I många samhällen finns det flera språk. Inte sällan består de olika språkgrupperna av kulturellt sett skilda individer. Ofta uppstår motsättningar mellan olika grupperingar. Skilda språk bidrar då lätt till motsättningarna. Vi kan se det i Finland, där svensktalande och finsktalande står emot varandra i vissa frågor och i Belgien, där språkfrågan håller på att splittra hela landet.
Men även i Sverige kan spänningar uppstå mellan människor enbart på grund av olika sätt att bruka språket. De finns flera sätt att använda språket, men här tänker jag skilja mellan det poetiska, blomstersmyckande språket och det mer direkt, argumenterande språket. Det poetiska språket är i sina bästa stunder formfulländat och bländande skönt med lyriska metaforer och glödande versmått. Orden behöver inte definieras utan ska bara kännas och upplevas. I sin sämsta form blir det bara ett bollande med ord som ingår i meningar som tycks sakna slut och som krusidullar sig fram mellan bokstäverna så här:
”Om vi däremot ger eleverna möjlighet att ”bli till” genom ett lärande objekt kan vi lärare lyfta aspekterna av detta lärande och hur och genom vem vi lärde. Det vill säga vi arbetar med något och lyfter fram också den sociala aspekten av hur vi lärde oss.”
eller
”Jag har alltid sökt befria eleverna från att vara fokus till förmån för att ge fokus att bli till kring. Därför undervisar jag så att mitt innehåll är tydligt och att jag själv inte överger det. Vi blir till för att vi får uppgifter att relatera till.”
Det finns människor som låter sig förföras av ord och det är ingenting felaktigt i det. Det är bara det att om man som jag i detta sammanhang är ute för att tala i en viss sak blir det lite irriterande att möta ett språk som inte låter sig fångas in. Författaren menar själv att h*n älskar ord. Det betvivlar jag inte. Men uppenbarligen måste dessa ord då antingen komma ur egen fatabur eller passa in i den exakta mall som finns uppställd sedan länge. Jag använder ett argumenterande språk i skoldebatten, men möts av dessa svårfångade eufemistiska utgjutelser. Någon kallade detta språk kärnfullt, vilket jag inte förstår. När jag då frågar vad författaren menar möts jag av total oförståelse. Antingen är den spelad eller äkta. Jag vet inte. Men uppenbarligen har h*n trott att jag på något sätt är ute efter att kränka. Jag ser sedan i ett inlägg att h*n skriver att h*n vill akta sin egen blogg för nedsmutsning och raljerande. H*n stänger helt enkelt av mig. Jag kan inte kommentera det h*n säger längre på bloggen. Mig gör det inte så mycket. Jag undrar bara hur h*n tänker. H*n som talar så vackra ord tål inte lite skräp på kavajen. H*n som talar om förståelse vill inte förstå utan utesluter. Kan detta sätt att förhålla sig till andra verkligen bara gälla på bloggen?
Språk mot språk. Då gäller det att förstå utan tolk.
