Dan Tedenljung har lagt fram en
enastående doktorsavhandling i pedagogik. Han har verkligen gjort mer än man
kan förvänta sig i sitt arbete kring hur ansökningar till Vetenskapsrådet (VR)
behandlas av bedömningsgruppen, sakkunniga och slutligen utmynnar i ett avslag
eller tilldelande av medel.
Läsaren får följa femton
ansökningar gällande utbildningsforskning i början av 2000-talet. Motiveringar för
och emot redovisas grundligt och rådets avgörande uttalanden redovisas också.
Den språkliga ekvilibristiken i ansökningarna kartläggs noga och de ibland
förvånande slutsatserna av rådet diskuteras grundligt. De olika granskarna har
ibland direkt motsatta åsikter om en viss sökande och rådet köper då ofta en av
deras synsätt för att motivera sin slutsats. Vissa bedömare är mycket tydliga i
att annat än ansökans vetenskapliga kvalitet kan avgöra dess behandling: ” Medsökanden är en ung kvinna
och det kan därför finnas särskilt skäl att stödja ansökan”.
Skäl för avslag på en ansökan är
bl.a. om den är svårbedömd, inte kan tänkas bidra med något nytt eller är slarvigt
skriven. Tedenljung skriver utmärkt och gör ingående analyser av språket i
förhandlingarna som leder fram
till ett rådsbeslut. En mycket tänkvärd och roande avhandling!
Tedenljung, Dan (2011). Anspråk
på utbildningsforskning – villkor för externa projektbidrag. Örebro Studies in Education, 31.
Hej Bertil!
SvaraRaderaDet var en intressant avhandling. Den väcker dock många frågor, t.ex. hur vi ska se på vetenskap som en social arena för kunskapsproduktion. Och inte minst, på vad sätt denna avhandling bidrar med lärarans professionella utveckling.
Själv hade jag önskat få tillgång till de samtal som betygsnämnder har när de diskuterar sig fram till ett beslut för avhandlingar, t.ex. en jämförande analys mellan betygsnämnder som diskuterar pedagogiska avhandlingar, statsvetenskapiga avhandlingar, avhandlingar i historia och avhandlingar inom medicin. Vad anses vara bra forskning inom respektive dsciplin?
Och som en större studie, jämförande analyser ur ett internationellt pespektiv där samma ämnen jämförs mellan olika stater, t.ex. Sverige, Finland, Frankrike, Indien, Japan och USA.
Hej igen!
SvaraRaderaJag vill förtydliga mig. Enb stor del av den kritik som varit mot pedagogisk forskning har varit just att den inte fokuserar på metoder/klassrumsforskning som främjar elevers inlärning och utveckling. Exempelvis tar Skolvärlden upp detta i en nätupplaga från 25/1 2011. Zaremba tog upp detta i sin artikelserie i DN under våren 2011. Jag undrar vad Zaremba skulle tycka om denna avhandling?
Jag håller med dig att denna avhandling verkar vara läsvärd. Men tyvärr lär den redan vara dömd av dessa pedagogikkritiker - oavsett dess vetenskapliga kvaliteter.
Jag borde själv ha kommenterat att avhandlingen ingalunda ger något stöd åt pedagoger i deras dagliga verksamhet. Men avhandlingen är, an sich, mycket välskriven och intressant, vilket i sig gör att den skiljer sig från pedagogiska avhandlingar....om man ska vara lite elak..
SvaraRaderaZaremba skulle nog ha imponerats men ansett forskningen här
värdelös ur utilitaristisk synvinkel.
Om lärarna uttrycket ett behov av klassrumsforskning. Hur tycker du att den ska gå till? Om lärarna uttrycker ett behov att att systematiskt få fram vilka metoder som leder eller inte leder till att elever når uttalade mål, vad kan forskningen här bidra med?
RaderaOm begreppet "metateori" upplevs av bloggande lärare och rektorer, t.ex. Johan Kant, som i bästa fall inte särskilt angeläget - i sämsta fall (ja?) hur ska jag/vi då som lärarutbildare genomföra en lärarutbildning där ett examensmål är att studenterna ska visa kunskaper om vetenskapsfilosofi (och även om kvalitativa och kvantiaitva metoder) etc.?
Vilka blir de omedelbarta effekterna när lärarutbildningen ställer samma krav på lärare som på t.ex. D-studenter i statsvetenskap, sociologi etc., vad gäller vetenskapsteori? Vi vet redan nu ett sådan effekt - den har uttalats på en blogg - lärarutbildningen har blivit för akademiserad, har fjärmat sig från verkligheten etc.
Jag har i min lärarutbildning på några år sett effekter av massmedias kritik av lärarutbildningen. Senast hösten 2011 kom studenter som öppet sa sig förvänta att lärarutbildningen skulle vara slapp etc.. 70% av dem blev underkända på första kursen. Kraven har inte ökat - de är detsamma som för ett antal år sedan - men studenternas förväntningar på hur mycket de behöver anstränga sig har minskat drastiskt de senaste åren. Vad kan det bero på?
Vetenskapsteori måste alltid börja nerifrån. När det gäller lärarutbildningen med vanliga banala frågor som vilken lärandemetod är bäst. I tidiga uppsatser kan man empiriskt pröva olika teorier i olika klasser och jämföra resultaten. Så kan man upparbeta en förståelse för vetenskap och dess teorier. Hur kan man undersöska effekter i ett klassrum? Jo, genom att mäta prestationer eller genom att kartlägga upplevelser eller
Raderakänslor inör de olika metoderna.
Om man börjar så, tidigt, så kan man gapa över mycket till slut. Både kvatitativt och kvalitativt
Att en akademisering gör lärare olämpliga tror jag är en våldsam felsyn. En viss typ av intellektuelism
kan vara distanserande men kan också i högre grad en
antiintellektualism (som jag ibland kunde erfara från lärautbildare).
Det är väl bra att studenterna märker att kravnivån är högre än förväntat. Den viktigaste frågan är om den är tillräckligt hög nu.
Kravnivån på lärarutbildningarna är, enligt min erfarenhet, fortfarande låg. Och ryktet har nog spridits utan att det är just massmedia som givit den bilden.
RaderaAntiintellektualism och en misstänksam inställning till (ämnes-)"teori" finns hos en del icke-forskarutbildade lärarutbildare - och de är ju åtskilliga. Tyvärr efterlyser de inte heller en inriktning mot kontrollerade studier av pedagogiska/didaktiska metoder. De påverkas av kvalitativisternas hegemoni och sväljer villigt fenomenografi och annan vetenskapligt tvivelaktig forskningsmetodologi.