söndag 19 augusti 2012

Hätskhet och fördom i bloggvärlden






Att förändra människors inställning, eller attityd, i en viss fråga är svårt. Speciellt besvärligt är det om den individ man försöker övertala eller påverka är alltför involverad politiskt och därmed oftast känslomässigt i den aktuella frågan. Studier har visat att om man vill förändra någons syn på en viss företeelse så hjälper information inte speciellt mycket. Det kan vi se på alla kampanjer som bedrivs för och emot olika beteenden i vår värld som vårdslöshet i trafik, mobbning och alkoholintag bland ungdomar. Ett undantag är rökning men minskningen där beror nog mest på en mängd samverkande faktorer än på informationsinsatserna.

En attityds främsta komponent är den känslomässiga. Det finns också en kognitiv komponent men den får lätt stryka på foten när tonläget höjs eller någon fråga man har lierat sig med kommer på tapeten.

Nyligen hade jag en debatt på Helena von Schantz blogg.  Jag hade i ett annat inlägg kommit  med det lite oväntade och omkastade påståendet att det är för många kvinnor i skolan.  Enligt mitt sätt att se är det ett annat sätt att skriva att det behövs fler män i skolan. von Schantz och ett antal mest anonyma personer reagerade med hätskhet, inte på budskapet, utan snarare på förpackningen av det.  von Schantz som annars är snar att etikettera avvikande åsikter som ”påhopp”, släppte villigt in dessa anonyma personer på sin blogg, fast de inte ens vågar stå upp för vad de kastar ut i cybervärlden.

Nåväl, det intressanta här är att den höjda arousalnivån hos läsarna av repliken och mitt ursprungsinlägg genom sin emotionella förhandsinställning snabbt bedömde alltihop som antifeministiskt. Man sniglade in sig på vissa detaljer för att komma åt helheten: Fanns det tillräckligt belägg för det eller det?

Åsiktsutbytet blir ett gott exempel på hur svårt det är att samtidigt vara liberal och öppen för andras åsikter och uppbunden genom medlemskap i t.ex. en grupp som ska gynna jämställdhet och dessutom medlem i ett parti. Få människor skulle öppet erkänna att så är fallet men tyvärr följer åsikterna pengar, engagemang och karriärmöjligheter. Jag handledde en gång en student som skrev en uppsats om ekonomer inom LO resp. näringslivet och deras syn på konjunkturutvecklingen. Deras engagemang i de olika organisationerna kunde lätt förutse hur de såg på framtidens ekonomiska utveckling.

Hur gör man då för att ändra andra individers attityder? För det första: det är svårt. Och med emotionellt uppbundna individer är det som sagt extra svårt. Problemet är att det inte går att bara upplysa folk om hur de ska tycka. Man måste få dem att bete sig i enlighet med den nya attityden. Ett gott exempel är bilbältesanvändningen i Sverige. Man propagerade och informerade men inget hjälpte. Då reste man till Australien och fann att man där infört en paragraf i trafikförordningen där bilbälte under färd helt enkelt föreskrevs. Lagen infördes i Sverige, det var mycket liten övervakning och bötesbeloppen var små men eftersom människor oftast lyder lagarna så skedde en tillvänjning. Man klarade inte av i längden att ta på sig bilbältet varje morgon och kväll och tänka, det är dumt med bilbälte men nu tar jag på det igen. Det blir då en kognitiv dissonans som i detta fall övervinns genom att man ändrar sin attityd till bilbältesanvändning.

Lätt är det inte. Man måste nog vara mycket öppen för att kunna förändra sin egen inställning till problem och frågor i vår värld.

10 kommentarer:

  1. Ett intressant inlägg men det hade vunnit väldigt mycket på om det hade haft mer av självreflektion istället för att bara använda andra som avskräckande exempel.

    En annan aspekt som kunnat lyfta inlägget hade varit ifall du också hade analyserat de känslomässiga aspekterna av hur den som startar debatten agerar. Jag tror ju att när man ska driva igenom något mer kontroversiellt så bör man vara tydlig med att avgränsa sig. Det ska inte handla om att angripa på många flanker samtidigt. Det ska vara en viss idé man marknadsför och man bör lyssna till invändningarna mot just den och ge alla respekten att deras invändningar bemöts på ett konstruktivt sätt. Det hade varit intressant om du använt dina insikter i psykologi och gärna sociologi för att belysa hur man ska ta hänsyn till den känslomässiga dimensionen när man ska lansera en idé.

    SvaraRadera
  2. Jan, som du märkt på von Schantz blogg så är det svårt att få igenom något som helst. Den teknik jag har använt för att få igång en debatt har varit att provocera genom att vända på ett budskap. Det blev en debatt. Tyvärr har som väntat anonyma vedersagare dykt och hjärtligt tagits emot av von Schantz, vilket också är betecknande för läget i den här debatten.

    Som förespråkare för en minoritetssynpunkt måste man lita till metoden att droppen urholkar stenen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är väldigt tveksam till din strategi, provokationer ger kraftiga bieffekter och i det här fallet tror jag du släppt fram en best som kommer hindra det mesta av det du kämpar för. Jag förstår inte varför då jag tror att en annan strategi snabbt hade lyckats pga att många var mottagliga för ditt förslag.

      Radera
  3. Vilken strategi hade varit användbar, menar du? Tassa tyst på tå?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Strategivalen är inte binära antingen eller. Jag påpekar att FÅ men kraftfulla provokationer kombinerat med en lyssnande attityd kan vara bästa vägen. Det är det jag fått möta när det gäller inom industriföretag tillämpad psykologi. Jag är alltså väldigt nyfiken på om du kan gräva fram några intressanta tankar om bästa strategi med hjälp av ditt kunnande inom detta område.

      Radera
  4. Von Schantz´svar var både onödigt skarpt och inkonsistent.
    Fler män som undervisar i skolan stod högt på önskelistan
    samtidigt som det inte gick att förklara varför det är önskvärt
    med fler manliga lärare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Von Schantz besvarade alla de saker som dök upp i artikeln och driver ingen egen tes mot män i skolan som hon behöver. Jag tycker att Bertils text innehöll några rejäla övertramp. Argumentationen för att bara vi ökar vetenskapligheten så blir det fler män var både stötande och illa underbyggd och det samma gäller referenser till åsikter hos feninister.

      Radera
    2. Den "tes" von Schantz drev var väl snarast bara att jag hade fel i allt.

      Jag tycker du ska läsa originalartikeln i lugn och ro en gång till utan att ha de schantzska glasögonen på dig.

      Radera
    3. Det hjälper inte jag kan inte annat än vidhålla att du försöker ta dig an för många saker på en gång och får brister i argumenteationen

      Radera
  5. Det är svårt att förstå vilket mål Bertil Törestad har tänkt sig att uppnå genom provokationen att behäfta lärarkåren med en sk "feminitetens subkultur", såväl som att ställa kravet att det ska finnas mindre kvinnliga lärare i skolan. Det implicerar ju att det skulle vara just de kvinnliga lärarna som sådana som utgör själva problemet i sig och att de på ngt sätt skulle ha gjort sig skyldiga till att aktivt motverka de förändringar som BT efterlyser.

    Begreppet ”feminitetens subkultur” må ha använts i vissa feministiska diskurser i avsikten att synliggöra det fenomen som ursprungligen Simone de Beauvoir påtalade; nämligen att kvinnan hade tilldelats rollen av ”ett andra kön” där mannen utgjorde normen och hon avvikelsen från densamma. Men på vad sätt kan det antas bidra till tydligheten i förhållande till de problem som Bertil Törestad avser att belysa i dagens skola?

    Om det alltså kan antas att dess problem har orsakats av detta något som han kallar ”en feminitetens subkultur”, då implicerar ju det, att bara den ersätts med en maskulinitetens normalitetskultur, så löser sig problemen av sig själva sas.

    Det är svårt, för att inte säga helt omöjligt, att se vari det rent vetenskapliga skulle ligga i angreppssättet, för i ett sådant bör man väl använda sig av en begreppsapparat, varom det råder konsensus i något el några av de humanvetenskapliga disciplinera och är någorlunda klart avgränsade och specificerade.

    Men på Schantz fråga till Bertil Törestad vad det är han avser med detsamma, snäser han bara åt henne att det får hon slå upp själv.

    Så med tanke dessutom på det egna förhållningsättet till sina debattmotståndare i den konkreta praktiken är det ju sedan lika svårt att se vari BT:s rent pedagogiska färdigheter skulle bestå.

    Om det inte är just ett sådant han menar att skolan bör tillföras genom återinförandet av en sk ”maskulinitetens normalitetskultur”:



    Lägg tung och fast din hand i bordet
    
och som ett lejon kungligt ryt, 

    och säg det rätta, vissa ordet 

    manhaftigt utan flärd och skryt. 

    Skön är en man, då han är vred, 

    men blöt och mjäkig är han led, 

    och kält och gnäll är kvinnfolkssed.

    I denna värld av släta knoddar 

    som le och buga för en slant, 

    du späcke dina ord med broddar
    
och tale hälsosamt och sant. 

    I denna värld, så fräck och dum, 

    må mycken vrede hava rum, 

    och det är skam att vara ljum.

    En man är än ett nordanväder 

    som blåser upp till hårdhändt strid, 

    och än en västanvind som träder 

    bland mänskorna oändligt blid.
    
Så följa andra män hans spår, 

    och barn och kvinnor, där han går, 

    stå trygga i sin svaga vår.

    Om en tillbörlig vrede av Erik Axel Karlfeldt

    Gunilla Madegård

    SvaraRadera