Vanvettet i Norge och yttrandefriheten

Världen är återigen uppdelad, nu i religiöst-politiska delar. Mot en västlig, kristen värld står en muslimsk värld, med sina värderingar och vanor. Både kristna av olika schatteringar och muslimer med olika inriktningar placeras behändigt i två distinkta grupper i enlighet med människors vanliga och medfödda längtan att förenkla sin omvärld. Inom västvärlden sker också alltfler gruppindelningar där varje grupp, grundad på religion, politisk uppfattning, etnicitet, sexuell läggning etc. ivrigt slår vakt om de egna ideologiska och ekonomiska intressena. Många människor fångas i sin jakt efter en mening med sitt liv av någon inriktning och lär sig att skydda denna identitet med hull och hår och varje yttring som går gruppen emot ses som en kränkning.

I Norge fångas en ung man av extremt nationalistiska tankegångar och ser sitt liv som meningsfullt bara i ljuset av kamp för dessa värderingar. Kanske ensam och socialt isolerad lever han upp i sin kamp för det han anser vara riktigt. På nätet finslipas hans åsikter i ordens kamp med och mot andras idéströmningar, och allt djupare sjunken i sin högerextremism ser han alla tankar som går honom emot som fientliga och personligen kränkande.

Många i väst anser att deras demokrati är överlägsen andra styrelseformer i världen. De hyllar yttrandefriheten för alla, som visserligen är begränsad till dem med resurser, men ändå tillräckligt stor för att kunna experimentera med. Så för att pröva och leka med yttrandefriheten kränker man medvetet den muslimska världen i konstverk, förmodligen för att vinna uppmärksamhet för just sin konst. Man ger sig alltså på en föraktad part utanför den egna kulturkretsen för att visa hur högt i tak det är inom den egna kulturen. När detta väcker vrede tar man det som intäkt för att den muslimska världen inte har samma höga ideal vad gäller friheten att uttrycka sig som vi i väst.

Detta spel, som ytterst är bestämt av marknadsekonomiska krafter i väst, hyllas mangrant av media i väst, som till och med tycker att förfarandet är modigt och ett tecken på västs överlägsenhet. Förståelsen för en annan kulturvärlds djupare syn på liv och religion är som bortblåst, trots att man officiellt hyllar mångfald och en relativistisk kultursyn.

Den europeiske konstnären och den norske terroristen är båda offer för ett vi-dom-tänkande som vi i vanliga fall tar avstånd från. Men ibland försvinner vår förståelse tillsammans med en orgie i honnörsord som demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet. Men även i väst bryter vi mot våra ideal om förståelse; ledordet blir i stället kränkning. Kränkning är varje försök inom vår västliga värld att tala illa om grupper inom vår egen kulturkrets, medan att i bild håna andra kulturer då är ett tecken på att var och en har sin frihet att säga det den vill.