En riksdagsledamots syn på öppenhet och debatt

Här på nätet huserar de mest disparata figurer; politiker, journalister, kändisar och vanligt folk (vad som nu utmärker dem?). Alla har sina idéer med sina bloggar, men nästan alla hyllar de öppenhet, fri debatt och demokrati. De för fram sina åsikter i olika frågor och öppnar för kommentarer från alla och envar. När det gäller kommentarer finns det två varianter; en där läsarkommentarer kommer in direkt, och en där de först granskas och sedan, efter vederbörlig kontroll av några okända aspekter, behagas släppas in.

En känd riksdagskvinna, fd ledarskribent på Svenska Dagbladet och numera moderat rikspolitiker har sin egen syn på öppenhet. I några omgångar har jag ställt frågor till henne i kommentarsfältet. Efter några dagars väntan har kommentarer tagits bort utan vidare spisning. Det sista exemplet är mycket typiskt. Riksdagsmoderaten ivrar för ett avskaffande eller en förändring av nämnemannainstitutet. Hon anser att rättsväsendet skadas av nämndemannasystemet:

http://www.mariaabrahamsson.nu/index.php/2011/07/27/sa-var-det-namndemannasystemet-igen/

Jag svarade då att det inte var någon garanti för rättsväsendet att jurister enbart bestämde; att en jur. kand och erfarenhet från domstolsarbete inte garanterar att man är fördomsfri och att därför lekmannainflytande behövs. Jag frågade till sist hur det kunde komma sig att lekmannainflytande accepterades i riksdagen, där ledamöter röstar och bestämmer i frågor där de inte har någon ämneskompetens.

Inget svar. Sedan togs kommentaren bort och blev inte publicerad.

Nu vet inte jag hur detta ska tolkas. Någon som vet?

Faran med politiskt korrekta åsikter

Demokrati är förmodligen den bästa styrelseformen mänskligheten har funderat ut. Därför hyllas demokratin som om den vore ofelbar och begreppet får står för allt positivt som finns. Fråga uppkommer då hur terrorister som Anders Breivik kan födas och växa upp i en typisk västerländsk demokrati. Hans terrordåd 22 juli 2011 anses vara ett angrepp på demokratin och politiker tävlar nu om att lova ”mer demokrati och öppenhet”. På politikers alltför vanliga vis går de inte närmare in på hur denna utökning av det demokratiska livet ska gå till. Sällan talas det om att demokratin är begränsad till den politiska sfären och att i den stora ekonomiska sektorn fortfarande pengar betyder grad av inflytande, som på den mycket gamla riksdagens tid.

Trots att demokratin anses stå över andra styrelseformer så anser man sig uppenbarligen mycket sårbar. Terroristen från Norge tystas i under domstolsförhandlingarna, media anklagas för att ha spritt hans politiska manifest alltför frikostigt. Slutsatsen måste vara att demokratins anhängare så lätt fångas av antidemokratiska strömningar att de måste skyddas. Detta har i många demokratiska stater lett till att visa åsikter har börjat anses som politiskt inkorrekta; de bör inte yttras. Någon offentlig censur är det ju inte frågan om (inte i en demokrati, inte!) utan det är snarare en av statsmakterna sanktionerad våt filt som läggs över obehagliga synpunkter som bl.a. har med invandrarfrågor, genusperspektiv och vårt ekonomiska system att göra. De som framför dessa oönskade synpunkter sätts nästan i en slags karantän och ges sällan ett korrekt och argumentativt svar på sina propåer i media. Ofta kan därför dessa åsikter endast uttryckas fullt ut i de s.k. social medierna, vilka sedan i ett underligt cirkelresonemang förklaras som upprinnelsen till dessa åsikter.

Det kan vara en delförklaring till varför Anders Breivik valde att arbeta underjordiskt i stället för öppet. I avsaknad av kanaler till demokratins megafoner var han tvungen att hålla till i avskildhet. Vi vet inte hur denna isolering bidrog till att han också fjärmade sig mentalt från samhället, men den kan inte ha hjälpt honom i alla fall. Det våldsdåd han sedan begick är oförsvarligt, men kanske står det något mer i förklarat ljus om man tar hänsyn till det skumraskmörker han hade förpassats till.

När man nu talar om mer demokrati och öppenhet kanske detta skulle gälla de annars pestförklarade åsikter som demokrater på något sätt lyckas förklara som oönskade, samtidigt som de ljudligt hyllar det öppna samhället med åsiktsfrihet.

Vanvettet i Norge och yttrandefriheten

Världen är återigen uppdelad, nu i religiöst-politiska delar. Mot en västlig, kristen värld står en muslimsk värld, med sina värderingar och vanor. Både kristna av olika schatteringar och muslimer med olika inriktningar placeras behändigt i två distinkta grupper i enlighet med människors vanliga och medfödda längtan att förenkla sin omvärld. Inom västvärlden sker också alltfler gruppindelningar där varje grupp, grundad på religion, politisk uppfattning, etnicitet, sexuell läggning etc. ivrigt slår vakt om de egna ideologiska och ekonomiska intressena. Många människor fångas i sin jakt efter en mening med sitt liv av någon inriktning och lär sig att skydda denna identitet med hull och hår och varje yttring som går gruppen emot ses som en kränkning.

I Norge fångas en ung man av extremt nationalistiska tankegångar och ser sitt liv som meningsfullt bara i ljuset av kamp för dessa värderingar. Kanske ensam och socialt isolerad lever han upp i sin kamp för det han anser vara riktigt. På nätet finslipas hans åsikter i ordens kamp med och mot andras idéströmningar, och allt djupare sjunken i sin högerextremism ser han alla tankar som går honom emot som fientliga och personligen kränkande.

Många i väst anser att deras demokrati är överlägsen andra styrelseformer i världen. De hyllar yttrandefriheten för alla, som visserligen är begränsad till dem med resurser, men ändå tillräckligt stor för att kunna experimentera med. Så för att pröva och leka med yttrandefriheten kränker man medvetet den muslimska världen i konstverk, förmodligen för att vinna uppmärksamhet för just sin konst. Man ger sig alltså på en föraktad part utanför den egna kulturkretsen för att visa hur högt i tak det är inom den egna kulturen. När detta väcker vrede tar man det som intäkt för att den muslimska världen inte har samma höga ideal vad gäller friheten att uttrycka sig som vi i väst.

Detta spel, som ytterst är bestämt av marknadsekonomiska krafter i väst, hyllas mangrant av media i väst, som till och med tycker att förfarandet är modigt och ett tecken på västs överlägsenhet. Förståelsen för en annan kulturvärlds djupare syn på liv och religion är som bortblåst, trots att man officiellt hyllar mångfald och en relativistisk kultursyn.

Den europeiske konstnären och den norske terroristen är båda offer för ett vi-dom-tänkande som vi i vanliga fall tar avstånd från. Men ibland försvinner vår förståelse tillsammans med en orgie i honnörsord som demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet. Men även i väst bryter vi mot våra ideal om förståelse; ledordet blir i stället kränkning. Kränkning är varje försök inom vår västliga värld att tala illa om grupper inom vår egen kulturkrets, medan att i bild håna andra kulturer då är ett tecken på att var och en har sin frihet att säga det den vill.

Mindfulness - ett knepigt begrepp

Ellen Langer införde begreppet ”mindfulness” i den psykologiska forskningen. Hon avsåg med begreppet den aktiva, kritiska människan som medvetet och kontrollerat observerade omvärlden och befann sig i nuet. Hon skrev bl.a. om begreppet att….

”….it’s trying to put your thoughts into some sort of context — in the moment you’re doing something. It’s a pragmatic world view, and while not a satisfactory explanation or technique for every situation, it is one that can bring you to become more connected not only with yourself, but with those and the world around you.”

Motsatsen skulle då vara när vi agerar med hjälp av autopiloten, automatiserat och utan ansträngning. Vi hör ofta inte sådana ljud som finns omkring oss och som är naturliga för oss och när vi kan köra bil och vet vägen till målet, så har vi ibland svårt att veta vilken väg vi tog. Då har vi levt automatiserat och oreflekterat. Denna automatiserade mottagning av information pågår jämt. Motsatsen till detta automatiserade sätt är det kontrollerade sättet att ta in information; när vi skärper sinnena och koncentrerar oss på något specifikt. Detta sätt är ansträngande rent kognitivt och uppmärksamheten avtar efter ett tag och vi går ner i det vanliga automatiska avslappnade bearbetandet av information igen.

Ett möjligt problem med mindfulness-begreppet är att man menar att just en koncentration på här-och nu på flera sätt skulle leda till positiva resultat för människan. Det skulle göra beslutsfattandet bättre, minska stress, få oss att bli ett med miljön och göra att vi får tillgång till vår kreativitet och intuition. Men nyss nämnde jag ju att automatiskt intag av information är lättsam och pågår jämt. Den kontrollerade är däremot besvärlig och ansträngande. Ändå menar Langer och mindfulness-anhängarna att ”närvaro i nuet” minskar felslut och gör att människor fungerar bättre och känner sig mindre stressade. Hur går det ihop?

Det går inte alls ihop. När mindfulness-förspråkarna vill att att vi ska fokusera på nuet menar man nog att vi ska sjunka in i en företeelse eller ett ord så djupt att vår koncentration helt upplöses och vi går ner i ett automatiskt fungerande. Så säger de inte men så måste det bli. Det automatiserade tillståndet ligger nära ett hypnotiskt tillstånd, som ju är kopplat till avspänning. Så när mindfulness-terapeuten uppmanar en att vara uppmärksam här och nu, uppmuntras i själva verket individen att avlägsna sigfrån det dagliga livet in i det dunkla icke-reflekterande liv vi oftast lever i.

Ellen Langer själv är tämligen främmande till den användning mindfulness-begreppet fått främst inom zenbuddistiska sammanhang. Det som kan vara sant med mindfulness-begreppet är att när lite oftare än nu borde tänka medvetet och koncentrerat på vad vi gjort när autopiloten varit på och då kanske försöka oss på att tänka om i bättre vanor för oss själva och andra. Men det är under det automatiserade delen av livet som vi lättast har tillgång till intuition och tyst kunskap. Faktiska beslut fattas nog bäst om både tyst kunskap och genomtänkta alternativ samspelar.

Äganderätt + demokrati = toppen?

 (Reviderad)

Hörde nyss i radion någon säga att äganderätten är ett fundament i vår demokrati.

Jag förstår inte bara hur.

Hjörne äger 74% av  Stampen, där bl.a. Göteborgsposten ingår, och en mängd andra tidningar.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Stampen_%28f%C3%B6retagsgrupp%29
Hur gynnar det Sveriges demokrati?

Juholts mustasch och Johanssons röda läppar

Vi går ständigt omkring och observerar andra människor mer eller mindre utstuderat. I och med att vi gör det tilldelar vi dem mentala egenskaper och förutsättningar, tyvärr ofta baserade på mycket ytliga  karakteristika. Människor som liknar varandra i något avseende förs till samma gruppering. Det är sådana här sociala kategoriseringar som skapar grunden till vi-dom-tänkande, främlingshat och mobbning: ”Vi är bättre är dom”. Ett gott och beklagansvärt exempel är hudfärg. Ett annat är yttre tecken på vilken religion man tillhör. Det går att räkna in astrologin här; när man är född bestämmer hur man är. Alla som föds under samma stjärntecken är likadana i många avseenden. Den här typen av särtänkande brukar de flesta individer ta avstånd från. Politiker, som ofta är vana att ordrikt bre ut sig, brukar gärna tala om mångfald, att alla ska med och ska behandlas lika oberoende av ras, religion och andra ytliga tecken på någon form av grupptillhörighet.

Vi är alla för ett icke utpekande samhälle i teorin. Men i praktiken är det lätt att förfalla till förutfattade meningar om saker och ting. Även politiker är människor (kanske mer än de flesta) och härförleden upplät Ylva Johansson sin röst och sade att Juholts mustasch var en manlig maktsymbol.

Ylva Johansson sade det. Med rödmålade läppar och urringning.

Demokratin i Sverige diskuteras inte i Almedalen

Sverige är ett kungarike, en monarki. Konungen är statschef och sägs ofta sålunda var en samlande symbol för Sverige. Att symbolisera något är att representera eller stå för något annat, på så sätt som en viss bokstav kan representera ett visst ljud, eller en klubb av sin akronym, AIK. Det finns många symboler för Sverige, men ofta nämns då inte kungen. Man kan undra varför?

http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Symbols_of_Sweden

Jag tycker det är felaktigt på flera sätt att kalla kungen en symbol för landet Sverige Kungen kan på intet sätt anses stå för det Sverige i dag är. Det kungen är representant för är det gamla, hierarkiska fåmansväldet, där man skulle frukta Gud och konungen i oviss ordning. I vår tid är hierarkierna på väg att plattas ut och kungen representerar därmed möjligen ett förgånget

skede i Sveriges historia. Vissa individer, även i hög samhällsställning, fortsätter hävda att kungen är denna samlande symbol, men man torde då närmast syfta på den egna priviligierade gruppen, som nu är den grupp i Sverige som offentligt mest ivrar för denna föråldrade inrättning. Man skulle kunna säga att de offentliga kungaivrarna utgörs av ett elitistiskt särintresse inom landet. Men vad vinner då dessa grupper på att monarkin bibehålls i landet?

Det är flera fördelar för nämnda elit att hålla kvar vid monarken som statschef. Det kvarhåller människors tänkande i hierarkiska banor; det finns en samlande symbol för det gamla tänkandet i eliter/överordnade och underordnade. Denna fråga är nämligen en av knäckfrågorna för en demokratisering av landet. Det är tänkandet i hierarkiska banor som förlångsammar ett progressivt tänkande om demokratiseringar av vårt i långa stycken odemokratiska samhälle. Inom den ekonomiska sektorn härskar ju, trots allt, fortfarande

pengarna, förmögenheten, börd och personliga förbindelser som den förnämsta inflytandefaktorn. Den samhällssyn som genomsyrar detta segment av samhället ligger nära det som kungamakten står för. Monarkins elittänkande kan också sägas inspirera till annat hierarkiskt tänkande i vårt land. Särskilt kvälls- och veckopressen har ingått en kommersiell

fusion med andra media för att framhäva vissa människor som värda mer respekt och uppmärksamhet än andra. Vi har de s.k. kändisarna som genom sin blotta existens, och efter att ha varit exponerade främst i TV, behandlas som en slags elit i samhället. På kändisarnas fester samlas gamla och av media nyutnämnda kändisar och umgås i en slags upphöjdhet som indirekt hyllas av tidningarna, vilket ger fler tittare till tv-programmen, vilket ger fler läsare och så vidare. Ekonomin gynnar de redan rika ägarna av medierna och karriären hos medieanställda, som snart blir en del av denna elit. Till denna nya sammansmälta elit räknas både sådana människor som presterat något för sina medmänniskor och sådana som enbart är kända för att de är kända. Kungen har inte presterat något mer än att bli född i en viss familj men tillhör ändå rikets elit. Parallellerna är uppenbara.

Det sägs att skolan ska inspirera det uppväxande släktet till demokratiskt tänkande. Med tanke på hur samhället är organiserat och med de inbyggda motsättningarna mellan demokratiskt synsätt och odemokratiska vanor lär det bli svårt för skolan, som ju är en del av detta samhälle, att lyckas med den uppgiften.

Den demokratiska kampen är svår eftersom starka krafter, som själva anser sig demokratiska, kraftfullt med sitt liv och sina preferenser står hindrande i vägen. Dessa krafter utgörs av en ohelig allians av ”sanna” eliter och uppkomlingar, som har ett intresse; att se till att tänkande i över- och underordning bibehålls. Och för dem är kungen en lysande symbol.

Bloggvärlden - inte bara en spegling av omvärlden

I bloggarnas värld diskuteras det livligt, ibland mycket livligt. Precis som i den verkliga världen så har människor olika uppfattnngar om vad bloggandet innebär. Somliga anser att ens egen blogg är en fästning där man varje dag kan skjuta upp illustra små raketer för att sedan kunna få följsamma kommentarer och smekande lovord. Andra är mindre inriktade på att stå på scenen och bli belysta utan vill i stället ha en diskussion till stånd. Vill att åsikter ska korsas. Dessa egendomliga figurer upplevs ibland som fientliga och som tjuvar som lägger beslag på utrymme från den upphöjda bloggarens vackra byggnad. Man kan då stänga av den upplevt aggressiva intränglingen eller halvt om halvt bemöta honom eller henne med nya regler för hur bloggandet får och ska se ut. Det är inte ovanligt att dessa senare bloggare i andra sammanhang talar sig varma för demokrati och yttrandefrihet. Det blir något som liknar (NIMBY = not in my backyard) omkring det hela; gärna för mig mig främmande tyckanden och åsikter men inte på min gräsmatta.

Det är ju väl känt att människor med bestämda åsikter politiskt, privat gärna avviker från även omhuldade principer; "för den här gången", men här blir det så uppenbart.

Bloggvärlden är inte en spegling av omvärlden - blogglandet är som världen.