Jag har alltmer börjat fundera på livet. Inte på mitt eget liv, som varit överfyllt av både det ena och det andra, utan på Livet i sig. Varför finns vi här på Tellus? Varför finns universum? Eftersom jag inte tror mig ha några svar på dessa angelägna frågor, tänker jag ägna de här raderna åt vad folk har för uppfattning om att livet går ut på här på jorden.
Mänskligheten finns här, men varför och vad ska vi göra av våra korta liv? Somliga åberopar gudar och jag den största respekt för människor som finner en mening i religionen. Själv har jag aldrig lyckats nå dithän. Jag har gått igenom sorger och smärtor men aldrig känt mig manad att vända mig till en högre makt för att få tröst eller hjälp. Jag ser religiösa människor omkring mig och blir bland nyfiken på hur de kan tänka, som lyckats förvandla sitt liv till något med verkligt innehåll för dem. Jag har t.o.m. några år arbetat i en kyrklig verksamhet och umgicks då i prästkretsar och min svärfar var präst, men ingen har lyckats förklara religionens mysterium för mig.
Jag har hört och läst präster lägga ut texten men jag förstår bara att man ska tro på Gud (rätt gud) så blir man salig. Men alla ord blir så innehållslösa. Ingenstans finner jag någon vägledning i de ord som präster serverar i predikstolar och församlingsblad. För mig framstår ordmängderna som riktigt flum, utan något substansiellt innehåll, tyvärr. Häromdagen såg jag en kyrklig text av en av prästerna i Stockholm. Han skriver så här:
…det budskap som finns nedlagt i alla våra älskade sommarpsalmer, oftast dock i de senaste verserna som vi inte så ofta sjunger, är att sommarängarnas blomsterprakt och lundarnas fågelsång och den blånande fjärden, och allt det vackra som vi snart skall lämna bakom oss, egentligen är ämnat att få oss att tänka på döden…..ja, just på döden faktiskt, och precis det faktum att allt kött är hö och att blomstren dö, ty här vissnar allt, blommor, människor och stjärnor, men det är också därmed ägnat att få oss att tänka på det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast äng och fält stå tomma, för att återigen låna orden från...sommarpsalmen.
Prästen fortsätter med att tala om döden i sin artikel, det som i kristen tro är dörren ut i det verkliga livet, på liknande sätt tills artikeln tar slut. Man förstår liksom budskapet: Världen är underbar men livet är bara vårt ett litet tag; ”…givet människan som lån” skrev Pär Lagerkvist och många lyriker och författare har framhållit samma både goda och svåra sanning. Men varför använder en Stockholmspräst utrymme för att mångordigt presentera samma gamla vackra sanningar? Och det görs gång på gång av nya generationer präster och troende. För mig framstår det som en gåta, men jag har ju uppfattat att andra inte ser det så alls.
Nu ska jag inte alls kvacka i religionspsykologi, men man kan väl förmoda att ett skäl till religioners uppkomst måste ha varit att söka bringa reda i allt obegripligt i världen. Dessutom var det ju tryggt att föreställa sig någon som var allsmäktig och såg till det hela, liksom.
Men för dagens människor? Nej, för mig blir det obegripligt.
Dagens prästerskap har ju i långa stycken övergett de gamla kristna trossatserna. Jesus gick nog inte på vatten, han uppväckte inte de döda etc. Det hela ska bara tolkas symboliskt. I vår tids församlingar ägnar man sig åt new age-liknande beteenden som yoga, meditation och söker sig inåt. Församlingens roll som kollektiv är underordnad och budskapen blir mer att var och en ska gå in i sig själv. Kyrkan har blivit individualistisk.
Så är människan ensam igen, precis som innan gudarna fanns. Ensam inne i sig själv och har bara att lita på att livet kan vara vackert och att döden är ofrånkomlig. Bara en osäker Gud att förlita sig på.
Man kan bli religiös för mindre.
Fint Bertil!
SvaraRadera