Några år innan mobiltelefonin slog igenom i Sverige blev jag kontaktad av en dagspressjournalist som ville höra om mobiltelefoners obehagliga effekter på människors umgängesformer i Sverige. Hon hade nämligen den djupt kända åsikten att dessa nya påfund skulle göra så att människor avstod från personliga möten, för att i stället diskutera saker och ting i sina mobiltelefoner. Jag försökte tala om för henne att det lika gärna kunde bli tvärtom, men hon gav sig inte, som den envetna jounalist hon var. Jag såg sedan hennes artikel.Hon hade lyckats ragga upp en forskare vid Lindköping universitet, som till och med överträffade hennes sina pessimistiska farhågor om mobiltelefoners inverkan på människor. Denna forskare ansåg t.o.m. att de gamla hederliga telefonerna inte heller var bra socialt sett. Journalisten hade fått mer än väl av den information hon önskade.
När jag arbetade på en psykologisk institution hade jag många kontakter med journalister i olika former av media. De flesta upplevelser var goda, men en sak som sken igenom var i främst tv-program var ett informationsglapp mellan producent och programledare. Det man samtalet med producenten om före programmet fördes inte korrekt fram till programledaren, vilket kunde leda till överraskande och oväntade frågor i direktsändning.
Jag höll ju på med forskning också och det finns intressanta skillnader och likheter mellan forskning och journalistik. Båda verksamheterna söker ju nå någon slags sanning, men på olika sätt,. Forskning får ta tid, medan journalister har bråttom. Jag blev en kväll uppringd av en DN-jounalist, som ville ta reda på en viktig sak som jag hade förstahandsinformation om. Själv hade han felaktiga uppgifter. Jag bad honom vänta till morgonen därpå, då han kunde på svart på vitt på att jag hade korrekt information. Men han kunde inte vänta, sade han, och nästa dag var nyheten ute på första sidan och måste senare dementeras.
Min erfarenhet är att jounalister ofta är sociala och levnadsglada människor (fördomsfullt kanske, men sådana är mina erfarenheter)
men med en ibland olycklig tendens att vilja få sina egna åsikter bekräftade genom att anlita de rätta experterna. Dessutom är en snabb nyhet nästan alltid bättre än en sann nyhet. Och ingen av olaterna är ju bra.
När jag arbetade på en psykologisk institution hade jag många kontakter med journalister i olika former av media. De flesta upplevelser var goda, men en sak som sken igenom var i främst tv-program var ett informationsglapp mellan producent och programledare. Det man samtalet med producenten om före programmet fördes inte korrekt fram till programledaren, vilket kunde leda till överraskande och oväntade frågor i direktsändning.
Jag höll ju på med forskning också och det finns intressanta skillnader och likheter mellan forskning och journalistik. Båda verksamheterna söker ju nå någon slags sanning, men på olika sätt,. Forskning får ta tid, medan journalister har bråttom. Jag blev en kväll uppringd av en DN-jounalist, som ville ta reda på en viktig sak som jag hade förstahandsinformation om. Själv hade han felaktiga uppgifter. Jag bad honom vänta till morgonen därpå, då han kunde på svart på vitt på att jag hade korrekt information. Men han kunde inte vänta, sade han, och nästa dag var nyheten ute på första sidan och måste senare dementeras.
Min erfarenhet är att jounalister ofta är sociala och levnadsglada människor (fördomsfullt kanske, men sådana är mina erfarenheter)
men med en ibland olycklig tendens att vilja få sina egna åsikter bekräftade genom att anlita de rätta experterna. Dessutom är en snabb nyhet nästan alltid bättre än en sann nyhet. Och ingen av olaterna är ju bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar