HAS DET BIL?

För alltför många år sedan arbetade jag en termin som lärare på ett skolhem, som drevs av Stockholms dåvarande barnavårdsnämnd. Man kan säga att det var den tidens värstingar, som jag och en annan lärare hade hand om. Skolhemmet låg fint inbäddat i grönskan uppe vid en liten ort i Dalarna. Jag vara bara sex-sju år äldre än de dussintals killar som fanns där, och det var ett tufft jobb. Killarna hade de mest obehagliga bakgrunder; en hade en pappa som var kassaskåpssprängare och en mamma som var prostituerad. Inga goda utsikter för de grabbarna inte!

Många minnen finns det därifrån. Ett har inte direkt med skolan att göra utan med tilltalsord. Jag körde bil upp till Dalarna och fick en hel stor villa för mig själv. När jag skulle ut och handla gick jag till närmaste butik. Det kvinnliga butiksbiträdet tilltalade mig med DU, vilket gjorde mig konfunderad. År 1962 sade alltså jämnåriga ungdomar inte du till varandra! Jag var 22 år. Men i Dalarna hade man gjort det länge

Men sedan gick det fort. Man kunde säga du till vem som helst men bara på bensinstationer. Det var liksom en fristad. Men 1968 kom en ny chef till Socialstyrelsen och bad personalen säga DU till honom. Det blev en skräll i hela pressen. Jag jobbade då på en mycket konservativ organisation, men en dag frågade plötsligt den högdragne chefen oss: "Varför säger ni inte du till mig?" och det gjorde vi därefter med tvekande stämma.

På den gamla tiden kunde man inte säga du till folk utan att ha bestämt det på förhand. Mina föräldrar hade det alltid besvärligt när de skulle på fester. De mindes inte vilka de "var du" med. På fester kunde man nämligen "lägga bort titlarna" bara för kvällen eller för alltid och det var viktigt att hålla reda på vad som gällde.

Många skrev om meningar för att slippa säga du eller ni (som ansågs lite spetsigt och ofint) och man kunde höra saker som: "Has det bil?" och "Åks det till landet i sommar?".

Så var det på den gamla goda tiden.