Kan man lita på konsulter?

 Konsulter och coacher finns inom alla branscher. Ofta har de en dålig utbildningbakgrund inom det gebit de arbetar, men ibland kan titlar och positioner leda oss vilse. Om någon presenterar sig som, och är, leg psykolog och leg psykoterapeut så förväntas man sig mer än grunda kunskaper i psykologi. Man antar också att denna bakgrund garanterar att man inte får sig felaktiga kunskaper till livs. Men efter att ha tittat på några konsultföretag i organisationsbranschen så blir jag betänksam

 Wenells heter ett av de stora konsultföretagen. I videon (se nedan i länk) talar en av de anställda, psykolog och terapeut, om kognitiv dissonans, ett välkänt begrepp inom socialpsykologin. Begreppet innebär att det finns en obalans mellan vad en människa gör och vad hon anser/känner (lite förenklat) och kan leda till attitydförändringar.

I videon talar psykologen om kriser och menar att kognitiv dissonans är den förvirring som uppstår i en konflikt eller kris. Vidare menar han att under stress så slås väl inarbetade handlingsstrategier ut. Båda dessa påståenden är falska. Vad kognitiv dissonans är har jag redan kort beskrivit och under stress är det just de överinlärda reaktionerna som människor tar till, vilket inte alltid är till gagn för dem.

Wenells 

Hur kan detta komma sig? Jo, kliniska psykologer har inte samma gedigna utbildning i normalitetens psykologi som man skulle kunna vänta sig. Socialpsykologi är t.ex. inte en så stor del av psykologerna utbildning. Som i andra sammanhang vinner en felaktig uppfattning av ett yrkes kompetens spridning och av många skäl vill ju inte så många motarbeta denna förvrängda syn.

Varför är lärare bara pedagoger?

 

Nya forskarskolor för lärare startas i hela landet. Koncentrationen på pedagogik och didaktik är där mycket stor. På vissa utbildningar kan man bli licentiat utan att läsa någon metod och statistik alls. Inte heller ingår kunskaper i mellanmänskliga relationer och konfliktteori i kursplanerna.

Jag tror att denna inriktning när det gäller utbildningen av blivande lärare är missriktad och visar på en olycklig slagsida. Lärarnas undervisning äger alltid rum i en mellanmänsklig kontext och lärandeprocessen är därmed sammanvävd med relationer till elever, kolleger och föräldrar, men insikter om dessa viktiga interaktioner saknas i lärarnas verktygslåda. I den brittiska tv-serien Den övervakade skolan märks det att denna obalans är upphävd. Lärarna och skolledningen lägger ner ett massivt intresse för utsatta elever och sätter tydliga gränser, men närmar sig eleverna på ett bestämt men psykologiskt riktigt sätt. Jag kan gissa att här räcker det inte med några antimobbningsdagar med många vackra ord. På denna skola har man visserligen kamratstödjare, men den verkliga energin för att snabbt upptäcka och hejda begynnande trakasserier ligger hos skolledningen och lärarna.

För framtiden skulle jag vilja se lärare som, förutom att ha djupa kunskaper i sina ämnen, även har ett psykologiskt grundat professionellt förhållningssätt till relationerna i sitt arbete. Att strikt hålla sig till det de är utbildade för, att vara pedagoger, som lärarna gärna framhåller som sin främsta uppgift, håller inte i en dynamisk skola. I den framtida skolan måste lärarna utveckla nya förmågor som underlättar inlärandet men som inte är enbart isolerade lärandeteorier.

Först när lärare är allsidigt utbildade för att klara av hela utbildningspaketet kan skolans utsatta läge börja vändas och lärarens status kommer automatiskt att stiga i allmänhetens ögon.

I en första runda skulle man kunna erbjuda lärare vidareutbildning i socialpsykologi med tillämpningar. Denna utbildning skulle kunna vara en grund för förändrad lönesättning.

Jag tror att löneökningar för lärare lättare skulle vinna stöd hos allmänheten och hos politikerna om de kopplades samman med en vettig färdighetspåbyggnad. Senare måste lärarutbildningen naturligtvis omarbetas och moderniseras så att lärare kan bli de effektiva aktörer och ledare de bör vara i skolans framtida värld.

TV-spel och aggressivitet

 

Det debatteras mycket om sambandet mellan att spela våldsamma TV-spel och aggressivt, våldsamma beteenden nu. Forskarna är oense och jag tror mig veta varför. Både de som anser TV-spel skadliga och de som anser att de är tämligen harmlösa har nämligen rätt båda två.

Det är uppenbarligen svårt att forska på så här komplexa samband. Man kan dels välja att göra det experimentellt och kan då fånga in kortvariga effekter av att vara delaktig i våldsamma spel och det är klart att hjärtat slår snabbare och att man känner sig mer provocerad efter en tids spelande. Sådana fynd är triviala och med sådana metoder kan man visa att betraktandet av en ishockeymatch förmodligen har samma effekter.  Sedan kan man på olika sätt se på hur mycket individer är absorberade i TV-spelandet under en tid och sedan betrakta effekter av av detta på det allmänna beteendet. Då kan man finna att speciellt pojkar är speciellt sårbara och kan tyckas bli mer aggressiva efter att ha spelat TV-spel intensivt. Men resultaten är svaga och förklaringsvärdet för våldsamma TV-spel är ungefär fyra procent. Om man till detta lägger till att det är svårt att trassla ut sådan påverkan från annat som kan höra ihop med TV-speldeltagande (dåliga hemförhållanden, aggressiv personlighet, alkoholintag o.dyl.) så återstår inte mycket förklaringsvärde till TV-spelandet i sig.

De breda förklaringarna till våld i samhället är i stället alkohol och fattigdom. Frustrerade människor som lever i armod och som, drogade eller ej, protesterar mot orättvisorna och det institutionaliserade våldet är en mycket logisk följd av vår världsordning. Att i stället ge sig på TV-spel och vilja förbjuda dem är ett fint exempel på den vita medelklassvärldens förvända syn på vad som är verkliga problem här i världen.

Kunskap utan fakta?

Jag blir ofta irriterad på dem som drar fakta i smutsen. De säger att upprepandet av faktakunskaper inte är riktiga kunskaper, utan bara utantillärda mekaniska kunskaper.

Ni som tycker illa om trista fakta får en enkel uppgift nu:

Beskriv Karl XII:s tid med egna ord (faktakunskaper förbjudna!).