Det diskuteras mycket om mobbning och kränkning i det här landet. Frågan är om det är bra. Vi har fått en kränkningskultur där det som på minsta sätt kan upplevas kränkande innefattar även sådant som är småelakt, ironiskt och skämtsamt. Det är individerna själva som avgör när de är kränkta och när svar ska ges på enkäter kan man nog alltid hitta någon episod man varit med om och som då räknas in undersökningsresultatet. Frågorna i undersökningarna är dessutom ofta ledande och förutsätter att den som svarar har blivit kränkt.
Mobbning kan inte förebyggas med informationsinsatser eller genom kartläggning med enkäter. Just information har den bieffekten att den i sinnet aktualiserar just det problem som man tänker arbeta mot. Det som är aktuellt för oss styr i högre grad än vi anar våra handlingar. Om mobbning kommer "högst upp" i vårt medvetande kan det utgöra en grogrund för mobbning, enligt en mängd psykologisk forskning (s.k. priming-effekter). Det som bör göras utan allt för mycket ståhej är att förbereda lärarna på att vara vaksamma och ingripa vid första tecken på misstanke om mobbning.
Förmodligen kommer kränkningar och mobbningsbeteenden alltid att förekomma. Det låter trist men vi måste ju vara realistiska. I den mänskliga naturen är det inbyggt sedan länge att kategorisera människor i enkla grupperingar: sådana som är töntiga, svarta, de som inte kan svara för sig, de tuffa och de övriga osv. Den enklaste kategoriseringen är vän-fiende och uppkommer snabbt i gruppkonflikter, ofta i större skala. Det är viktigt att ha socialpsykologiska kunskaper när man arbetar med mobbning, Alltför välmenande insatser kan slå helt fel. För de elever som är drivande bakom mobbningen (brukar vara några få) är prognosen för framtiden ganska dyster. De är de oempatiska och aggressiva människorna som vi senare får besvär med i samhället. De flesta som mobbar hänger bara på de få ledarna dels för att själva slippa bli mobbade, dels för att de av grupptrycket blir upphetsade och gör vad de annars inte skulle göra. De är inte i riskzonen för framtiden.
Informationsinsatser, kartläggning och enkäter innefattas i själva förberedelsen inför lärarnas agerande (och de utgör ett bra informativt redskap), men det fordras även en omedelbarhet (att reagera initialt) och detta kan inte läras ut via datainsamling utan snarare med konkreta tillämpade konflikthanteringsmetoder. Sådana specifika moment borde vara ett obligatorium på både lärarhögskolans och universitetets lärarprogram.
SvaraRaderaSocialpsykologi är tveklöst ett annat bra deskriptivt kunskapsredskap, men man ska inte stå alldeles för medkännande mot dessa former av determinism som vill att: Om A= oempatiska och aggressiva individer så B=samhällsbesvärliga senare i livet eller om A= passivt mobbningsdeltagande så B= ingen samhällsrisk.
Den person som mobbas är säkerligen det mest distinkta offer (fenomenologiskt sett), men jag undrar om inte mobbaren kommer på andra plats i offerskalan. Detta med utgångspunkt i att:
• Det krävs en ”åskådarpublik” som en förutsättning för mobbarens agerande
• ”Åskådarna” projicera sina egna förväntningar på mobbarens handling
• Mobbaren justerar sitt beteende i enlighet med åskådarens förväntningar
På detta sätt kan det uppstå både en projektiv identifikation och en självuppfyllande profetia som driver fram mobbaren (som offer) att fortsätta med sitt destruktiva beteende.
Slutligen vill jag rikta mitt fokus mot de små ”halvoskyldiga” mobbningshängare. Medan mobbaren utgör ett öppet kort som kan diagnostiseras, identifieras och i bästa fall omhändertas via specifika åtgärder, utgör denna ”hängargruppen” en minst lika stor fara om inte större. Denna ”åskådarpublik” kommer att välja ut sin ”huvudspelare” och försörja honom med makt genom sin likgiltighet (gentemot offret) och acceptans. De kommer dessutom att slippa fånga uppmärksamheten, eftersom de inte tillhör "riskzonen".
Jag tvivlar på att de värsta atrociteter som har begåtts på jorden är ett resultat av ”påtvingade processer” och jag blir mer och mer övertygad om att de är ett utfall av frivilliga acceptanser…
konstantin meleounis
SvaraRaderaKonstantin!
De du kallar hängargruppen är vi övriga. Så du har delvis rätt.
Forskningen visar att mobbning kan äga rum i det tysta, varför din argumentering om åskådare delvis faller.
Den sista meningen kan inte vara din åsikt, hoppas jag. Du förstår implikationerna av din idé?
Bertil!
SvaraRaderaJag använder begreppet ”hängargruppen” med utgångspunkt i ditt eget resonemang kring dem som ”hänger”. Du skriver att:
”De flesta som mobbar hänger bara på de få ledarna dels för att själva slippa bli mobbade, dels för att de av grupptrycket blir upphetsade och gör vad de annars inte skulle göra”.
Som du ser, ditt påstående avser en specifik grupp och inte ”oss alla”.
Vad gäller begreppet ”mobbning” finns det en mångfald av olika definitioner att tillgå och på senare tiden förekommer (mestadels inom media) någon form av upplevelse av ”tyst mobbning” som involverar flera parametrar av härskarteknikers konnotation. Det finns dock en gemensam nämnare för alla dessa definitioner, nämligen att mobbning innefattar en förövaraktör, ett offer och en handling. Om du menar att denna handling kan ske i det tysta, så är detta korrekt och redan påpekat av mig (acceptansgruppen kan vara helt tyst och likgiltig). I fall du menar att mobbaren kan generera en mobbningsakt på ett tyst sätt, så är detta inte uteslutet men det fordrar fortfarande att man handlar. Kruxet är att en handling kräver aktörens självmedvetenhet, liksom offrets mottagande även om den utförs i det tysta. Vare sig en aktör, ett offer eller en handling undermineras på grund av att mobbningen sker i det tysta, de komponenterna som utgör mobbningens natur är konstanta.
Beträffande sista meningen, vet jag inte riktigt hur du har tolkat mitt tvivel (ej fullständigt utformad åsikt), men jag kan enbart försöka att göra detta ännu mer explicit för din egen upplysning.
Frågan handlar om det vore möjligt för förövarna att tvinga sig på sina offer utan de ”passiva åskådarnas” acceptans. Hypotesen ska alltså icke blandas ihop med en del pseudosociologiska framställningar som menar att offer bär lika mycket ansvar som förövaren eller äger lika mycket makt som förövaren (denna parapsykologi har vi passerat).
Min hypotes bygger på min starka övertygelse om att människan äger en så stark och autonom fri vilja som är tillräcklig för att tvinga oss (via förnuftet)att inte skaka av vårt eget ansvar. Konsekvensen blir att en acceptans ”väljs” istället för att den bara uppstår. Och när alla dessa ”fria acceptanser” (tysta åskådare) omvandlas till distinkta reaktioner blir det betydligt svårare för en mobbare att agera i en åskådarplattform och kommer att dömas till, låt oss säga, en tidig förtidspensionering…
konstantin meleounis