Behaviorismen har gamla anor. Den bygger på en antal inlärningsteoretiska satser som är väldigt allmänna. Några exempel är Bolles´ två enkla inlärningslagar, som sannerligen gäller än i dag: 1) Om A händer, så händer sannolikt B, och 2) om jag gör C så resulterar det sannolikt i D. Dessa kopplingar lär vi oss livet igenom och de ger stadga åt livet (och förväntningar, fördomar) och kontroll (hur ska jag bete mig?) över skeendena omkring oss. Det är klart att så korrekta och rakt-på-sak-teorier får evidens. Annat är det med de snåriga, mångordiga icke-teorier som omger mycket av dagens skoldebatt. De går inte att mäta (det är väl OK), men hur kan de då vila på vetenskaplig grund, som skolans arbete ska göra?
Hur ska vi veta att icke-evidensbaserade metoder fungerar? Går vi på magkänsla?
Den forskning man åberopar är mest kvalitativ forskning, där inga säkra metoder finns för att försäkra sig om undersökningarnas värde eller resultatens hållbarhet.
På vetenskaplig grund? Lösan sand.
