Nurmi Hansson, B. (2011). Mellan vanmakt och missnöje. Om lärares ilska i utrymmet mellan vanmakt och missnöje. Didaktisk tidskrift, Vol 20, No 1. S. 63 – 68. Jönköping: Jönköping University Press.
I Skolporten.se har Bo Nurmi Hansson publicerat en artikel om lärares ilska, missnöje och vanmakt i klassrummet. Nurmi tar upp ett viktigt problem och söker analysera skälen till att konflikter mellan lärare och elever uppstår. Han menar att lärares aggressiva reaktioner på elevers uppträdande nog inte bara har att göra med disciplinproblem. Han vill se vanmakten i ett vidare perspektiv och anser att den bakomliggande orsaken måste vara mer komplicerad än de närliggande beteendemässiga problemen.
I ett illustrerande exempel återger Nurmi en episod från ett klassrum där ilskan trappas upp mellan läraren och elever. Upplösningen är inte tillfredsställande för någon part.
Nurmi noterar då att läraren använder ilskan instrumentellt, som maktmedel för att få sin vilja igenom.
Nurmi vill i stället se återkommande ilska gentemot elever som ett tecken på missnöje med ”en djupt rotad känsla av maktlöshet inom den egna organisationen”. Lärare bli mer och mer ifrågasatta, menar författaren, men deras arbetssituation sätts aldrig i samband med klassrumskonflikterna. Detta ifrågasättande från omvärldens sida kommer från ”det politiska förändringsarbete som pågått de senaste femton åren och som lett till en rad åtgärder som minskat lärarens handlingsutrymme, i syfte att göra gruppen mer lättstyrd”. Dessutom upplever lärarna mer krav och mer styrning. I stället för att få mer makt förväntas lärarna kontrollera eleverna. Allt detta ger upphov till vanmakt, missnöje och ilska.
För att råda bot på detta menar Nurmi att lärare och elever borde bilda allianser. En öppen dialog bör skapas mellan lärare och elev. En viktig sak blir här ”att få lärare att ifrågasätta lärare- och elevrollens funktion, och tillsammans utforma interaktionen… för att tillsammans med eleverna göra något som dessa upplever som meningsfullt”.
Detta skulle enligt Nurmi vara en väg ur ”spänningsfältet mellan elev och skola – mellan vanmakt och missnöje.”
Bo Nurmis lösning på problem mellan lärare och elever låter som en utopi, och ska nog ses som sådan. Det är ju inget fel i sig på utopier, men det hade varit fint att få åtminstone en fingervisning hur dessa ska skapas. Hur allianserna ska bildas framgår inte alls, och säkert finns det inget enkelt recept på tillvägagångssättet. Trots att området rör ett så beforskat område som ilska och vanmakt använder sig Nurmi av få utländska referenser, vilket är en svaghet. Någon diskussion om det omfattande området attributionsteori ges inte. Inom detta område diskuteras mycket ingående hur människor upplever och berättar om anledningarna till vad de gör och hur de mår. I stället hänvisas till en svensk forskare som uppenbarligen rört sig i utmarkerna av området.
Den stora nackdelen med Nurmis artikel är att han får de resultat han förmodligen önskar. Lärares vanmakt och ilska i klassrummet har egentligen mest att göra med deras arbetssituation, menar han. Hans egen forskning styrker på intet sätt detta. Bron mellan lärarnas ilskna reaktioner på elevers bråk och vanmakt inför den utsatta arbetssituationen finns det inte ett spår av i Nurmis artikel.
Lärarna ska forska, heter det ju. Den här typen av forskning skulle kunna peka på viktiga orsakssamband, men då måste den samtidigt ge belägg för de slutsatser som dras. Annars bli det hela till vacker skenforskning, som inte egentligen på allvar kan åberopas av någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar