Nya pedagogiska idéer under lupp

Skolforskare menar mycket ofta att för skolans räkning behöver mycket speciella frågor besvaras, dvs. sådana som den akademiska forskningen inte alls ställer. Den inställningen skulle kunna diskuteras, men för stunden godtar vi den förklaringen. På skolforskningsfronten har från slutet av 1900-talet ett par nya ansatser dykt upp. Dels har från japansk tradition s.k. learning studies introducerats, dels en teori som sägs ska omsluta learning studies, nämligen variationsteorin.

I en skrift utgiven av stiftelsen SAF 2012 skriver professor Ulla Runesson från högskolan i Jonköping om dessa två nya idéer inom pedagogiken.  Hon betonar att det viktiga är att finna kunskap bakom i lärandet aktuella sammanhang, dvs, få kännedom om faktorer som går att generalisera till andra lärosituationer bortom själv forskningssituationen. Inom learning studies försöker man isolera de kritiska aspekter som är nödvändiga för att lärande ska kunna ske i en viss undervisningssituation.  Det som står i centrum för lärande kallas för lärandeobjektet. Man skiljer mellan det avsedda lärandeobjektet, det iscensatta lärandeobjektet och det levda lärandeobjektet. Dessa begrepp hänsyftar på det som avses vara föremål för lärandet, det som gestaltas i lärandesituationen i klassrummet respektive det som eleverna ska ha lärt sig. Den viktiga slutsatsen i en learning study är att man har isolerat vilka de kritiska aspekter som lett till lärande är.

Learning studies sägs kompletteras teoretiskt av den s.k. variationsteorin. Denna föreslår att när ett fenomen visar sig på olika, varierande sätt så blir de konstanta och kritiska aspekterna tydliga, vilket får eleven att se samband och bättre komma ihåg vad som lärs. Variation i lärandet har å ena sidan att göra med att urskilja hur samma skeende gestaltar sig i olika situationer, det vill säga meningen hålls konstant, å andra sidan gör variationen att vi uppfattar vad ett fenomen inte är, det vill säga vad som är specifikt hos fenomenet. Att erfara likheter och skillnader kan alltså ses som en viktig förutsättning för lärande. Runesson har beskrivit variationsteorin med ett par exempel. Ett rör matematik och frågan är hur många tal det finns tal finns det mellan 0,97 och 0,98) och ett annat är ett  utvidgad läsförståelseprov, där delar ska fogas samman till berättelser. Genom att isolera vilka kritiska aspekter som var avgörande för att lärande skulle komma till stånd kunde undervisningen förbättrades. Detta görs genom att lektioner videoinspelas och lärare samtalar om brister i den genomförda undervisningen. Därefter gjordes lektionen om med ny lärare och nya elever och man fann då att kunskapen lättare kunde erövras när de kritiska aspekterna betonades. Efter varje lektion blev elevernas kunskaper fastställda. Man fann också att lärare snabbt kunde lära sig undervisa genom att ta del av andra lärares erfarenheter. Det förefaller som om man fann detta vara ett uppseendeväckande resultat. Ett annat exempel är hur man ansett sig kunna visa att de kritiska aspekterna för att lära sig densitet är vikt och volym, föga förvånande. Intressant att notera är att de kunskapsbedömningar som görs efter varje videoinspelad lektion förut kallades test men i takt med tiden nu avgörs kunskapstillståndet med hjälp av samtal.

Runesson, och andra anhängare av dessa ansatser som Mona Holmqvist i Göteborg och Kristianstad, anser att dessa nya grepp kommer att förändra skolan väsentligt och framför allt få in lärarna i skolforskningen. Ny kunskap kommer nu att produceras inom skolan, i stället för av forskare och andra aktörer utanför skolan. Varför detta ska vara en fördel, utvecklas inte.

Har Runesson då påvisat något nytt i sin artikeln? Både ja och nej. Ansatserna betonar samarbete mellan lärare kring specifika lektioner, vilket bör vara något som oftare  ska förekomma i en lärande organisation. Det är också viktigt att detaljstudera lektionerna för att finna kritiskas aspekter under läroprocessen. Men frågan är om inte Runesson har överskattat teorins förmåga att förbättra lärandet. Att tro sig hitta de absolut avgörande aspekter kan ju faktiskt bidra till att andra förbigås eller försummas. Det viktigast för Runesson är uppenbarligen att lärande ska äga rum på kort sikt. Man kan också hävda att det Runesson framför som nyheter redan är känt från inlärningspsykologin som en plötslig insikt, då man plötsligt ser problemet från ett nytt håll. Heureka, utropade ju Arkimedes, när han insett en ”kritisk aspekt”. En annan fråga värd att diskutera är om kännedomen om de kritiska aspekterna i en viss lärandesituation kan generaliseras till andra tillfällen. Jag tillhör tvivlarna.

Diskussionen bakom learning studies är nog otadlig. När det gäller variationsteorin blir invändningarna fler. Den första  invändningen är om det verkligen är en teori. Jag skulle vilja säga att det snarare utgör en instruktionsbok om hur lärandeprocesser skulle kunna gå till. Forskarna som ligger bakom dessa nya grepp inom pedagogiken betonar som en viktig aspekt att lärarna har börjat tala med varandra om didaktiska frågor. Det var då sannerligen på tiden!

Teorierna som presenteras här har prövats under vetenskapligt anspråkslösa omständigheter. En statistisk uppställning från skolor i Partille kommun avslöjar bara författarens ringa förtrogenhet med kvantitativa metoder då hon använder procentvärden för tal väl under 100.