Inte ledarskap nu igen!

-->

Ledarskapsforskningen är inne i en rejäl återvändsgränd. Man laborerar med ledarskap men med många olika beteckningar. Ofta blir det rundgång i argumenteringen, vilket är en vanlig fallgrop i studier kring ledarskap och arbetsmiljö. En kandidatuppsats ur mängden från Linneuniversitetet exemplifierar detta perfekt. Ingela Pettersson  har skrivit en uppsats på 15 högskolepoäng, kallad Den goda arbetsplatsen: ledarskap ur ett hälsoperspektiv (2013).

Pettersson utgår från den kände forskaren Antonovskys KASAM-modell, vilket innebär att individers Känsla Av SAMmanhang anses som viktigast för var på skalan mellan sjuk och frisk man hamnar. Hög poäng på en KASAM-skala innebär en hög känsla av sammanhang i

(arbets-)livet; man anser det begripligt, hanterbart och meningsfullt. Pettersson intervjuar på välkänt manér sju ledare och gör det med den vanliga övertron på intervjuers effektivitet. Hon anser sig dessutom kunna tolka kroppsspråket under intervjun, vilket måste anses som en omöjlig och närmast ovetenskaplig uppgift.

Resultatet blir det förväntade. Grundat på ledarnas intervjusvar dras slutsatsen att de anställda som har en stark känsla av sammanhang tål påfrestningar i arbetet bättre än de som hamnar lågt på KASAM-skalan. Petterson finner också att ett gott ledarskap är mer hälsobefrämjande än ett dåligt. Medarbetarna bör också ges meningsfullhet och delaktighet i arbetet.

En fråga inställer sig omedelbart. Kunde man vänta sig ett annat resultat?  Om man tänker efter så blir svaret nej. Pettersson är inte den skyldiga här i sammanhanget. Nej, det är ledarskapsforskningen som har gått i stå på så sätt att självklara resultat produceras på löpande band. Det är väl klart att en individ som anser livet begripligt, hanterbart och meningsfullt klarar svårigheter lättare än en som inte anser det. Sådan här cirkulär bevisföring är alltför ofta förekommande inom beteendevetenskaperna. Exempel: Orsaken till att den där pojken slåss är att han har en hög grad av aggressivitet.

Ytterligare forskning behövs sägs det ofta i slutet av artiklar och uppsatser. Så även här. Frågan är om det är det som behövs. Nej, förutom svagheterna i nutida ledarskapsforskning så pekar mycket på att även uppsatsskrivandet ute på högskolorna har kommit in i en slags kreativitetskris. Den metod som nästan jämt används är den kvalitativa intervjun med få informanter. Detta gör att inga mer generella resultat kan dras, men sådant glöms lätt bort när man ska ut och hålla föredrag kring sina fynd. Då beskrivs allt ofta som dagsens sanning. 

När ledarskap och uppsatsskrivande möts blir det således en ordentlig krock.