Det har länge ansetts vara en dagsens sanning att elever och studenter har olika inlärningsstilar (jag skiljer här på detta begrepp och lärares lärstilar). Idéerna har varit att lärare genom att kartlägga elevers olika stilar kan anpassa sina lärstilar därefter. Olika inlärningsstilar har ibland beskrivits som en förkärlek för att ta in information antingen genom hörseln, synen eller andra sinnen. Lärstilar genom åren har varit holistiska, reflektiva, förnuftsinriktade eller dess motsats. Individer är olika även i undervisningssammanhang, det är sant. Men skälet till detta är även att de varierar i intresse, förmågor och att somliga har svårigheter att lära sig, inte inlärningsstilar i sig.. Forskning om matchning mellan inlärningsstilar och lärstilar ger dessutom faktiskt nedslående resultat.
Idén om inlärningsstilar har kommit att betraktas som sunt förnuft och man menar att det finns flera skäl till det. I jämlikhetssträvandena ingår att alla är lika och där passar stilteorin in utmärkt. Dessutom har vi en tendens att helst se sådant som bekräftar våra uppfattningar om hur saker förhåller sig. Lärare bör sluta med att tänka i inlärningsstilstermer och i stället söka efter metoder, som är belagda av forskning
Ovanstående är hämtat ur Cedar Riener och Daniel Willinghams artikel ”The Myth of Learning Styles”, tidskriften Change (2010), vol. 42, s. 32-35.
Det finns någon slags kompensatorisk jämlikhetstanke som går ut på att den som inte är duktiga teoretiskt är duktig praktiskt, den som är dålig på att läsa in saker är duktiga på att lära sig genom att höra osv.
SvaraRadera"Tyvärr" har forskning entydigt visat att är man duktig teoretisk så är sannolikheten större att man är duktig även praktisk. Vi kommer förstås att ha en stor variation i vad som är bäst för olika elever och behov av att variera undervisningen för att nå många men det finns inte en chans att åstadkomma mer av samma kunskapsnivå i klassen genom sitt val av lärstilar.