VAD ÄR DÅ MOBBNING?

Det jag saknar i diskussionen om mobbning är idéer om varför den egentligen förekommer. Jag tror att det är svårt att bekämpa något vars uppkomstmekanismer man är okunnig om.

För mig är förakt och avståndstagande mellan människor och grupper av människor något i grunden mycket mänskligt. Låt mig då först snabbt säga att vi inte därför ska acceptera det.

Mobbning och fördomar hör ihop. Båda har att göra med den djupt mänskliga principen att snabbt kategorisera någon eller något som vänligt, ofarligt eller hotfullt, farligt. Denna sållning av intryck utifrån sker blixtsnabbt, och grundar sig på ofta till synes slumpmässiga yttre detaljer på t.ex. människor. Man skyr det avvikande, det som inte känns hemtamt.

Från början i vår historia gällde det naturligtvis att snabbt avgöra om någon var vän eller fiende eller om någon tillhörde den egna gruppen eller ej. Detta skapade en sammanhållning inom grupperna, som för att höja sin egen självkänsla ofta dessutom ansåg sig bättre än andra, liknande grupper.

Det är detta förhållningssätt som lever kvar än i dag. Nu kategoriserar vi snarast människor ganska snabbt som kanske ´möjliga´ eller ´omöjliga´ att umgås med, att leka med eller inte, att jobba tillsammans med eller inte osv. Detta brukar kallas social kategorisering.

Detta sätt att blixtsnabbt placera personer i fack har vi med oss hela livet. Det gör att grupp ofta ställs mot grupp, nuförtiden inte sällan i ”kränkningsärenden” hos DO.

Mobbning blir ett specialfall av social kategorisering. Här har en enstaka elev eller anställd (vuxna mobbas också!) av någon ofta oklar anledning blivit utsedd till hackkyckling och placerad i ett töntfack. Några ledande, okänsliga klasskamrater börjar håna, härma och trakassera honom eller henne. En stor del av klasskamraterna hänger med, kanske för att själva slippa bli mobbade. Sedan är scenen klar. Mobbandet blir närmast automatiserat och omedvetet. Så fort den mobbade eleven kommer på tal eller syns kommer glåporden eller slagen som ett brev på posten.

Det kan tyckas som pessimistiskt att mena att detta är den mänskliga naturen. Men jag skriver så för att förklara att det hjälper föga att börja med välmenande informationsprogram. De kan, visar forskningen, i stället göra problemet etter värre. När mobbning kommer upp på skolans program kommer begreppet nämligen högt upp på tillgänglighetslistan i hjärnan hos alla och just mobbning kan vara det som en sysslolös elev då tar till. Så lättpåverkade är vi faktiskt. (se inlägget Marknadsföring, attityder och grundmålning på denna blogg).

Hur råder man då bot på problemet? Den enda vägen är genom att göra skolor så mobbningsfria som möjligt. Man får försöka utrota beteenden av trakasserande art. Det är nämligen så att attityder ändrar man bäst med beteendeförändringar; en gammal sanning inom psykologin. Då gäller nolltolerans och ett vaket förhållningssätt från de vuxna i skolan,
utan något större inflytande från elevhåll.