Elevers attityder till naturvetenskap - en lic.avhandling

Jag har ofta nämnt hur lärarutbildningarna i pedagogik och didaktik företrädesvis använder kvalitativa metoder och gärna ägnar sig åt upplevelsestudier med få intervjuer som datainsamlingsmetod. Det finns dock några undantag. Förra året skrev Lena Adolfsson en licentiatavhandling i naturvetenskapernas och matematikens didaktik vid Umeå universitet (Attityder till naturvetenskap. Förändring av flickors och pojkars attityder till biologi, fysik och kemi 1995 till 2007).

Adolfsson ville undersöka attitydförändringar till biologi, fysik och kemi mellan åren 1995 och 2007. Hon hade tillgång till databasen från TIMSS för sin studie. Forskningsfrågan är ju intressant men attitydområdet är starkt minerat. För att kunna använda samma instrument vid båda tillfällena var hon tvungen att använda de fyra frågor som hade samma lydelse både 1995 och 2007: Det brukar gå bra för mig i biologi/fysik/kemi; Jag tycker om biologi,/fysik/kemi; Jag tycker om att lära mig biologi/fysik/kemi; Biologi/fysik/kemi är tråkigt. För dela upp datamaterialet i låg- resp.  högpresterande elever användes tionde högsta och lägsta percentilen vad gäller kunskaper i matematik. För och i analyserna användes Rasch-metoden med s.k. plausible values och chi2-analyser. Undersökningsdeltagarna gick i åk 8.

Utgången av analyserna visade att pojkar generellt är mer positiva till kemi och fysik medan flickor föredrar biologi. Resultaten visar också att högpresterande pojkar har en mer negativ attityd till alla ämnena 2007 jämfört med 1995. Författaren förklarar detta med att den förändrade undervisningskulturen med mer individuellt arbete och mindre

lärarstyrning lett till att de duktiga pojkarna inte fått tillräckligt utmanande uppgifter och därmed mist stimulansen till skolarbetet. Alla pojkar tycke också att de tre ämnena var tråkigare 2007 än 1995. Författaren tolkar detta som ett utslag av en mer slapp och ”cool” attityd till skolan.

Avhandlingen löper på bra men när man kommer till metoddelen blir det lite knepigare. Adolfsson vill se om det är skillnad i svarsfrekvens mellan högpresterande pojkar och flickor och mellan lågpresterande pojkar och flickor. Där sägs chi2-analyser användas men terminologin stämmer inte eftersom det talas om skillnader i stället för beroende eller oberoende. Chi2 mäter om två enheter är nära och avhängiga av varandra eller inte och mäter absolut inte skillnader. Här har det slagit slint någonstans. Detta ger en osäker känsla inför en del av resultatredovisningen.

Resultatredovisningen är onödigt tradig och omfattande. Den hade kunnat presenteras på ett mer överskådligt sätt. Avhandlingen är trevligt skriven och ger intressanta resultat. Med bättre statistikkunskaper hade den varit superfin. Det är roligt att se att det finns kvantitativa studier även i lärarutbildningen, även om ju detta är på en naturvetenskaplig institution. Vi får hoppas att Lena Adolfsson fortsätter på det nu lätt upptrampade stigen.

Skolan och pedagogisk forskning

Pedagogisk forskning handlar i stor utsträckning om medvetenhet och förståelse av ting, upplevelser av företeelser och data samlas ofta in genom iakttagelser, intervjuer och i vissa fall enkäter. Sammanställningen av resultaten i en avhandling i pedagogik från i år ser ut så här:

Den typiske fysikläraren värdesätter utbildning och högaktar fysikvetenskapen. Han undervisar traditionellt genom en fysikbok, beskriver grundläggande fysikbegrepp och samband samt vägleder genom beräkningar. Den typiske fysikläraren framhåller visserligen allmänbildning och att fysikkunskaper ska sättas i sammanhang men undervisar inte så. En efterföljande klusteranalys resulterar i tre olika fysiklärartyper avseende synsätt, val av ämnesinnehåll och undervisningsstrategier. Typernas habitus rekonstrueras varvid förklaringar till undervisningsstrategier kan skönjas. Resultatet visar hur de konstruerade lärartypernas bakgrund och livsmönster spelar roll för undervisningsval. Avhandlingens slutsats är att lärare och blivande lärare bör reflektera över sin ”ryggsäck”; vad som finns med i form av erfarenheter och livsupplevelser som bidrar till ställningstaganden och strategier. Om man vördsamt värdesätter eller tryggt trotsar … fysiktraditionen.

Susanne Engström: ”Att vördsamt värdesätta eller tryggt trotsa; gymnasiefysiken, undervisningstraditioner och fysiklärares olika strategier för energiundervisning” Mälardalens högskola, 2011.

Den kvinnliga författaren förutsätter att fysikläraren är en man och det hon redovisar är nära nog självklarheter. Frågan är vad i dag aktiva fysiklärare kan lära sig av den blivande doktorns arbete. Indelningen i tre lärartyper är till förväxling likt de förenklande grupperingar som brukar göras av t.ex. ledartyper. Det är ju faktiskt så att dessa förenklingar en gång i tiden kom till för att verkligen pedagogiskt förenkla, nu används de som om de vore en sanning.

Författaren uppger tre handledare för arbetet på minst docentnivå.

När man tittar igenom vad avhandlingarna i pedagogik behandlar blir man besviken. För aktiva lärare finns inte mycket att hämta. Studierna är nästan aldrig hypotesprövande eller utvärderande utan visar bara på förståelseaspekter av lärandeprocessen. Pedagogik har blivit något inåtvänt som allt mer glider iväg från skolans värld. Det är svårt att förstå hur saker och ting har kunnat gå så snett. Jag tror att mycket hänger på den rikliga förekomsten av pedagogikprofessorer som inte vårdar sitt ämne. De har sin anställningstrygghet och har inte längre lust att utveckla sitt ämne eller att verklighetsanpassa det.

Pedagogikämnets kris är bara en del av det större problemträsk som svensk universitetsvärld är inne i. Jag ska upp detta mer omfattande ämne i kommande inlägg.