En hel del studier inom skolforskningen bygger på att människor på ett korrekt
sätt kan återberätta sitt tänkande, sina beslutsvägar och sina upplevelser. I
intervjuundersökningar där människors representationer (eller uppfattningar) av
olika fenomen ska belysas tas ofta de svar man får fram som precisa
återgivningar av inre skeenden. Denna inställning till människors
informationsbearbetning är egentligen mycket naiv. Med tanke på den mängd
information vi ständigt bombarderas med
kan vi människor knappast klara oss utan att omedvetna processer
hanterar våra reaktioner och handlingar i omvärlden. Detta kognitiva omedvetna
är inte detsamma som Freuds gamla
omedvetna utan ett mer kognitionsinriktat omedvetet som silar information
beroende på tidigare erfarenheter, förförståelser eller fördomar.
Hermeneutisk forskning bryr sig inte alls om sådana
omedvetna processer och den kvalitativa forskaren tycker oftast därför att om
det som intervjupersonerna säger verkar rimligt så är utsagorna också i någon
mening ”sanna”. Sanningen kan dock lika väl vara att både intervjupersoner och
forskare delar sin förförståelse om det undersökta fenomenet. I någon mening har hermeneutikern då förskrivit sig till något
slags behavioristisk modell där man bara litar på sådant som man kan se och
höra och bortser från inre
kognitiva processer.
Den skolforskning vi ska ha kan inte bygga på modeller som
inte tar i beaktande hur människor fungerar. Det kognitivt omedvetna, vars
existens är övertygande bevisad sedan decennier, måste inrangeras i
skolforskarens tankevärld. De pedagogiska modeller som dominerar forskningen
måste släppa in lite psykologisk kunskap för att på ett fullödigt sätt kunna
kasta ljus över lärandeprocesserna.
Det är märkligt att debattera med pedagoger som helt negligerar de kognitiva fynd som har med lärandet att göra. En hel del lärande
försiggår ju på ett omedvetet plan; ett exempel på det är språkinlärning. Språkets regler styr på ett omedvetet plan vår språkanvändning. Be någon berätta om principerna för
bildandet av imperativ i svenska språket.
Få kan göra det, men alla kan tillämpa dem. Så förhåller det sig också
med många andra aspekter av människors liv.
Bertil
SvaraRaderaDet är en sak du återger felaktigt - det är inte lärarutbildare som helt avfärdar de kognitiva fynd som har att göra med lärandet att göra, utan hermeneutisk filosofi som i egentlig mening inte har så mycket med det direkta lärandet att göra, utan hur man tolkar det man möter i den värld man lever inom.
Om du skiljer på sak och person, så kan jag hålla med dig till en viss grad i din beskrivning i det här inlägget!
Intressant inlägg. Behöver tänka över det.
SvaraRaderaDetta inlägg handlar inte om det omedvetna lärandet utan om dina två tidigare inlägg, men jag lägger det här eftersom det annars försvinner.
SvaraRaderaAtt välja rätt forskningsmetod är viktigt, men blir ointressant om inte forskare med rätt kompetens, fria från politiska drivkrafter, forskar inom områden som har betydelse för skolan. Det är den irrlära som spridits av forskare, oftast vid lärarutbildningarna, som starkt har bidragit till problemen i skolan. Här några synpunkter på bl.a. skolforskningen:
1. Skolforskare har ofta politiska mål med sin forskning och man tolkar resultaten till det man vill ha. Ett tecken på detta är att det oftast finns två läger bland forskare i laddade skolfrågor.
2. Didaktiska forskare slår ofta in öppna dörrar för erfarna lärare - inte sällan med förslag som man som lärare förkastat därför att det helt enkelt inte fungerar. I t.ex. matematik kan man utläsa att didaktikerna inte har tillräcklig erfarenhet av undervisning och ibland även brister i sina ämneskunskaper. Idealet vore istället en skolnära forskning där disputerade ämnesteoretiker med behörighet som lärare och minst 5 års undervisningserfarenhet forskar i ämnesdidaktik. Det vore något helt annat än den skolnära forskning som Kroksmark sysslar med!
3. Kvalitativa metoder kan vara ett gissel. Ett problem är att man ofta genomför en kvantitativ studie som baseras på kvalitativa slutsatser och därmed saboterar hela studien.
Jag ska ge ett exempel på punkt tre ovan och kommer då även in på frågan om de nationella proven. Jesper Boesen har i en doktorsavhandling jämfört nationella prov och lärarkonstruerade prov i matematik vid gymnasiet. Han jämför med avseende på frekvensen av uppgifter som kräver kreativt tänkande(djupkunskap) respektive uppgifter som är av imitativ karaktär(ytkunskap). Boesen kommer fram till att de nationella proven innehåller mer av kreativa uppgifter än de lärarkonstruerade uppgifterna. Undersökningen genomfördes med en kvantitativ del där lärarkonstruerade prov och nationella prov valdes ut. Därefter vidtog en kvalitativ kategorisering av uppgifterna enligt ett ramverk, framtaget av Boesens handledare professor Johan Lithner. Boesen kommer fram till att de nationella proven innehåller 52% kreativa uppgifter medan skolverket i en liknande kategorisering kommer fram till 30%. Det innebär att den kvantitativa delen bygger på en högst osäker kvalitativ grund. Ett annat problem är att kreativa uppgifter kan utformas på mer eller mindre matematisk bas. Granskar man de nationella proven framgår mycket tydligt att kraven på systematiska metoder i matematik nästan saknas ända upp i gymnasiet. Uppgifterna är anpassade så att man kan pröva sig fram, geometriuppgifter är riggade med färdiga figurer etc. De kreativa uppgifterna är av IQ – karaktär istället för att kräva kreativitet i ren matematik. Eftersom de nationella proven, enligt skolverket, ska tolka målbeskrivningarna och utvärdera måluppfyllelsen kommer de att lägga ribban för den rent matematiska nivån. Följden har blivit att de högpresterande eleverna klarar de nationella proven utmärkt utan att ha gedigna kunskaper medan de lågpresterande inte klarar något därför att de inte systematiskt fått använda de procedurer som ligger till grund för grundläggande aritmetik och algebra. Detta är ett exempel på hur ledande svenska forskare, genom att inte acceptera resultatet av mångårig internationell forskning, äventyrar svenska elevers kunskaper. Internationell forskning säger nämligen att behärskande av procedurer är en förutsättning för att utveckla konceptuell kunskap.
Jag håller helt med dig. Situationen är katastrofal och förtjänar att uppmärksammas på högsta ort. Tyvärr är ju inte politiker egentligen kunniga i någonting och därför måste de förlita sig på bl.a "ledande" lärarutbildare och pedagogikprofessorer och så går det som det går.
RaderaApropå Kroksmark skulle jag gärna vilja ha din reflektion runt hans rallarsvingar när det gäller 19 av 20 skolor som gör fel. Läs hans blogginlägg och kommentarer. Jag tycker att det är rena mörkret. Läs kommentarer från Sascha Bolotin och "Anna".
SvaraRaderaJag kommenterade på tomaskroksmark.se men det togs inte inte. Så symptomatiskt.
RaderaTyvärr är det så att flera av våra professorer i pedagogik har fått sina anställningar genom semivetenskapliga metoder och haft den utbildningspolitiska maffian i ryggen. Denna består av gamla lärarutbildare,professorer som sagt, och tyvärr många lärare som bl.a fångas av Anne-Marie Körlings obegripliga ord mellan dålig poesi och självklarheter.
www.korlingsord.se