Även relativism är relativ. Grymhet relativiseras lätt.
Grymhet som följer i spåren på vissa typer av regimer anses mer grym än vad
andra regimer lyckats åstadkomma. Kommunisternas grymheter är alltid
outhärdliga och omtalas och beskrivs noggrant. Om en svensk präst har spionerat
för östtysk räkning ses detta som oerhört förkastligt. Alla de amerikanska
agenter som bragte Chiles folkvalda president på fall gjorde nog egentligen
bara gott. Det de gjorde var kanske bara lite olämpligt. När svenskar spionerade
för amerikansk räkning i Sovjetunionen förnekades först detta och ansågs sedan
som ett rent fredsarbete. När Svenska Dagbladet mitt under brinnande krig tog
ställning för USA i Vietnam var detta bara ett inslag i tidningens allmänt
humana linje. Sveriges hållning under andra världskriget, då vi öppnade våra
vatten och järnvägar för tyska krigsförband var ju helt förståelig, liksom då
Finland tillsammans med Nazityskland anföll Sovjetunionen. Assanges avslöjanden
av amerikanska krigsbrott är ju ett synnerligen olämpligt beteende eftersom
USA kämpar för världsfreden. Israels ockupation av erövrade områden är ju helt begriplig och
förståelig utifrån en viss världsbild.
Finns det bara en sann världsbild?
Det finns nog lika många världsbilder som det finns människor men detta får inte leda oss till att tro att alla är lika nära sanningen. Ibland förs ju resonemang kring att det inte existerar någon absolut sanning och det leder ofta vidare till att vi ska acceptera även de mest stolliga idéer bara för att vi inte bevisa att vårt eget resonemang är 100% korrekt. Alltärsant-sjukan behöver bekämpas!
SvaraRaderaKanske är Popper och tankarna om att samhälle och världsbild hela tiden utvecklas en intressant utgångspunkt för vad vi ska förlita oss på istället för någon typ av utopisk sanning som blir ständigt desillusionerande.