måndag 16 maj 2011

DEN OMEDVETNE DESPOTEN


En gång för ett antal år sedan var jag inblandad i en utbildning vår institution hade för en extern kund. Under seminarier och olika övningar upptäckte våra lärare att allt nog inte stod rätt till med myndigheten. Det kom fram mer och mer och nästan all kritik kunde härledas till platschefen i Stockholm. Han gjorde upp noggranna regler för uppförande, klädsel och bemötande av kunderna. Chefen uppmuntrade de anställda att tala med honom med ungefär följande uppmaning: ”Kom gärna till mig och prata ut. Jag vet att det fordrar ett stort mod, men kom i alla fall”. Han var en synnerligen obehaglig chef på alla de sätt.

Till sist kom det fram till chefen att tillståndet på myndigheten hade kommit till vår kännedom. Han ringde och bad att på träffa oss för att, som han sade, förklara allt.
Vi satte oss i en cirkel med chefen (och hans uppvaktning från huvudkontoret), hans anställda och min kollega och jag. Vi hade före mötet med våra elever kommit överens om att nu bara diskutera framtiden och inte det som varit. Men kritiken läckte obönhörligt fram. Då upphov chefen i sina svarta galoscher sin röst, och sade den numer hos mig klassiska repliken:
”Nu får vi se till att vi inte hamnar i en dialog!”

Var det en felsägning? Ja. Menade han inte vad han sade? Jo.

2 kommentarer:

  1. De omedvetna despoterna. Jag har från säker men anonym källa att uttrycket att "inte hamna i dialog" användes väldigt mycket inom organisationen SKL. Den av dig återberättade episoden är nog bara toppen på isberget.

    SvaraRadera
  2. Jag misstänker det också. Men det var kul att uppleva det i verkligheten!

    SvaraRadera