle användas som forskningsmetod och som även jag själv tillämpade i mitt avslutningsarbete. Jag kan idag se att jag lärde mig en hel del på det, men jag ser det definivt inte som en tillförlitlig metod. Vad jag vänder mig emot är att det överhuvudtaget ska kallas forskning. Det är ,som du säger, en fråga om hur den som intervjuar tolkar svaren. Tolkningen är och förblir subjektiv. Det är ytterst pretentiöst att tala om att kartlägga barnens "genuina" eller "oreflekterade" tankar.Vi som gick lärarutbildningen då, upplevde ofta att man absolut inte fick rikta någon som helst kritik under seminarier där litteraturen skulle diskuteras. Min kurskamrat blev näst intill utskälld av Ulla Runesson när hon ifrågasatte innehållet i en av böckerna. Det verkar tyvärr som Runesson fortsätter i samma spår även 20 år senare, och att lärarhögskolan i Sverige fortsätter att hålla på att föra fram människor med samma övertygelse.
Professor Ulla Runesson är fortfarande aktiv på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Hennes egen kommunikation verkar dock mest ensidig och hur det är med hennes lärande vet jag inte riktigt.
Det är en skandal att professorer kan fortsätta sin gärning utan att gå i polemik med kritiker.
Här är ett utdrag från ett av de många mejlen i frågan:
Man "indoktrinerades" med ideer som bl.a. fenomenografin som skulle användas som forskningsmetod och som även jag själv tillämpade i mitt avslutningsarbete. Jag kan idag se att jag lärde mig en hel del på det, men jag ser det definivt inte som en tillförlitlig metod. Vad jag vänder mig emot är att det överhuvudtaget ska kallas forskning. Det är ,som du säger, en fråga om hur den som intervjuar tolkar svaren. Tolkningen är och förblir subjektiv. Det är ytterst pretentiöst att tala om att kartlägga barnens "genuina" eller "oreflekterade" tankar.Vi som gick lärarutbildningen då, upplevde ofta att man absolut inte fick rikta någon som helst kritik under seminarier där litteraturen skulle diskuteras. Min kurskamrat blev näst intill utskälld av Ulla Runesson när hon ifrågasatte innehållet i en av böckerna. Det verkar tyvärr som Runesson fortsätter i samma spår även 20 år senare, och att lärarhögskolan i Sverige fortsätter att hålla på att föra fram människor med samma övertygelse.
Professor Ulla Runesson är fortfarande aktiv på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Hennes egen kommunikation verkar dock mest ensidig och hur det är med hennes lärande vet jag inte riktigt.
Ja, kritiker som du Törestad lever inte ett lätt liv. Undrar om det bara är de som pensionerats som vågar.
SvaraRaderaDet finns en "framstående" amerikansk forskare vid namn Jo Boaler vid Stanford som jag intresserat mig lite för. Sina kritiker har hon i ett offentligt brev skällt ut. Deras stora invändning har varit att hennes data har varit helt dold och det har varit omöjligt att verifiera något av det hon påstått i sin avhandling. I Sverige hade hon inte kunnat göra så men i USA har de en mycket extrem lagstiftning som skyddar information om elever oavsett vad den handlar om. Hennes avhandling hävdar att projektbaserad undervisning är bättre men det finns inte någon som helst definition av vad för slags projektbaserad undervisning hon förespråkar trots att denna förekommit i en hel uppsjö av oerhört väsensskilda varianter.
http://madidaktik.wordpress.com/2012/12/11/forskningsetik/