Sommaren kommer och den mest hektiska bloggdebattsäsongen är
över. Då är det dags att tänka över vad som sig tilldragit på
diskussionsfronten. Jag har på sedvanligt sätt försökt få gehör för mina
åsikter och fått allt från avstängningar på kommentatorsfält och tillrop om
lärarförakt och påhopp (mycket populärt hos vissa!) slängda efter mig till
vänliga människor som nästan eller helt har tyckt som jag.
Tiderna ändras och kanske inte vi med dem. Sedan 1980-talet
har Sverige förändrats en hel del. Marknadstänkandet har infiltrerat vårt
tänkande på oroväckande många sätt. Människor kunde börja låna pengar mer
fritt, skatterna sänks för de mer bemedlade, sjukhusen får dra ner
på verksamheten, att bli sjukskriven bli svårare och
sjukskrivna får sämre villkor, lönerna för
AP-fondernas chefer pendlar runt 300 000 i månaden (förutom
fri bil och en mängd resor), barnfattigdomen ökar i Sverige, pensionärer har
högre skatt än andra och vinstintressena tar över vård och skolor och klyftorna
ökar mellan rika och fattiga. Kort sagt: marknadstänkandet har vunnit insteg på
allvar. Nu räknas allt i pengar, kultur, skola och sjukvård glöms bort och ska
helst finansieras med privata medel.
Och mitt i allt detta finns skolan. Hur ska den klara sig?
Många trodde på att privatiseringarna skulle innebära nytt blod till skolan,
nya pedagogiska idéer, högre lärarlöner och bättre miljöer för lärare och
elever. Det är märkligt att någon överhuvudtaget var så naiv och tro att
människor vars främsta drivkraft är pengar skulle bry sig om
skolan i första hand. Nu står vi här med en alltmer uppdelad skola och hela
privata imperier som John Bauer-skolorna har helt misslyckats med det mest
grundläggande. De välbärgades barn sökte sig oftare till privata skolor, medan
de underprivilegierade barnen hamnade i en kommunal skola nära hemmet.
Hur ska nu de skolsvaga barnen klara sig i allt detta? Är det genom en snäll,
överslätande skola som inte har några speciella krav och som tycker att
eleverna blir stressade av att få betyg eller ha prov. Är det genom att tillåta
barnen att vara oförskämda mot varandra och lärarna? NEJ, självfallet inte.
Skolan kan vara vänlig men den ska ställa tydliga krav och genomtänkt struktur.
Först då kan de skolsvaga barnen uppmuntras att se att de kan. Naturligtvis ska
hänsyn tas till att vissa skolsvaga barn har psykiska problem eller problem med
läsning etc. Genom att ställa krav kompenserar vi i skolan de krav som
egentligen skulle ha kommit från hemmen. De elever som kommer från välutbildade
hem har kraven inbyggda i hemmiljön.
Den kravmiljön måste skolan starkt skapa i skolan och det ska ske genom
all skolpersonal under lärarnas ledning.
När skolan slutar för läsåret firas det högtidligt och med
glädje. Rektor talar varmt om det kommande sommarlovet. Men när skolan börjar
igen på hösten så sker inget firande, kanske bara en flagga vajar för vinden.
Egentligen borde firandet vara lika stort vid båda tillfällena.
Jag är medveten om att vägen dit är lång, men
strävan måste vara att det är roligt att gå till skolan och prestera och känna
förväntningar och krav på sig av kunniga och duktiga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar