För några dagar sedan kom jag att samtala med tre aktiva
lärarutbildare och jag kom då att tänka på idéerna att människor som inte har
överblick och/eller rejäl kunskap inom ett område
ofta själva tror att de har rätt och kan mer än vad de gör.
Dessa lärarutbildare var helt övertygade om att katederundervisning var fel väg
att gå, att eleverna skulle ta ansvar för sitt eget lärande, att eventuella
disciplinproblem i skolan kunde undanröjas med bättre pedagogiska metoder, att
bedömningar av elever endast bör göras formativt och helst aldrig utmynna i
slutbetyg och att eleven måste ställas i centrum och få mer inflytande över sin
utbildning.
Denna syn bland lärarutbildare är nog inte ovanlig. En
lärarstudent med dåliga bakgrundskunskaper och dåligt utvecklat kritiskt
tänkande blir snabbt ett offer för
sådana idéera och kommer sedan ut i den svenska skolan och
hur resultatet har blivit ser vi i en mängd internationella
undersökningar.
Det som behövs i lärarutbildningen är ett fokus på
vetenskapligt synsätt och inte på det som nu lite försåtligt kallas beprövad
erfarenhet. Verksamheten i klassrummen sägs
ofta bygga på denna erfarenhet, men eftersom lärare inte alls är skolade i ett
vetenskapligt förhållningssätt
innebär det att man själv har prövat sina egna idéer, och de
finner man ofta goda nog. Alternativt bygger man på gamla mycket generella idéer,
som en gång framförts av sedan länge bortgångna filosofer som Dewey och Vygotskij.
