Inom basketboll och längdhopp finns en myt om att vissa
idrottsmän har förmåga att hänga kvar i luften längre än andra. I ett
tv-program häromdagen punkterades den myten ordentligt och på ett vetenskapligt
suveränt sätt. Ingen människa kan på grund av tyngdkraften hoppa upp och vara
kvar i luften längre än knappt en sekund. Inte ens den bästa höjdhoppare.
Inom andra områden har vi också en mängd myter eller falska
föreställningar. Så sägs t.ex. konkurrens inom näringslivet ge upphov till
högre kvalitet, gynna kreativitet, ge lägre priser och bättre kundservice i
allmänhet. Detta skulle då ske genom att genom konkurrensutsättningen så kommer
folk att välja den aktör som är bäst för kunden och därmed kommer kvalitet att
höjas, priser sjunka och kunderna bli allt mer nöjda. Men stämmer detta?
Låt oss se på bensinhandlarna. Där sker ingen kamp om
priset, produkterna är i stort desamma, någon större kreativitet (utom i
marknadsföringen möjligen) kan knappast märkas.
När det gäller bensinpriserna ligger förhållandena faktiskt
nära kartellbildningens idé.
Men i skola, vård och omsorg ska väl konkurrensen göra
aktörerna allt bättre? Genom valfriheten kan ju människor själva välja vilken
operatör som är bäst? Problemet är här
att kunderna främst måste lita till skolornas och vårdgivarnas egen information.
När det gäller skola kan man ju också se vilken skolenhet som gett de högsta
betygen. Där måste ju den bästa undervisningen finnas! Men det går ju inte att
byta aktör lika lätt här som i dagligvaruhandeln. Det är mer komplicerat att
byta skola eller sjukhus om man inte finner det först valda tillfredsställande
än att byta bensinstation, livsmedelsbutik eller frisör. Valfrihet på det ena
området är inte direkt överförbart till det andra. Detta borde var och en inse.
Men varför omhuldas då det nya valfrihetstänkandet? Uppenbarligen är det inte
medborgarnas önskan att snabbt kunna byta till en ny skola som ska tillgodoses
utan något helt annat. Den omtalade friheten som främst tillmötesgås är snarast
friheten för dem som är sugna på att etablera sig i penninggivande
verksamheter. Folket får det inte bättre genom konkurrensen.
Ett annat dagligt exempel på hur konkurrens snarast
likriktar än berikar är tv-utbudet på alla kommersiella kanaler. Det är
fantasilöst och enahanda. Och eftersom alla kanaler vill söka tillfredsställa
samma tänka medelsvensson så blir programmen vid samma tidpunkt ofta intill
förväxling lika.
Slutsatsen blir att höjdhoppare inte är bättre att hoppa högre
än andra och att privata aktörer inte heller når högre än andra i något
avseende.
